Besökarnas egna historier

Här finns ett urval av webbplatsbesökarnas insända rovdjurshistorier.
Du får också mycket gärna skicka in egna berättelser med anknytning till våra stora rovdjur.
Vi är många som väntar på att få läsa dem. Så här skickar du in berättelser.

BJÖRNOBSERVATION PÅLTRÄSKÄNGET, MAJ-08

Hej
Jag heter Anders Petersson och skickar här några bilder på en björnobservation som jag hade nu den 29/5 -08 vid Pålträskänget norr om Boden. Jag kallar det inte björnmöte eftersom jag själv satt uppe i ett fågeltorn och avståndet till björnarna var ett par hundra meter. De märkte aldrig min närvaro och björnobservation blir då ett lämpligare namn. Jag hade åkt upp från Öland för att titta på Norrländska fågellivet och satt denna kväll vid Pålträskänget för att lyssna efter Dvärgbecksinspel.

Redan när jag kom till platsen så hörde jag ett "brölande läte" på andra sidan våtmarken men förknippade det inte med björn. Jag tänkte på Gråhakedopping eller möjligtvis rävar som bråkade med varandra. Efter en stund så spanade jag dock av området med min tubkikare och plötsligt hade jag en stor björn i kikaren. Den vankade fram och åter på platsen och jag tittade på den ett par minuter innan jag kom att tänka på kameran. Jag satte min digitalkamera på tuben och digiscopade.

Först i efterhand, när jag fått bilderna i datorn, så fick jag se att det var björnungar med. Så länge de var på marken så skymdes de av vegetationen men när jag jobbade med kameran så hade de hoppat upp på ett gammalt förfallet älgtorn och därför kom de med på bilderna. Jag förstår i efterhand att lätet jag hörde inledningsvis var björnhonan som kommunicerade med ungarna. Det står väl någonstans på den här sajten att honan kan ha ett läte som påminner om en råmande ko.
En ovanlig, oväntad och häftig observation.

Fler bilder från Anders björnobservation hittar du under "Besökarnas bilder" (se menyn till vänster).

Anders Petersson Hörlösa Löttorp

Sajtdatum: 2008-06-16

JUNINATT I HÄLSINGESKOGARNA

En spelmanslåt, på lägsta volym, viskar i öronsnäckan. Lokalradion presenterar en nyskriven låt av en hälsinge i trakten. Spelmanstonerna förstärker spänningen och vildmarkskänslan där jag befinner mig, mitt ute i Edsbyskogarna i Hälsingland.
Tålmodigt, tyst, väntar jag - på björnen!

Från gömslet kikar jag ut genom en glasglugg med utsikt över en liten tjärn omgiven av steniga sluttningar med dungar av blandskog. Stora stenbumlingar täckta med brunaktig mossa tycks nästan röra sig i visst ljus! Björnryggar anas överallt.

Medan jag väntar - och hoppas - kan jag i timmar studera ett skogssnäppepar. När hagelskurarna rasar som värst skular fåglarna bredvid varandra under en rotvälta. Men, så fort solen åter gassar, stjärtvippar de igen på varsin sten och prickarna på ryggen och vingarna lyser som vita pärlor.

En större hackspett kommer flygande och sätter sig, ilsket varnande, på en björkstam. En räv kommer snusandes fram bakom en sten! Den tar ett skutt rakt upp i luften och lyckas tydligen fånga något ätbart. Snabbt tuggar den i sig godsaken och ägnar sig sedan åt att springa omkring och revirmarkera runt gömslet. Den kommer alldeles nära mitt kikhål. Stor yvig svans har den - och vilka öron!
Jag tappar oturligt nog min penna ner på den ljuddämpande trasmattan som täcker gömslegolvet.
Räven stelnar till, blixtsnabbt, spetsar öronen och ser ett tag utforskande mot gömslet. Men snart blir den lugn igen och fortsätter att uträtta sina små snabba behov innan den liksom rinner över sluttningen på sina svarta fötter och försvinner in i skogen.
Linnean lyser rosa i kvällssolen och en rödvingetrast hörs långt borta. Göken ropar i väster!

En hel del god mat har jag tagit med mig i ryggsäcken, men jag vågar bara plocka fram den som är tysttuggad och utan prasselpapper: Brieost, filmjölk och bananer! Knäckebrödet får vara, för att inte tala om matlagning på trangaköket!

Gömslet är inte större än en liggande badhytt. Alltså inte ens ståhöjd! Jag funderar på att smyga mig ut och sträcka på mig och kanske ”huka lite” bakom en gran. Jag öppnar dörren på glänt, men modet sviker mig. Mobiltelefonen saknar täckning här (som om det över huvud taget skulle finnas tid för telefonsamtal om något skulle hända?)Jag nöjer mig med att kika en stund i dörrspringan på ett svartvitt flugsnapparpar som matar ungar i ett bohål i närheten.
Det finns en liten kemisk toalett i ena hörnet av gömslet!

Ännu vid midnatt ropar göken från grantopparna och linnean syns fortfarande i det tunna ljuset som blekrosa öar i mossan.
Under bara någon timme mörknar det så pass mycket att jag behöver använda kikaren som ljusuppsamlare för att kunna spana av skogskanten och sluttningarna. Redan vid 02-tiden ljusnar det igen och det blir betydligt lättare att hålla sig vaken, men jag måste ändå hälla upp en kopp starkt kaffe.

Klockan 03.15 ser jag, över kaffemuggskanten, björnen komma över åsen! Jag tappar andan!
Den är mycket större och mäktigare än jag någonsin hade föreställt mig! Inte alls någon sävligt lufsande nallebjörn som jag sett på film och bild!
Björnen halvspringer genom lingonriset, kastar med det tunga huvudet, hoppar smidigt mellan stenbumlingar och tuvor.
Så finner den något att äta, står stilla en stund och tuggar medan den hela tiden håller det väldiga huvudet högt , vaksamt spanande mot gömslet.
Med de kraftiga ramarna gräver den fram ytterligare något ätbart, svänger så plötsligt runt, vänder baken till och tar sig, med ett graciöst hopp, över en djup håla.
I ett moln av knott gungar den breda lurviga baken iväg genom strandgräset utmed gölkanten och den gyllene ryggpälsen försvinner i gryningsljuset mellan trädstammarna.

Fram på småtimmarna somnar jag gott på den stenhårda sovplatån.
Jag har fått uppleva en livs levande, stor, vild brunbjörnshanne, på björnens villkor, i det egna reviret.
En dröm har gått i uppfyllelse!

Långt fram på förmiddagen vaknar jag av fem unga större korsnäbbar som tjattrande dricker vatten vid gölstranden. ”Tjurnackeprofilen” är tydlig!
I gölen fäller en knipahona. Hon gör några korta flygraider över vattnet , dyker och kommer upp med något litet sprattlande i näbben.

Själv tuggar jag i mig resten av brieosten och njuter av mitt sista kaffe, trots att det nu blivit kallt. Jag sitter nämligen samtidigt och iakttar en tiggande talgoxunge som matas på en gren alldeles utanför den lilla glasgluggen.

Så packar jag ihop mina saker, nu medvetet ljudligt och slamrande. Jag andas in, går ”avslappat och lugnt” de 200 metrarna till bilen och andas ut när jag stängt bildörren om mig!
Det fanns nog ögon i skogen som såg mig!

En gråspett flyger mellan asparna!

Helena Heyman 29 juni 2005. I ett björngömsle i Edsbyskogarna i Hälsingland.

Sajtdatum: 2005-09-30

MYSTISKT DJUR...

Varje vår brukar familjen åka upp till fjällen och njuta av vårsol och skidåkning. Vi bor då i ett hus längs malmbanan, mellan Riksgränsen och Björkliden. Direkt bakom huset ligger "stora fjället", som inbjuder till vandringar upp på sluttningen. Här finns inte många andra hus, och naturen är förstås orörd och otroligt vacker. Vid detta tillfälle var vårvintern i full gång - snön låg djup, nätterna var kalla och solen värmde på dagarna.

Vi kom upp till huset en sen kväll denna gång. Det var dålig sikt och snöade ymnigt. Eftersom vi har hundar i familjen så blev det ganska snart dags för kvällspromenaden längs skoterspåren uppåt berget. Vi hade bara kommit ett tjugotal meter bakom huset då hundarna stelnade till, och ljudet av något vi inte tidigare hört kom emot oss genom mörkret. Lätet vi hörde går inte att efterlikna, det var pockande, skarpt och kusligt på samma gång. Vi lokaliserade ljudet åt en riktning, och gick med tveksamma steg vidare en bit, men både vi och hundarna ville snart vända hemåt.

Ljuden av det okända djuret fortsätter under nästkommande kvällar. Så en morgon kommer min systerson in i huset efter att ha varit uppe på fjället med skotern. Han talar om att han sett JÄTTESTORA fotspår efter ett djur, inte långt från bivacken som han och min man grävt och sovit i natten innan.. Snabbt hoppar jag i skorna och går uppåt, och mycket riktigt hittar jag spåren som jag sen kan följa runt i buskarna. Varv efter varv, fram och tillbaka. Galopp och gång varvat.. vad kan detta vara?

Vädret är på vår sida några dagar, och vi kan se fina spår i nysnön även andra morgnar.

Först när vi kommer ner till stan igen kan vi hitta information om vårt mystiska djur. Det visar sig vara ett lodjur som smugit omkring bakom huset. Trots att vi inte fick förmånen att se djuret var detta en mycket spännande upplevelse! Jag är säker på att lodjuret hade full koll på oss, och var vi befann oss på fjället.

Caisa

Sajtdatum: 2005-05-03