Elisabeth Apelgren - ordförande i Alfta västra jaktvårdsområ

- Varför jag jagar? Utbudet på fritidsintressen är ju inte så stort här i Ovanåkers kommun, så det blev att jag hängde med min far på jakt så fort jag kunde gå. Vid treårsåldern var jag med när han fällde en stor fin tjädertupp och sedan den dagen går jag till skogs så fort jag kommer åt. Det är väl inte helt fel att säga att jag har det här med jakt i generna. - Under min skoltid lyckades jag övertala mina lärare att få tillbringa friluftsdagarna i skogen med någon kunnig jägare i fars jaktlag. - Jag har sett björn några enstaka gånger men aldrig under jakt. En gång hade jag en frustande björn i en granmo bakom ryggen på mig när jag satt på älgpass, men den visade sig aldrig. Men jag har sett björn äta maskrosor uppe vid en fäbovall, de gillar verkligen maskrosor! 1997 valdes Elisbet till ordförande i Alfta västra jaktvårdsområde. - Då var det en del gubbar som irriterade sig på att de inte slipper "de där kärringarna" ens i skogen, men idag vill jag nog hävda att 95 procent av de som tagit reda på vad jag är för en, gillar mig. Dessutom vet jag att såväl styrelsen och jaktledarna står bakom mig! - Visst får jag fortfarande en hel del råa men hjärtliga gliringar från båda könen för att jag är ordförande och håller på med björnjakt, men det hör liksom till. Jag är inte den som tar åt mig i första taget! - Jag är ensamboende och bor ofta uppe på fäbovallen i Gullbergsbo, som jag ärvt av en släkting. Där är det gott om björn och mitt paradis på jorden. Det är rätt många som undrar om jag inte är rädd, men björnen skrämmer mig inte ett dugg. Anledningen till det är att jag vistats så mycket i skogen och gång på gång kunnat konstatera att björnen vet var jag befinner mig och att den då håller sig undan. Vid flera tillfällen har jag hört hur det knakat bakom mig och efteråt kunnat konstatera att det bara var en björn som kollade upp vem som var på besök. Jag har aldrig blivit anfallen trots att jag haft hund med mig i björnskogen och är inte det minsta orolig även när det inte är jakttid och jag är obeväpnad. Det är ju betydligt större risk att bli dödad när man går över Långgatan här i Edsbyn än att bli björnriven i skogen. - Björnstammen har ökat snabbt och jag tycker det är rätt lagom med björn här i Edsbynstrakten nu. Och nästa år så har jag en känsla av att det är min tur att få nedlägga en björn. - Ibland fungerar jag som beväpnad bodyguard när någon björnrädd väninna vill gå ut i skogen och plocka bär. Då pratar vi förstås en hel del björn och min tro är att flera av dem blivit mindre björnrädda sedan de fått veta mer om björnens vanor. Jakt har en central roll i Elisabeths liv. - Men ibland kan jag dock fråga mig själv vad det är som får mig att sitta kvar på jaktpasset när det blåser 15 sekundmeter, snöar samt regnar om vartannat och man fryser som en hund. Den här biten är svår att förklara, men kamratskapen i jaktlaget är oerhört viktig och lite helig för mig. Och det kan bli oerhört spännande när man tänker på att det ju faktiskt kan komma en stor björn tassande förbi passet... - För mig som enhetschef inom äldreomsorgen, med flera hundra människor omkring mig dagligen, är det en otrolig avkoppling att ta plats på ett jaktpass vid en vackert belägen myr. Det är något speciellt med att bara få sitta tyst på en stubbe och försöka flyta in i naturen... - Det finns jägare här som ägnat mycket tid åt björnskådning, byggt upp en relation till några av björnarna här på trakten och nog har svårt att skjuta om de väl dyker upp på jaktpasset. Själv skulle jag däremot aldrig kunna hålla mig om jag fick en bra läge på en skaplig björn, det kliar alldeles för mycket i pekfingret. Om jag någon gång får äran att fälla en björn kommer jag bereda skinnet och koka kraniet som är den verkligt fina trofén. Om jag skulle skjuta den på skogsbolaget Korsnäs marker kostar fällavgiften 6 000 kronor. Men eftersom jag tänkte sälja köttet täcker det gott och väl den utgiften. För jag tror nämligen inte jag skulle kunna äta björnkött. Man vet ju att de äter kadaver och för mig vore det lite som att sätta tänderna i en gammal grävling. Dessutom luktar de inte allt för angenämt, de där nallarna! Elisabeth irriterar sig på att så många tror på skräckhistorierna om livsfarliga björnar som figurerar på många håll. - Jag vet folk här på trakten som med mening sprider ut att uppe på det och det hygget går det en riktigt farlig björn. Men då kan man ge sig fan på att det är ett fint blåbärshygge som de vill ha alldeles för sig själva! Nu köper inte folk det längre. - Personligen anser jag att vi människor blivit till något av oförstående envåldshärskare som rubbar den naturliga balansen. Folk bygger komposter av matrester som fungerar som rena smörgåsborden för björnarna. Så blir de sura när björnarna ger sig in bland husen! - Vi som vet något om björn måste ta vårt ansvar och ge lite mer perspektiv på björnens omtalade farlighet och om vad som krävs av att leva jämnsides med dem. - Björnen, han är rädd för dig som människa, och är det så att han verkligen hade velat träffa dig hade han gjort det för länge sedan...