Peter Stormare - Var ska gränsen dras?
Idag har vi fler rovdjur i Sverige än vad vi haft på över 150 år. Det är glädjande för vissa och bekymrande för andra.
I samband med inspelningarna för filmen Varg fick jag inblick i hur rovdjuren påverkar samernas liv. Jag fick höra deras berättelser om splittrade hjordar och rovdjursdödade renar. Det är ingen tvekan om att rovdjuren påverkar rennäringen negativt - känslomässigt och ekonomiskt. Samtidigt tycker jag att rovdjuren fyller en värdefull roll och berikar naturen. Tänk att få sen en björnhona vandra på en myr med sina björnungar efter sig. Jag är också övertygad om att många gläds åt bara tanken på att det faktiskt finns vargar, björnar, lodjur och järvar i våra marker. Men hur ska vi kompromissa och var ska vi dra gränsen?
En gräns jag dragit är att jag anser att rovdjuren ska ha en given plats i vår natur. Frågan om rovdjurens vara eller inte vara är utspelad. Nu handlar det om att komma överens om hur vi ska leva tillsammans. För visst ska ett rikt land som Sverige kunna hysa en stam på två hundra vargar? Måhända att stammen bör spridas ut mer över landet än vad idag är fallet. Nu är koncentrationen i vissa områden enligt min mening för stor. Därför finns i dessa områden också en förståelig oro för rovdjursattacker.
Det jag ser som viktigast i framtida diskussioner är dels att alla får komma till tals, stadsbo som landsbygdsbo. Ingen ska försummas eller nonchaleras. Men det är också viktigt att diskussionerna bygger på kunskaper och saklighet. Allt för ofta bygger människors åsikter om rovdjur på osanningar och känslor. Då och då svallar känslorna över till hat och en destruktiv diskussion har startat. När diskussionerna väl förs utifrån erfarenheter och underbyggd fakta är det lättare att komma överens. Och då är det lättare att veta var gränsen ska dras.
Jordens farligaste djur, människan, har fyrdubblats i antal de senaste hundra åren samtidigt som antalet rovdjur hela tiden minskar. Där jag bor idag, i Kalifornien, dör fler människor av vilddjursattacker (främst av pumor och skallerormar) varje år än vad som dött av vilddjursattacker i Sverige under de senaste hundra åren. Ändå ser man här rovdjuren som ett naturligt inslag i faunan. Kanske något att tänka på.
Det är farligt att leva. Man kan dö.
Allra bästa hälsningar
Peter Stormare
