TillbakaTill startsidanTipsa en vänSkriv ut
Publicerad: 2001-05-11

Så skyddar ryska jägare sina hundar mot varg!

– Jag har själv jagat i tusentals dagar, men hittills aldrig förlorat någon hund till vargarna, trots att det finns gott om varg i skogarna här, berättar Viktor Bologov - en hängiven rysk jägare, skogsman och rovdjursforskare, med mer än 25 års gedigen fälterfarenhet av varg. Mycket få människor i världen har tillbringat mer tid bland vargar än han. Viktor berättar här för Jaktmarker & Fiskevattens Staffan Widstrand om hur han skyddar sin jakthund och sin boskap mot varg, om den ryska vargen är farlig, och om hur pass lätt vargjakt egentligen är.

Tjocka, mjuka vargskinn klär rummets fyra stolar, och värmer gott våra frusna bakar i Viktors lilla vedeldade timmerstuga. Han bor i byn Bubenitza, ungefär halvvägs mellan Moskva och den lettiska gränsen. Genom fönstren lyser en flammande grannt höstfärgad blandskog, som klart påminner om Småland, bara lite risigare och mer igenvuxen.
– Vargarna har jag och min son Volodja skjutit, berättar Viktor.
– Det är verkligt spännande jakt. Man ska ju försöka överlista skogens kanske klurigaste djur!
Men ett år fick vi så två vargvalpar, som vi födde upp. De blev till riktiga familjemedlemmar, dessutom mycket klokare än mina hundar. Efter det kände jag inte själv för att jaga varg mer. Det sköter andra så bra.

Genom åren har Viktor tillbringat många hundratal nätter och dagar ensam bland vilda vargar i skogarna här. Liggande i en sovsäck på marken, i jakttorn eller faktiskt ofta fastbunden uppe i något bra utsiktsträd! Vinter, sommar, vår och höst. Det som intresserat honom mest är deras beteende i möten med hundar, människor och boskap.
– Vargen tål inte andra hunddjur nära sin lya, inom sitt hemområde eller nära sina byten, berättar Viktor.
– Vissa vargar kan också få smak för hund som bytesdjur. Särskilt stövare och drever. Just konflikten varg–jakthund har jag studerat särskilt, med uppdrag att försöka att hitta lösningar.
– En del jägare sätter breda läderhalsband med spikar i på hundarna, men det hjälper mer mot attacker från andra hundar. Vargar börjar sällan med att bita hundar i halsen, utan oftare i sidan, buken eller bakbenen.

Foto: Foto: Staffan WidstrandFoto: Staffan Widstrand

Han berättar att för hundra år sedan började en del ryska jägare med viss effekt pröva med bjällror runt halsen på sina jakthundar.
Under en sextonårsperiod fram till 1996 drev han därför ett vetenskapligt fältförsök, där 16 aktiva jägare i ett vargtätt område satte bjällror på sina hundar under jakt. Ingen av dem förlorade någon hund. Viktor menar att det verkar fungera bäst med två bjällror samtidigt i halsbandet.
– Parallellt hade vi en kontrollgrupp med 16 jägare som inte använde bjällror på hundarna. Av dem förlorade alla minst en, i flera fall två jakthundar vardera under samma period. Efter studieperioden dödades visserligen en av hundarna med bjällror av varg, men det visade sig att
bjällrorna slutat fungera eftersom de fyllts av blötsnö.
– Det går alldeles utmärkt att jaga, trots bjällror på hunden, anser han.
– Jag har haft det hela tiden sedan 1980, och jag jagar året om. Älg, lo, vildsvin och skogsfågel.
Närmaste grannen Valentin har blivit av med sammanlagt tre hundar då han inte orkat sätta på bjällrorna. Själv tar Viktor alltid med en extra bjällra i fickan.
– Bjällrorna ger förstås inte någon 100% garanti, fortsätter Viktor Bologov. Men även mycket bra mediciner botar inte alltid 100% av alla patienter!
– Många jägare kombinerar bjällrorna med en rödorange väst/halskrage på hunden, med klippta remsor i, som fladdrar i vinden.
En av grannarna hans fick se hur en varg avstod från ett angrepp då den fick se hunden med västen fladdrande. Dessutom menar Viktor att jägaren regelbundet också bör ropa i skogen. 1997 publicerades resultaten från hans försök i den ryska jakttidningen "Okhota"("Jakt"), som går ut i miljonupplagor.

Antalet vargar bestäms främst av två faktorer, berättar Viktor:
– I första hand tillgången på byte, och i andra hand människornas attityd på platsen. På ett ställe kan några få vargar ses som ett jätteproblem, på ett annat kan betydligt fler vargar ses som helt normalt säger Viktor.
– Enda egentliga skillnaden är nog vilka glasögon människan själv valt att ta på för att se på saken igenom.
Han tycker att vi måste försöka se vargen mer som en viltart bland andra. Att inställningen till vargen mer måste baseras på objektiva fakta och inte på gamla myter. Att helt enkelt se vargen som ett normalt djur i faunan, tillika ett värdefullt jaktbyte – inte bara ett skadedjur som det ska vara skottpengar på.
– Paradoxen är den att om människan vill låta de stora rovdjuren leva, måste dessa också jagas, genom en kontrollerad licensjakt. Jakttrycket ökar deras skygghet och minskar olika skadeeffekter.
Han menar att om varg jagas på hösten, så kan ända upp till 30% av den beräknade stammens storlek skjutas bort. Då kommer populationen att stabiliseras på ungefär den nivån. Utan jakt stabiliseras antalet visserligen ändå, men på en något högre nivå - genom ökad kannibalism, färre valpar per kull, och genom att vissa honor inte blir dräktiga.
– Till skillnad mot vad många kanske tror, så är det ganska lätt att minska vargantalet genom jakt, om det är det man vill, hävdar Bologov. – Med fladdertygremsor, spårning i nysnö, passkyttar och människodrev har vargen kunnat utrotas i enorma områden, redan under det förra århundradet. Med dagens tekniska resurser i tillägg är det mest en organisationsfråga. Om vargjakten inte lyckas, beror det snarast på dåligt organiserad jakt!

Viktor Bologov har också under årtionden tittat på en rad enkla metoder för att försöka skydda boskap mot vargattacker.
– Jag har aldrig hört talas om att varg här tagit vuxna kor. Däremot kalvar. Men även i de delar av Ryssland som normalt har en tät vargstam är tamdjursförluster till varg nästan försumbara jämfört med förlusterna till följd av sjukdom, köld, vanvård, fel foder, parasiter etc. I några få områden, framförallt om där finns frigående får i stora antal, är vargen mycket kostsam. 9 av 10 tamdjur som dödas av varg i Ryssland, tas i inhägnade hagar.
Han menar att vargen är ett ytterst konservativt djur. Mycket försiktig, med extremt bra bildminne och kunskap om sitt territorium in i minsta detalj. Allt som är nytt för dem verkar skrämmande.
– Lakan, tygbitar, träbitar, en öppen dörr, järnstycken, en maskin, en bil - ja allt, bara det är stort nog, menar han.
– Flyttar man runt några större föremål ett par gånger i veckan, så hinner de aldrig vänja sig, och förblir misstänksamma. Vargen är också rädd för öppna ytor och undviker dem i det längsta. Därför ska kalvar bindas minst 30 meter ut i hagen från skogskanten. Jag har själv boskap här sedan 22 år tillbaka och har aldrig haft vargattacker på mina djur, trots att här finns nya vargspår runt huset var och varannan morgon. Jag har faktiskt större problem med räven, som tar mina kycklingar.

– Om man inte vill möta några rovdjur ska man använda sig av rösten, menar Viktor. – Du kan gå från finska gränsen i väster, till Vladivostok i öster utan att se röken av ett enda större djur, om du bara pratar, sjunger, ropar, visslar, trallar kärlekssånger eller sjunger barnvisor. Många känner sig också lugnare om de sjunger i skogen. Klappa händerna är också bra. Det fungerar även mot folkilskna älgar, för den delen, som ju i praktiken är betydligt farligare än varg och björn.

– Vissa hävdar att vargen är farlig. Ryktesvis sägs att någon eller några människor dödas varje år av varg i Ryssland, men det är såvitt jag kunnat efterforska nästan alltid rykten som inte kan bekräftas.
Viktor är mycket intresserad av detaljerna runt alla påstådda vargattacker. Inte sedan 1954, då en kvinna dödades i Kirov-regionen, har han kunnat få bekräftat någon vargincident med dödlig utgång.
– Det finns helt enkelt ingen tillförlitlig statistik om detta i Ryssland, menar han.
– Här är statistik politik. Vill man ha en viss politik, uppfinns snabbt statistik som visar att den politiken behövs. Vill man förfölja vargar, så skapas snabbt en fuskstatistik som visar vilken oerhört farligt och skadligt djur vargen är.
– Den enda gången hittills som ett konkret rykte gällt en plats här i närheten, så följde jag det ända till botten. Det visade sig inte ha någon sanningsgrad alls. Flickan som sades vara dödad och uppäten i grannbyn, hade helt enkelt aldrig ens funnits!
– På 30-talet (under Stalins utrensningar...) anses varg ha ätit människor både i Sverdlovsk län, i Vitryssland och i Karelen. Detsamma under "Det Stora Fosterländska kriget" (Andra världskriget). Men ingen vet om de var döda redan innan! Under kriget 1941-45 anses det finnas 12 dokumenterade fall från Sovjetunionen, då vargar angripit levande människor och dödat dem. Under samma tidsperiod dödades minst 22 miljoner (!) människor i samma land av andra människor. Vem är egentligen det stora problemet? Vågar vi se oss själv i spegeln?
– Om nu människor verkligen skulle dödas av varg i Ryssland, vilket jag mycket starkt betvivlar, är det hur som helst betydligt färre än vad som dör i varenda rysk by varje år bara av vodkan, eller av våld i samband med alkohol. Alla faror måste ju relateras till något.
– Det är helt enkelt betydligt farligare att vara hemma i många ryska hem, inomhus, än att vara ute i varg- och björnskogen.

Under ett kvarts sekels tid har Viktor systematiskt frågat ut hundratals äldre människor om vad de vet om varg. Ingen har hittills svarat att de haft några erfarenheter av aggressiva vargar.
– Nyfikna vargar kan följa efter människor, ibland så nära som 35-40 meter bort. Det kan upplevas som skrämmande. Vargarna är mycket individuella. Som människor nästan. De flesta är nästan paniskt rädda för människor, men enstaka kan vara nästan helt orädda. Observera då att orädd inte är det samma som farlig. Tvärtom, är det sannolikt just ur de orädda vargarna som människans bästa vän, hunden utvecklades en gång i tiden.
– Jag har själv mött varg hundratals gånger till fots i skogen, och är inte alls rädd för varg. Absolut inte! Men alla stora vilda djur måste visas respekt och lämnas utrymme. Man får aldrig glömma att naturen är en allvarlig plats och ingen lekstuga. Snö, vind, is, kyla, komma vilse, benbrott, vilda djur – man måste vara försiktig i naturen.

– Vi människor vill gärna dela in naturen i sådant som kan bokföras på våra egna ekonomiska plus- respektive minuskonton, säger Viktor.
– Sådant är i själva verket mycket svårt och mycket tveksamt. Ta älgen, ett omtyckt jaktbyte som alla jägare vill ha många av. Men som skogsintressen kan se som ett mycket dyrbart skadedjur. Ur trafiksynpunkt är älgen dessutom en livsfara som borde utrotas snarast. Utan älgar – inga älgolyckor. Hur ska älgens värde beräknas?
– Rovdjuren bokförs däremot nästan alltid bara på minuskontot. Så och så många dödade tamdjur och en så och så stor minskning av antalet jaktbart vilt. Punkt.
– Den främsta spridningskällan till rabies i Ryssland är rävar och förvildade hundar. Vargen är den som håller nere just antalet rävar och förvildade hundar. Hur ska den insatsen värderas?
– Vargen är en bättre viltvårdare än människan, vilket gör att älgar och hjortar i vargområden oftast är mer storvuxna och starkare. Vad är det värt för jägaren? Hur ofta mäts värdet av björn- och vargjakten? Hur mycket pengar tjänas på björnjaktsturismen i Ryssland? Hur stort är vargskinnens exportvärde?
– Och vad kostar vildsvin eller bäver för jordbrukare och skogsintressen? Vad är det värt att vargen håller deras antal i schack?
– Försöker man räkna fram ett "marknadsvärde" för alla djurarter så hamnar man snabbt i en omöjlig situation. Det går helt enkelt inte att uppskatta.

– Men gång på gång visar det sig att i slutänden är allt det som är ekologiskt riktigt i längden också ekonomiskt riktigt, avslutar Viktor Bologov.


Text:
Staffan Widstrand
Foto:
Staffan WIdstrand
Sajtdatum:
2001-05-11

Tillbaka