Björn ska jagas med respekt

I måndags började björnjakten. 1999 får 56 björnar fällas i Sverige. De senaste höstarna har jägarna tillåtits att skjuta något fler björnar än man fick året dessförinnan. Ett tecken på att björnstammen i landet ökar och att vi svenskar sakta håller på att vänja oss vid det. Björnen är inte längre varken en hotad eller oönskad djurart. Alltmer ses den också som ett attraktivt och respekterat jaktvilt - och kanske till och med som något att själv ha på matsedeln.
Men en omfattande tjuvjakt försvårar förvaltningen och nästan halverar kvoterna för de laglydiga jägarna. Björnen är till syvende och sist inte vilket villebråd som helst.
Den kan bita tillbaka.

Foto: Staffan Widstrand

Augustiskogen är moltyst och nästan kolmörk klockan halv fem på morgonen. Jägaren och björnkännaren Sture Nordlund dricker kaffe på en tallstubbe i en hyggeskant utanför Edsbyn. Mitt i det djupaste björnlandet. Han är redo.
Det är björnjaktspremiär och på hundratals stubbar och stenar runtom i hälsingeskogarna sitter där förväntansfulla jägare och vakar in det första gryningsljuset. Inte helt utan lite fjärilar i magen.
Att jaga björn är inte som annan jakt. Inget annat svenskt vilt har samma nimbus, skrytfaktor eller ett sådant mytomspunnet trofévärde som björnen. Inget annat svenskt vilt kan heller vara så farligt som en skadskjuten björn. Av de ytterst få fall under de senaste hundra åren där björnar faktiskt gått till handgripligt angrepp mot människor i vårt land, har närmare fyra av fem inträffat i samband med jakt, och i fler än två fall av tre har björnen dessutom varit skadskjuten. Björnjakt är helt enkelt en jaktform där jägaren på allvar får räkna med att det kan bli ombytta roller mellan jägare och jagad...

Fint Första förband...

Foto: Staffan Widstrand

– Vissa tror att man måste ha med sig rena kanonen ut i björnskogen, för att björnen ska bli liggande, säger Sture.
– Men träffar skottet fel, kvittar det vad man skjuter med. Björnen är otroligt stryktålig. Träffar man rätt räcker det däremot bra med en alldeles vanlig älgstudsare. Men man måste vara kall nog att bara krama avtryckaren då man är absolut säker på en bra träff. Tyvärr finns det jägare som bara brassar på mot björnen, även i klart tveksamma lägen. Det har flera gånger bara de senaste åren kunnat sluta hur illa som helst. Någon kommer nog att skadas allvarligt framöver vid sådant slarv. Och fastän det är skytten som felat kommer då givetvis björnen att få skulden.
I björnjaktsgryningens verklighet känner man sig ärligt talat inte fullt så morsk som hemmavid, och jag undrar lite försiktigt om Sture kanske har en grov revolver eller så att låna mig, utifall att han, mot alla odds, kanske träffar fel...
Han ser på mig, med en glimt i ögat.
– Nä, men jag har ett nytt fint Första Förband.

Skogens finaste villebråd

Foto: Staffan Widstrand

Sture är en ödmjuk jaktveteran, en verklig skogsmänniska och ett levande exempel på ett mycket tydligt attitydskifte i landets björnområden. Många jägares mening om björnen håller där raskt på att förändras - från den gamla inställningen att den mest är ett skadedjur och en oönskad konkurrent, till att björnen alltmer ses som ett av de andra djuren i skogen, och dessutom som ett ädelt och attraktivt jaktbyte. Allt fler jägare vill gärna få chansen att skjuta sig en björn. För att göra det möjligt vill även Svenska Jägareförbundet att björnstammen sakta ska tillåtas bli ännu större och geografiskt mera spridd än idag. 1996 uppskattades antalet björnar i Skandinavien till minst 1000. Den finns i stort sett norr om en linje mellan mellersta Värmland och norra Uppland,
med störst täthet i norra Dalarna, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland och i delar av Norrbotten.
– Björnen är skogens kanske finaste villebråd, viskar Sture, samtidigt som det första ljuset färgar
himlen blårosa.
– Den ska jagas med stor respekt och värdighet. Inte som någon slags ohyra. Den är ett
fantastiskt djur. Nu går vi och försöker leta upp en.

Adrenalinet i topp

– Ibland sägs det, som om det vore vetenskapligt bevisat, att "det finns alldeles för mycket björn nu". Somliga säger då att björnstammen måste "skjutas av". Men det är nog mest för att vi alla ännu inte riktigt vant oss vid att faktiskt ha dem i markerna. Vem kan säga när det objektivt sett är "för mycket" björn? Vilket är måttet? Var går gränsen? Ibland verkar det räcka med att en enda nalle rotar i soptunnorna någonstans för att vissa ska tycka att björnarna plötsligt har blivit för många... Och om samma björn visar sig på fyra ställen, sprids det snabbt att det rör sig om fyra djur, säger han, och släpper iväg sin fina östsibiriska laika, Ila, samtidigt som vi rör oss framåt i en pelarsal av 150-åriga tallar. Ila är en riktig björnhund och älskar att leta upp björnar och ställa dem med intensivt skall. Redan kort efter att vi startat ger hon ett envetet ståndskall vid ett tätt gransnår och vi smyger sakta närmare. Adrenalinet jobbar sig raskt upp i topp. Är det nu vi ska få möta skogens konung? Det känns nästan overkligt spännande. Tills vi slutligen märker att det är en ekorre hon skäller på.
Nåväl, vem kan inte ta fel någon gång?
Sture vet mer om björn än de flesta på trakten. Han är den som sammanställer björnobservationerna i Ovanåkers kommun och han hjälper forskarna i det Skandinaviska björnprojektet med att varje vecka pejla in forskarnas sändarmärkta djur. 1998 rapporterade bygdens folk in 214 säkra observationer i kommunen. Nästan dubbelt så många som i någon annan kommun i landet.
– Men det betyder givetvis inte att här finns 214 olika björnar, understryker Sture Nordlund, och berättar att han bedömer att det finns någonstans mellan 35 och kanske som mest 50-60 stycken inom Ovanåkers kommungränser.

Delade känslor

Foto: Staffan Widstrand

Plötsligt smäller ett skott på andra sidan berget och strax ringer det i Stures mobiltelefon. Det är bollnäsbon Stefan Rosén som fällt en liten björnhona på 70 kilo vid Torrbergsbo. Sture är en av traktens björnbesiktningsmän, och eftersom han är närmast skottplatsen, så får vi avbryta jakten och fara dit.
Så snart någon skjutit en björn måste den besiktigas och ett antal vetenskapliga prover tas, innan den kan skickas vidare till slakteriet.
– Klart man har delade känslor när man skjutit en björn, säger Stefan, och ser lite eftertänksam ut.
– På ett sätt är man givetvis stolt, men samtidigt är man lite fundersam om det kanske inte hade räckt med att bara föreviga den med videon. Det känns nästan lite sorgligt, det var ju en otrolig naturupplevelse att bara få se en livs levande björn, så nära och en så lång stund. Jag filmade den först i över en timme. Men samtidigt hade jag ju trots allt gått ut för att skjuta en björn.

Björnskyttar en exklusiv skara

Foto: Staffan Widstrand

Ryktet om jaktlyckan sprider sig snabbt på bygden och mycket snart anländer en jämn ström av bilar med grannar, släktingar, vänner och bybor. De flesta i trakten kommer noga ihåg vem som genom åren har fällt en björn och när, var och hur det gick till. Björnskyttarna i bygden är ännu så länge en ganska exklusiv skara. Det hela utvecklar sig till rena kafferepet på gräsmattan vid hammocken.
– Det kan inte förnekas att livet blivit lite mer spännande, med björn i skogen runt knutarna, menar grannen Gunnar Helmersson. Livet har som fått en ny dimension. Mest på gott, faktiskt.
I bakgrunden hänger den nyskjutna tvååriga björnhonan "Torpa" och dinglar, urtagen och upphängd i en traktorgaffel, med en stålvajer runt halsen. Det påminner lite för mycket om bilder man sett av lynchoffer i Alabama på 30-talet.
Sture är synbart störd av bristen på respekt för djuret.

För spänningens skull

En dag senare har nästa björn fällts i området och den ska också besiktigas. Det är Göran Mårtensson som skjutit en 187 kilo tung, nästan svart björnhanne. Den ser imponerande massiv ut.
– För mig som bara skjutit småvilt tidigare är det rena drömmen att få fälla en sådan här jättebjörn. Man tror knappt det är sant, säger Göran, med ögonen tindrande av oförfalskad jaktlycka. Hos honom märks ingen eftertänksamhet, men desto mera stolthet.
– Detta är mitt livs största jaktupplevelse. Det smäller högre än en tjugotaggare för mig. Älg skjuter nästan alla. Men björn bara några få.
Han hade lagt ut ett lockbete, en så kallad åtel, av surströmming och melass, och sedan tyst som en mus lurpassat vid den.
– Varför jag jagar björn? För spänningens skull, och för pengarnas skull – jag tänker sälja köttet, skinnet och gallan. Och så är det ju för erkännandet jägare emellan förstås.

Desperat björn anföll bil

Redan två dagar senare är jakten i Gävleborgs län avlyst eftersom kvoten är full. Fyra björnar har fällts och ytterligare två dessutom skadskjutits. De blev bägge påskjutna i kvällens allra sista ljus, med riktigt besvärliga och farliga eftersök som följd. Med spårhundar och strålkastare i nattsvart mörker och regn.
Den ena återfanns aldrig, och den andra - en 207 kg tung, praktfull hanne - besköts med inte mindre än tolv skott innan jakten var över, varav flera träffar borde ha varit dödande. I sina sista minuter i livet, tekniskt sett i stort sett redan död, hann den göra ett utfall mot två av jägarna i eftersökspatrullen. De tog skydd bakom en bil i beckmörkret, så det desperata djuret istället anföll bilen och hade sönder skärmar, kofångare, motorhuv och backspegel.
– Hade de inte haft bilen att gömma sig bakom, menar Sture Nordlund, hade kanske ingen av dem levat idag.

Åtling ny folkrörelse

Foto: Staffan Widstrand

Att lägga ut döda djur i skogen, så kallade åtlar, för att kunna få se på, eller för att kunna skjuta björn, håller snabbt på och utvecklas till rena folkrörelsen i björnområdena. Bara i skogarna runt Edsbyn finns minst ett 50-tal aktiva åtlar!
– Men folk har lärt sig mer om åtlingens effekter på senare år, menar Sture.
– Nu ligger åtlarna oftast långt bort från bebyggelse och lockar inte som tidigare in björnarna till hus och gårdar.
Sedan det numera finns bestämda regler om att åtlar inte får bestå tamdjur, så kan de variera kraftigt i innehåll. Allt från fiskrens, surströmming, kräftskal, hundfoder, melass och svinfoder till trafikdödade älgar.
– Härom året fann jag en åtel som inte gick av för hackor, berättar Sture Nordlund leende.
– Den bestod av ett rådjursskinn, fyra kanelbullar och en död nötskrika...

Rädda för invandrare och satelliter

Sture och Ila återvänder på kvällen till sin gamla jaktkoja, som påminner om en riktig trapperstuga ur en westernfilm. I den har Sture tillbringat många nätter genom åren. Han grubblar då och då en del över människans relation till de andra stora rovdjuren och förstår sig inte riktigt på dem som hatar rovdjur.
– Folk som inte är insatta eller inte orkar ta reda på fakta verkar vara rädda för allt från flygande tefat och björnar, till invandrare och satelliter. Många som inte vistas så mycket i skogen bryr sig tyvärr ofta inte om att ta reda på hur det egentligen förhåller sig med rovdjuren och deras vanor.
Jag vill att det ska finnas djur av alla de sorter i skogen, inklusive björn.
Det är först då vi har en levande skog!

Tillbaka