Rovdjurscentret De 5 Stora

Hotstatus, inavel & vargjakt

Varg bakom snöig gren (1)De skandinaviska vargarna klassas som hotade och för att minska hotet har den svenska regeringen och myndigheterna haft som förslag att bland annat flytta in nya vargar i landet och att sätta ut djurparksvalpar i befintliga lyor. Samtidigt har licensjakt på varg återinförts efter ett uppehåll på  flera decenier.

Logiken i vargförvaltningen kan i första anblicken vara svår att förstå, och på den här sidan försöker vi därför beskriva hur det hela hänger ihop! 

Sverige har lovat

Det hela grundar sig i att Sverige har beslutat att vi ska ha rovdjur i livskraftiga stammar, nu och i framtiden, och vi har internationellt förbundit oss att bevara en stor mängd olika arter och deras livsmiljöer - däribland vargen.

Inavel är det största hotet

Även fast vargstammen har god tillväxthastighet, tillsynes friska individer och av många anses vara för talrika så klassas den svenska vargstammen som hotad. 

Inaveln är det som bedöms vara det största hotet mot vargstammens långsiktiga överlevnad. Att vargarna är relativt få är också ett hot i sig, men att bara öka antalet vargar utan att se till att inaveln minskar påverkar inte hotstatusen speciellt mycket. Åtminstone inte om antalet vargar inte tillåts bli mycket högt - och det kommer av socioekonomiska skäl troligen inte ske i Sverige.  

Varför är vargarna inavlade?

VargvalpFrån början fanns flera tusen vargar i Sverige men efter hård jakt under 1800-talets slut och 1900-talets början så utrotade vi dem från vårt land. 

När vargen fridlystes år 1966 fanns inga, eller möjligen någon enstaka individ, kvar i ödemarken.

På slutet av 70-talet och början av 1980-talet vandrade finsk-ryska vargar in i landet och antalet vargar började så småningom att öka igen. Nu har vi cirka 350 vargar i landet vilket är en god ökning, men alla härstammar från en handfull individer och det innebär att de är mycket nära släkt med varandra - det vill säga att inaveln är väldigt hög.

Inavelsgraden hos den skandinaviska vargstammen har dock förbättrats något genom att avkommor från invandrade vargar börjar få valpar och på sätt tillförs nya gener i vargstammen. Den genomsnittliga inavelsgraden bland avkommorna i familjegrupperna i den skandinaviska populationen har sedan 2006 sjunkit från 0,31 till 0,23. Som jämförande exempel är inavelskoefficienten 0,25 bland avkommor till syskonpar, medan den är 0,13 för avkommor till kusiner.

Är inavel så farligt?

En vanlig fråga är om inavel verkligen kan vara så farlig eftersom vargarna verkar friska och livsdugliga.

Svaret på det är att för en enskild individ behöver inavel inte vara speciellt märkbar eller farlig, men ju högre graden av inavel är desto större risk är det att en grupp av djur dör ut. Gruppen blir känsligare för förändringar i miljön och sjukdomar eftersom alla individer har liknande egenskaper.

Inavel kan också ge missbildningar, till exempel skelettförändringar, och sämre fortplantningsförmåga. Sådana förändringar har man sett på den svenska vargstammen.

Hur kan inaveln och hotstatusen minskas?

Det enda sättet att minska inaveln, och också hotstatusen, i den svenska vargstammen är att det kommer in vargar med nya gener i landet som parar sig med de befintliga vargarna. 

Vargar från Finland och Ryssland vandrar då och då in i landet, men få av dem lyckas sprida sina gener vidare. Anledningen till att få invandrande vargar får valpar är att majoriteten av den svenska vargstammen idag finns i mellersta delen av landet och att de invandrande vargarna har därmed en lång sträcka att förflytta sig innan de har möjlighet att para sig och på så vis föra sina gener vidare.  

Hela den skandinaviska vargstammen härstammar idag från få invandrande vargar:

  • Vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983,
  • Hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991–1993,
  • Hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008 

Det tillskott av gener som förväntades från valparna från det genetiskt viktiga vargpar som flyttades från Norrbotten till Tiveden 2013 har hittills uteblivit. Det finns ingen dokumentation på att någon av de valpar som fötts 2013 och 2014 finns kvar i livet. Det fanns också en hanvarg från den finsk-ryska populationen i en familjegrupp i Dalarna (reviret Tunturi). Vargen är förälder till en kull valpar men vargen bedöms inte finnas kvar i reviret efter november 2016. Överlevnaden och fortplantningsförmågan på hans valpar avgör om det genetiska tillskottet i stammen ökar. Man har också under 2017 identifierat en varg som troligen har en okänd invandrad moder. 

Ett åtgärdsprogram togs fram 2009

För att minska vargstammens hotstatus beslutade regeringen år 2009 om ett åtgärdspaket som skulle minska inaveln och därmed också minska hotstatusen. Detta skulle i sin tur leda till att vargstammen kunde hållas på en relativt låg nivå och därmed orsaka mindre konflikter med bland annat tamdjursägare och jägare. Åtgärdspaketet innehöll såväl planer på inflyttning av nya vargar till landet som licensjakt på varg. 

Hjälpa vargarna på traven

Eftersom den naturliga invandringen går så långsamt beslutade Riksdagen år 2009 om att aktivt försöka minska inaveln och hotstatusen på de svenska vargarna. 

Man beslutade att upp till 20 vargar med nya gener skulle föras in i den nuvarande stammen fram till år 2014. De metoder som bland annat gavs som förslag var: 

  • Utsättning av vuxna djur från Finland/Ryssland
  • Utsättning av valpar med föräldrar från öster som förts in i djurpark
  • Utsättning av valpar från svenska djurparksvargar
  • Flytta invandrade vargar som uppehåller sig i renskötselområdet till mellersta Sverige
  • Underlätta för naturligt invandrade vargar att ta sig ner till det nuvarande utbredningsområdet. 

Stirrande varg

För att öka acceptansen för att föra in upp till 20 vargar beslutade regeringen att under samma tid som detta pågick skulle vargstammen inte överskrida 210 individer.

För att kunna hålla stammen på den nivån krävdes jakt och därmed tilläts licensjakt på varg år 2010, vilket var första gången sedan den fridlysts 1966.

Jakten ställdes in

Efter hård kritik från EU, som menade att jakten äventyrade vargstammens långsiktiga överlevnadsmöjlighet, beslutade regeringen i augusti 2011 att ställa in kommande licensjakt. I och med det tog man också bort maxtaket på 210 vargar. 

Jakten återinfördes

Riksdagen har senare beslutat om förändringar i rovdjurspolitiken som åter öppnat för licensjakt på varg och de senaste åren har jakt skett i några län. Jakten har dock överklagats varje år av olika organisationer och den är fortfarande också ett ärende för EU.

Hur många vargar ska vi ha då?

Även fast licensjakten har återinförts har inte maxtaket återkommit. Den enda siffra som idag finns angiven för antal vargar i Sverige är den nationella miniminivån som utifrån biologiska faktorer satts till 300 vargar. Det betyder att stammen aldrig får vara under den nivån för att vargen ska kunna anses ha gynnsam bevarandestatus. Denna siffra gäller under förutsättning att det kommer in nytt DNA (invandrande varg som får överlevande valpar) till vargstammen minst var femte år. 
Något maxantal för varg finns alltså inte angivet i Sverige.
Hur många vargar det faktiskt kommer finnas i Sverige styrs utifrån de förvaltningsmål som varje län satt för varg. Förvaltningsmålet är satt utifrån varje läns specifika förutsättningar och kan ses som en kompromiss för olika intressen i länet. Länen måste också förhålla sig till att förvaltningsmålen tillsammans inte får understiga det nationella minimålet på 300 vargar. 

Vad hände med flytt av varg?

De flesta metoder som förslogs för att minska inaveln har inte använts. Vid några tillfällen har dock invandrande vargar flyttats från renskötselområdet till mellersta landet. Två av dessa vargar flyttades som ett par och de har etablerat sig i mellersta landet (reviret Tiveden), medan två andra vandrade tillbaka till renskötselområdet.

På uppdrag av Naturvårdsverket genomförde några djurparker ett försök att flytta valpar mellan föräldrar (i djurparker). Detta genomfördes för att undersöka om det var praktiskt möjligt att sätta ut valpar till befintliga kullar och lyor. Försöket visade att det var praktiskt möjligt då valparna i den låga ålder som de "adopterades bort" blev accepterade av den nya flocken. Någon valputsättning i det vilda har dock inte gjorts på grund av flera försvårande omständigheter. 

Just nu anser myndigheterna att man inte behöver flytta vargar aktivt men man undesöker på vilket vis som man kan underlätta för naturligt invandrade vargar att ta sig ner till det nuvarande utbredningsområdet. Om man inte lyckas få in en ny invandrad varg som reproducerar sig med skandinavisk varg under varje varggeneration (5-6 år) kan andra åtgärder behöva vidtas.

 

Läs mer om "Genetisk förstärkning av vargstammen" på Naturvårdsverkets hemsida.