Rovdjurscentret De 5 Stora

Lantbrukarnas riksförbund - LRF

LRF anser att rovdjursförvaltningen måste vara långsiktig, förutsägbar och rimlig för den enskilda. Rovdjurstrycket får inte i någon del av landet vara så högt att tamdjurhållning påtagligt försvåras eller omöjliggörs.

Rovdjursförekomst som leder till skada och skaderisk kan inte anses som normal affärsrisk. De kostnader som skador och förebyggande av skador medför, skall fullt ut bekostas av staten. Det är inte enskilda personer och näringar som skall bekosta allmänhetens och statens ambitioner i förvaltningen av rovdjuren.

Precis som för björn skall antalsreglerande jakt vara den normala förvaltningssituationen för samtliga rovdjur; avdramatiserad och rutinmässig. Stora rovdjur, oavsett art, ska regleras så att skadenivån blir acceptabel och vi tror att antalsreglerande jakt minskar behovet av skyddsjakt. LRF anser att det är högst beklagansvärt att överklaganderätten till domstol gör att trots riksdagsbeslut och beslut om jakt från berörda myndigheter kan förvaltningen inte genomföras.

Det är ofta djur på naturbetesmarker som utsätts för rovdjursangrepp. Det leder till att beten med höga naturvärden inte betas, vilket minskar den biologiska mångfalden.

Miljömålet om bibehållen eller utökad areal naturbeten kommer i konflikt med miljömål om ökning av antalet stora rovdjur. Våra naturbetesmarkers biologiska mångfald är unik för Sverige och antalet arter per ytenhet är jämförbar med tropisk regnskog. Rovdjursförekomsten i Sverige är däremot inte unik. De stora rovdjuren finns i stora stammar i många andra länder. Naturbetenas mångfald bör därför prioriteras när de båda miljömålen motverkar varandra.

Det är statens ansvar att hålla rovdjuren utestängda genom att bekosta så kallade rovdjursavvisande stängsel, inklusive allt merarbete som följer av detta. Vad gäller fäboddrift måste staten stödja driften på andra sätt; bland annat genom löpande information om t ex vargförekomst i området och akuta åtgärder vid risk för angrepp och efter angrepp.

När tamdjur dödats, skadats eller saknas efter ett förmodat rovdjursangrepp skall det av länsstyrelsen fastställas vilket stort rovdjur som orsakat skadan. Om detta inte går att fastställa kan ersättning utebli även om något av de stora rovdjuren varit på platsen. Enligt LRFs uppfattning är detta orimligt. Ersättning bör även utgå i de fall det inte går att fastställa orsak, men där det konstaterats att något av de stora rovdjuren varit på platsen. En sådan rutin skulle öka systemets legitimitet och skapa förtroende för länsstyrelsen.

För LRFs medlemmar är det viktigaste att den beslutade politiken och förvaltningen kan genomföras. Domstol skall inte kunna hindra verkställighet av myndighetsbeslut om brådskande skyddsjakt på stora rovdjur.

Tillstånd för skyddsjakt på stora rovdjur måste kunna medges utan tidsspillan; generöst och utan försvårande villkor från länsstyrelse eller Naturvårdsverket. En liberaliserad hantering av skyddsjakten är ett första villkor för att föra rovdjursfrågan framåt. Utan det kommer aldrig landsbygdens folk och näringar att kunna känna förtroende för myndigheter och rovdjurspolitik.