Biologi

Föda

Björnen går i ide under vintern. Då äter och dricker den inget alls, utan lever på sina fettreserver. Den kan förbränna ända upp till 40% av sin kroppsvikt under övervintringen. När björnen sedan lämnar idet på våren är det fortfarande ganska ont om föda i naturen, så björnen fortsätter ofta att tappa vikt ända fram till försommaren, då grönskan blir saftigare och ren- och älgkalvar föds.
Mer än en femtedel av björnens mat, energimässigt, består av myrlarver, myrpuppor och myror. Annars är björnen mest en växtätare som äter olika sorters bär och saftiga örter. Bland favoriträtterna finns blåbär och kråkbär. Några amerikanska forskare ertappade en brunbjörn med att sätta i sig 184 000 blåbär på en dag! Bär utgör ofta uppemot hälften av björnens energiintag. Även lingon, tranbär och rönnbär är mycket uppskattade. Samt ekollon, bihonung, svampar, hasselnötter, strätta och kärrtistel.

Havre hör också till björnens favoritmat. I gamla tider sågs björnen som ett svårt skadedjur i svenska havreåkrar. Kött av olika slag är energimässigt ungefär en fjärdedel av björnens diet. Det är mest älg- och renkalvar, eller gärna kadaver efter redan döda djur. På många platser dessutom gärna slaktrester efter människornas älgjakt, eller sopor på soptippar eller ur soptunnor. Avfall är energirik mat för en björn som vill bygga upp sina livsavgörande fettreserver inför vintern.
De flesta mindre björnar är inte särskilt bra på att ta vuxna älgar och renar. Under sommarveckorna, när det är gott om nyfödda älgkalvar i skogen, kan björnen i vissa områden ta upp till 20 % av älgkalvarna som föds. En del renägare i björnrika trakter upplever också att vissa björnar specialiserar sig på att ta renarnas nyfödda årskalvar.

Utseende

De kraftiga benen, den grova halsen, det massiva huvudet och puckeln ovanför skuldrorna gör björnen lätt att känna igen. Storleken varierar mycket, men normalvikten på svenska björnar ligger mellan 60 – 250 kg. Vissa individer blir dock betydligt större. Den största björnen som skjutits i Sverige vägde 343 kilo. Björnen har ett stort huvud och ett framträdande nosparti. Nosen är björnens viktigaste sinnesorgan och den har ett fenomenalt finkänsligt luktsinne. Den har en skarp hörsel, men troligen lite sämre syn än människan. Den ställer sig ofta upprätt på bakbenen så snart den blir lite osäker, för att bättre få reda på vad den har framför sig. Detta är inte ett hotbeteende. Björnar kan springa fortare än någon människa. Även stora björnar klättrar bra i träd.
Björnen är en så kallad hälgångare, med mycket stora fötter, fem tår på var fot och rejäla trampdynor. Varje tå har en kraftig klo som inte kan dras tillbaka. Gång, trav, galopp och språng är björnens fyra gångarter. Gången är lunkande, men hastigheten i fullt språng kan vara förbluffande snabb över korta sträckor. Björnens imponerande hörntänder skvallrar om att den är ett rovdjur, och med de trubbknöliga kindtänderna hanterar de den vegetabiliska födan.
Världens största brunbjörnar finns på Kodiak i Alaska och på Kamtjatkahalvön i Ryssland. Att björnarna där kan väga 500-600 kilo beror sannolikt mest på överflödet av lättåtkomlig lax i älvarna.
En avpälsad björn är nästan otäckt lik en människa, men även i levande tillstånd finns likheter. Den står till exempel gärna på två ben, den har ögonen riktade framåt och den kan plocka upp även småsaker med framfötterna.

Ideperioden

Björnide

Den kanske mest fascinerande egenskapen hos björnen är dess förmåga att sova under nästa halva året. Normalt ligger björnen i ide från slutet av oktober till i månadsskiftet april/maj, längre i norr och kortare i söder. Vintersömnen är en anpassning för att överleva vintern då det finns lite mat att äta.

Innan idegången slutar björnen att äta och dricka och verkar på så vis "tömma systemen". Sedan sover björnen hela vintern utan att varken äta, dricka, kissa eller bajsa. För att klara det sker flera förändringar i björnens kropp. Bland annat sjunker kroppstemperatur från 38°C till 33-34°C och antalet hjärtslag sjunker från 40 till 10 slag/minut. På så vis gör den av med mindre energi än i vaket tillstånd och den klarar sig länge på det fettlager som den byggt upp under hösten.

Trots att björnen inte dricker på sex månader drabbas den inte av vätskeförlust eftersom det fett som björnen bryter ner omvandlas till vatten. När fettreserven hos björnen är slut blir björnen törstig och vaknar.

Björnen sover alltså hela vintern, men den går inte i dvala, utan kan både väckas och somna om flera gånger under vintersömnen. Mest lätt störda verkar de vara i början av ideperioden och en björn som störts i byter ofta till ett nytt ide.

Idet verkar väljas ut i förväg av björnarna som besöker platsen flera gånger under sommaren. Idet kan se ut på många olika sätt. Oftast är det ett utgrävt hål i marken, gärna i en gammal myrstack, under en rotvälta, i ett tätt gransnår, eller i en hålighet mellan stora stenblock. Idet fodras ofta med mossa, lav, granris och gräs. Stora hanbjörnar lägger sig ibland bara ner under en tät gran, på ett risbo den själv byggt, och låter sig snöas över.

Parningstid och ungar

Antalet ungar varierar från en till fyra, men två-tre är vanligast.  Ungarna följer normalt sin mor ett eller två år. Parningen sker under brunstperioden på försommaren, den är vanligen som intensivast mellan 30 maj och 10 juni. Björnhonan föder sedan sina ungar i januari-februari. Då är de inte mycket större än marsvin. När de sedan lämnar idet i april–maj har de växt till 2–4 kilo. De följer sedan mamman tätt i spåren de första ett eller två åren. Ungar som förlorar sin mamma klarar sig ganska bra på egen hand redan från och med mitten av deras första sommar. En björnhona får ungar högst vartannat år, men ofta med ännu större mellanrum. Björnar lever långsamma liv, de blir könsmogna tidigast vid 4 års ålder, ofta betydligt senare, och de lever  ibland länge, mer än 30–40 år. Den vuxne björnhannen lever mestadels ett stillsamt singelliv. Utom under ett par hektiska senvårveckor, då han försöker para sig med så många honor som möjligt, och samtidigt försöker jaga bort deras andra friare.

Hemområde

Björnar är långvandrare, särskilt hannarna, som rör sig över mycket större områden än honorna. En björn kan ledigt gå ett par mil på ett dygn.  Vuxna björnar lever inom så kallade hemområden, som kan variera mycket i storlek. I Sverige är honornas hemområden ungefär 400-500 km2, en yta ungefär motsvarande sjön Hjälmarens. Deras hemområden blir mindre när de har ungar. Hanarnas hemområden är däremot betydligt större, de är i snitt 1400-1500 km2. Här får man lägga till nästan hela Mälaren för att komma upp i motsvarande yta.

Med hemområde menar man ett område där en djurindivid finns och lever, men där det också kan röra sig andra individer av samma art.
Flera hemområden överlappar ofta varandra. Till skillnad mot det man kallar revir. Ett revir är ett område vars gränser försvaras mot inkräktare av samma art, vilket alltså inte är fallet med björnen.