Historia

Björnen fanns en gång i tiden över större delen av den Skandinaviska halvön. Men när människan började ha tamboskap på skogen och allmogen fick jakträtt, så försvann björnen snabbt från alla mer bebodda områden. I Småland, Öster- och Västergötland, Södermanland, Dalsland, Uppland, Västmanland och Närke försvann björnen redan i slutet av 1700-talet.
I Värmland, Dalarna och Västernorrland sköts de sista björnarna på 1800-talet. Minskningen berodde helt på människans aktiva utrotningskampanj, som riktade sig mot alla stora rovdjur. 1864 infördes värdet av en hel ko som statlig skottpeng för en fälld björn. Björnens kött och skinn var dessutom tillsammans värda ungefär lika mycket till. En nedlagd björn innebar alltså en förmögenhet för en vanlig torpare. Från 1856 till 1893 betalades skottpengar för 2 605 björnar.
Kungliga Vetenskapsakademien konstaterade 1905 att det var en "hedersak för Sverige att se till att björnen inte utrotades". Därefter fredades björnen, men först bara i nationalparkerna. Lite senare togs rätten bort att jaga björn på annans mark, utan ägarens tillstånd, och till sist beslutades 1927 att alla björnar som dödades skulle tillfalla staten.

År 1930 fanns knappt 130-tal björnar kvar i Sverige, spridda i isolerade bestånd på Sånfjället i Härjedalen och i Västerbottens och Norrbottens fjällvärld. Trots att det förekom en viss tjuvjakt på björn och att man hade rätt att döda björnar som anföll tamdjur, så växte den svenska björnstammen till. Redan 1942 uppskattades de till närmare 300 stycken.
1981 infördes en strängt reglerad licensjakt. Nämnvärt är också att de skandinaviska björnforskarna, med hjälp av genetisk, så kallad DNA-analys, har kunnat konstatera att den svenska björnstammen egentligen består av två, sedan årtusenden skilda stammar, med sitt ursprung i Sydeuropa.

Björnarna i nordligaste Sverige (Jämtland, Västerbotten och Norrbotten) har vandrat in från öster och är närmare släkt med björnarna i Östeuropa, Ryssland och Sibirien. Medan björnarna i södra delarna av utbredningsområdet (Dalarna, Hälsingland och Härjedalen) kommit söderifrån, och är närmare släkt med dem i Sydeuropa. Där (mellan Pyrenéerna i Frankrike och de Kantabriska bergen i Spanien), har brunbjörnen sitt ursprung.

Antagligen har de invandrat under olika perioder efter istiden för 12-15 000 år sedan. Norrlandsbjörnarna separerades troligen från sydbjörnarna redan för ungefär 500 000 år sedan av en annan istid, i Centraleuropa. De båda björntyperna parar sig dock framgångrikt med varandra (det är framförallt de långvandrande hanarna som sprider sina gener mellan populationerna). De skandinaviska björnarna tillhör världens mest talrika brunbjörnstam, som räknar långt över 100 000 exemplar och lever i tundra- och taigaskogsbältena ända bort till östligaste Sibirien.