Inledning

Björnen har inte alls ett lika bistert rykte som vargen. Trots att den egentligen har resurser att kunna vara betydligt farligare. Men när man får se sina första björnspår i hemmamarkerna är det lätt att drabbas av så kallad "Björnfrossa".

Björnen är fast förankrad i vår kultur, i våra sägner och i vår folktro.  Hundratals platser i landet heter någonting med ordet "björn" i namnet. Vi talar om "att göra någon en björntjänst", "att ge en björnkram", eller "stark som en björn". Tjuvarna i Kalle Anka heter "Björnligan", en stark sytråd kallas "Björntråd", ett starkt klister kallas "Björnklister". Björn är och har alltid varit, ett vanligt mansnamn.

Björnen har aldrig utrotats helt, men förföljdes så hårt att den till sist bara fanns kvar inom små områden i några av landets mest avlägsna delar. År 1930 fanns knappt 130-tal björnar kvar i Sverige, spridda i isolerade bestånd på Sånfjället i Härjedalen och i Västerbottens och Norrbottens fjällvärld. Efter fredning och stränga jaktkvoter under årtiondena sedan dess så har björnstammen växt betydligt.
År 2006 uppskattade forskarna att där lufsade runt  2550 (2350-2900) björnar i Sverige. De flesta norr om en tänkt linje mellan Värmland och norra Uppland. Det är nästan 2 000  fler än vad här fanns för bara 70 år sedan.
Alla tecken tyder nu på att björnen sprider sig söderut.

Flera faktauppgifter på björnsidorna är hämtade ur Finn Sandegrens och Jon Swenzons bok "Björnen - Viltet, ekologin och människan", samt ur boken "Rovdjur" av Elander, Lewenhaupt och Widstrand.