De vanligaste frågorna

Precis så många, och av de arter som vi människor bestämmer.
Med säkerhet aldrig ens i närheten av de gränser som de rent biologiska och ekologiska förutsättningarna i naturen ger. Vi kontrollerar rovdjurens antal och utbredning totalt.

Där vi människor kommer att tillåta dem att vara. Även om de flesta människor tycker att rovdjuren har en självklar rätt att  få finnas till, vill vi sannolikt ändå inte ha vargar boende under förstutrappen eller björnar rotande bland soptunnorna eller grävande i barnens sandlådor.

Det är på många sätt en öppen fråga.
Det handlar dels om var vi tillåter dem att få finnas. Om allt fler stora rovdjur lever  i mer tättbebodda trakter, eller i områden med stora antal frigående får eller renar, så kommer rovdjuren att kosta oss mer, än om de huvudsakligen lever av vilt, i mer glesbefolkade trakter.
Dels handlar det om våra attityder till rovdjuren.
Om vi väljer att göra, inom rimliga gränser, vad vi kan för att skydda våra tamdjur, så kommer det att bli mycket mindre kostsamt för oss.
Idag är, totalt sett, skadorna från stora rovdjur på tamdjur utanför renskötselområdet ganska små. De kostade 2009 staten 1 990 000 kr i ersättning för direkta skador. Till det kom kostnader för förebyggande åtgärder på 4 417 000 kr.
Rovdjursskador/förekomst inom renskötselområdet kostade år 2009 staten 59,2 miljoner kr. 
Generellt ersätts skador på tamdjur, men inte minskade klövviltstammar. Predation på vilt ersätts aldrig, eftersom ingen äger vilda djur. Jakträttsinnehavaren äger visserligen rätten att på sin mark fälla de vilda djur han eller hon lagligen kan jaga. Men det är först som döda de vilda djuren tillhör jakträttsinnehavaren. Undantaget ett antal arter som kallas Kronans eller statens vilt. Fram till dess de fälls tillhör viltet alla eller ingen, och så har det varit i Sverige sedan i alla fall 1200-talet. 

Det enda rimliga och långsiktigt hållbara är att kostnaderna för stora rovdjur betalas av hela samhället tillsammans. Inte bara av det fåtal utav oss som drabbas av problemen. Saknas rättvis och generös ersättning för rovdjursskador, så finns bara små möjligheter till acceptans för rovdjuren.

Det har vi ännu  inte börjat räkna på ordentligt. Stora rovdjur, särskilt varg och björn, har ett oerhört högt turistiskt värde. De är internationella spetsattraktioner, större än många kanske tror. Som basresurs för turistarrangemang i bygderna där de finns, men också som symboler, imageskapare och dragplåster för olika regioner, och för hela Sverigebilden internationellt. Men för att rovdjurens värde ska kunna realiseras, måste många fler rovdjursturismarrangemang utvecklas av lokala entreprenörer.
Det är inte orimligt att bedöma att vi inom tio-femton år har skapat värden kring våra stora rovdjur som motsvarar minst det de kostar oss idag, eller mer. Det handlar hursomhelst om riktigt stora värden, både för Sverige som helhet och inte minst för de bygder där rovdjuren finns.

Ja, men med en hel del begränsningar. Alla stora rovdjur är i grunden fredade. Men på björn, lo, och sedan år 2010 även varg, tillåts en länsvis kvoterad licensjakt. Dessutom kan det ges tillstånd till skyddjakt på speciella individer som till exempel angriper tamdjur. Detta gäller även järv (som framför allt angriper ren).
Närmare detaljer om jakten beslutas varje år och vid specifika tillfällen av Länsstyrelsen och Naturvårdsverket.
Tamdjursägare har enligt 28 § i Jaktförordningen rätt att döda ett rovdjur om det angriper, eller uppenbart tänker angripa, ett tamdjur.

Om de stora rovdjuren sprider sig mer i tättbebodda trakter, kommer antalet angrepp på tamdjur att öka. Där lodjuren slår sig ner försvinner ibland en del av tamkatterna. Där vargen slår sig ner angrips ibland jakthundar. Varg, lo, järv och björn tar regelbundet får och lamm, särskilt om sådana är lätt tillgängliga.  Varg och björn kan dessutom ge sig på kalvar, föl och mindre hästar, och ibland till och med vuxna kor och större hästar, även om det är mer ovanligt,. Men, totalt sett är skadorna från stora rovdjur på tamdjur utanför renskötselområdet relativt begränsade, och de kostade 2009 staten 1 990 000 kr. Skadorna på renskötseln var större och kostade 2009 staten 59,2 miljoner i ersättning.

Viltskadecenter bildades 1996 på uppdrag av Naturvårdsverket. Deras viktigaste uppgift är att samla in kunskap om viltskador och förmedla den genom information och utbildning. www.viltskadecenter.com Viltskadecenter är ett serviceorgan för myndigheter, organisationer, enskilda näringsidkare och allmänheten, och man har sin bas på Grimsö forskningsstation. Här bedriver Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) forskning i ämnet naturvårdsbiologi, med inriktning mot viltekologi.
Viltskadecenter informerar och ger praktiska råd om viltskador kostnadsfritt per telefon, e-post och brev. Man utformar och genomför utbildningar, exempelvis för besiktningsmän för viltskador eller i stängslingsteknik. Man arbetar också med att utveckla medel och metoder som kan användas för att förebygga viltskador.
Slutligen hjälper man också till med att förmedla kunskap och samordna länsstyrelsernas och näringarnas insatser inom viltskadeområdet.
Huvudsakligen arbetar man med skador från fredat vilt.

Stallning av tamdjuren nattetid är ett effektivt sätt att undvika rovdjursskador eftersom de flesta rovdjur framförallt är aktiva timmarna kring skymning och gryning.
Där har tagits fram så kallade ”rovdjurssäkra elstängsel”, vilka har visat sig fungera mycket bra. Länsstyrelsen brukar ge bidrag för inköp av materialet till dessa, men arbetet får man göra själv. Svenska rovdjursföreningens medlemmar hjälper dock ofta gärna till med det praktiska arbetet för att sätta upp stängslet. Viltskadecenters personal  arbetar med dessa frågor och om du kontaktar dem eller går in på deras hemsida, kan du hitta mycket mer  detaljerad information om detta. www.viltskadecenter.com
Du kan också kontakta Länsstyrelsen i ditt län och fråga om råd.
Läs mer om stängsel i boken "Stängsel"  av Anders Råsberg och Kajsa Wahlberg-Leander, Lts förlag. En rapport som heter Att förebygga rovviltskador- med olika typer av stängsel ger kortfattad information om gällande lagstiftning, två olika varianter av stängsel mot rovdjur, tips inför stängsling och val av aggregat samt kostnadsberäkningar. Här finns även kontakter till ett antal tillverkare. Beställes från Viltskadecenter.
På många håll där vargen finns sedan länge, känner man väl till dess tvekan och rädsla inför allt sådant som är nytt eller förändrat. I Ryssland till exempel,  ställer en del boskapsägare in större föremål, vagnar, dörrar, tunnor, ja vadsomhelst egentligen i boskapshagen, eller hänger upp stora tygstycken på linor. Då vågar sig vargarna inte fram. Sedan flyttar man runt föremålen lite grann, någon gång i veckan.
Andra har framgångsrikt prövat med en radio med högtalare som spelar radioprat och musik på låg volym i hagen.
Några fäbodbrukare brukar själva gå runt och ”pinka in” sina betesmarker.
Försök pågår också med särskilt framavlade vakthundar. Metoden bygger på att hunden ser, hör eller känner lukten av ett rovdjur och sedan ger skall och/eller jagar bort djuret. För detta krävs oftast öppna betesmarker så att hundarna upptäcker rovdjuret i tid. Metoden fungerar bäst dagtid, i flockar som inte överstiger 100 - 200 får. En rapport som heter Vakthundar kan beställas från Viltskadecenter. Detta faktablad ger en inblick i hur man under svenska förhållanden kan arbeta med vakthundar som som skydd för sina djur. Här finns en översikt av lämpliga hundraser samt kontakter för den som vill veta mer.
Skyddshalsband av olika slag har testats med varierande resultat. Läderhalsband med spik eller illaluktande medel är billiga och kan fungera mot lodjur men knappast mot björn och varg.
Sambete får och nötboskap/hästar. I områden där det finns både får och nötboskap blir nästan bara får angripna. Finns bara nötboskap eller hästar ökar dock antalet angrepp på dessa. Sambete mellan får och nötboskap och/eller hästar ger ett visst skydd eftersom hästar och nötboskap förutom sin storlek, har ett annat beteende gentemot ett annalkande rovdjur än de mer lättskrämda fåren.
Filmen "Tamdjur och rovdjur" tar upp frågan hur man som tamdjursägare på ett tillfredställande sätt kan minska riskerna för rovdjursangrepp i sina hägnader. Den visar även på fäbodbrukarnas problem med rovdjur på de fria skogsbetena. Kan man skydda sig mot rovdjuren och hur jobbar man förebyggande? Vi möter djurägare och tar del av resultat från Viltskadecenters projekt. Finns att beställa från Viltskadecenter. Filmen är producerad av Andreas Norin.

Ja, absolut. Inget av de stora rovdjuren ser oss människor som byten och har därför ingen anledning att försöka angripa oss. Är man ute i skogen och pratar, sjunger eller skramlar med hinkar kommer man troligen aldrig någonsin att möta varken björn eller varg. Och inga andra större däggdjur heller. Allra minst om man dessutom går i medvind.  De få fall som finns av björnangrepp på människor kan i nästan samtliga fall härledas till att björnen känt sig starkt provocerad av människorna, oftast i samband med jakt. I de flesta fall var björnen dessutom redan påskjuten. Det fåtal människor som angripits av björn under de senaste årtiondena i Sverige har i samtliga fall varit män, varav en klar majoritet med gevär i hand. Inga barn eller kvinnor.

Om angreppet just håller på, ska man först försöka skrämma bort rovdjuret. Först därefter, om djuret går till nytt angrepp på tamdjuren, får man döda rovdjuret.
Enligt 28 § i Jaktförordningen  har tamdjursägare rätt att döda ett rovdjur om det angriper, eller uppenbart tänker angripa, ett tamdjur.    För att kunna få ersättning för förlorade djur måste en besiktningsman utsedd av länsstyrelsen komma och besiktiga de skadade eller döda djuren. Många gånger visar sig befarade varg- eller lo-angrepp vara skador orsakade av stora tamhundar på rymmen. Ett par hundra får om året dödas av hundar. I sådana fall medger Länsstyrelsen ingen ersättning, utan skadeersättning får istället utkrävas av hundarnas ägare.
Länsstyrelsen kan också hjälpa dig med förebyggande åtgärder så att risken för nya angrepp minskar. Rovdjurssäkra elstängsel skyddar dessutom också väl mot hundar.

Kontakta Länsstyrelsen, som ofta kan ge bidrag för inköp av material till stängslet. Svenska rovdjursföreningen kan många gånger ge praktisk hjälp med frivillig arbetskraft för att sätta upp stängslet.

Järvzoo i Järvsö, Hälsingland  www.jarvzoo.se
Orsa Björnpark i Orsa, Dalarna  www.orsa-gronklitt.se
Lycksele Djurpark, i  Lycksele, Västerbotten www.lyckseledjurpark.com
Skånes djurpark, Höör, Skåne  www.skanesdjurpark.se
Skansen, Stockholm, Uppland  www.skansen.se
Kolmårdens djurpark, Östergötland www.kolmarden.com

Lagläget är här något oklart, och olika länsstyrelser ser lite olika på den saken. Björnjakt vid åtel har förbjudits av Naturvårdsverket, men inte åtel i största allmänhet. Utläggning av åtel, oaktat orsak, är i vissa län förbjudet, i andra tillåtet, med hänvisning till Jordbruksverkets bestämmelser och EU-lag. Juristerna där har olika uppfattning om hur lagtexterna ska tolkas.
Vissa länsveterinärer tillåter  vissa sorters animalisk föda på åtlar, och för vissa ändamål. Andra inte alls. Eller för örn men inte björn. Eller för rävjakt, kråkjakt och måsjakt, men inget annat. Eller för stödutfodring till hotade arter, men inte annat. Någon tillåter eventuellt utläggning av vegetabilier eller icke-animalisk föda.
I Finland kan däremot rovdjursturismarrangörer  och –fotografer få särskilt tillstånd, begränsat till särskild plats, om de betecknas som seriösa. Och Finland lyder under samma EU-lagar som Sverige.
Hursomhelst, vill man försöka locka fram stora rovdjur genom att lägga ut åtel, bör man absolut ta kontakt med Länsstyrelsen och klara ut hur det lagliga läget tolkas i länet.  Dessutom bör man göra avtal med markägaren och förankra det  hos jakträttsinnehavare och eventuella grannar.

Rovdjur och bytesdjur har levt sida vid sida i årtusenden. Risken för att en viltart skall försvinna till följd av järv, lo, björn eller varg är därför minimal. Variationer i viltstammarna har alltid förekommit och den ”naturliga balansen” mellan rovdjur och bytesdjur, innebär ibland stora fluktuationer i stammarna. Människan är ju utan jämförelse den rovdjursart som mest påverkar bytesdjurens antal. Över 90 % av vuxna älgars dödlighet beror på jägaren människan. Den mänskliga jägarens andel av bytet kan dock på vissa håll minska betydligt om övriga stora rovdjur kommer tillbaka. På andra håll märks nästan ingen skillnad. Men många jägare undrar därför, hur stor blir påverkan? Inte minst i mitt jaktområde?  Här nu i korthet en del om vad svensk viltforskning vet så här långt. En mer noggrann redovisning av nedanstående uppgifter finns att läsa i boken Skogsvilt III ”Vilt och Landskap i förändring.”

Varg och Älg: De senaste åren har det fällts ca 100 000 älgar per år i Sverige. Med den relativt begränsade vargstam vi har blir påverkan på älgstammen i ett nationellt eller regionalt perspektiv därför liten. I t.ex. Värmland och Dalarna svarar vargen för endast 3-4% av dödligheten, enligt forskare på Grimsö viltforskningsstation. Det är bara något mer än vad trafiken tar i dessa områden. Inom ett vargrevir kan påverkan bli större. Variationen mellan olika områden är stor. I några har älgjakten ställts in helt. I andra jagar man i stort sett lika mycket älg som tidigare. Älgstammens reproduktionsförmåga, storleken på vargreviret och omfattningen av annan dödlighet i älgstammen, såsom från björn, trafik och sjukdomar påverkar. Viltforskarnas beräkningar från nordöstra Dalarna, där det även finns en stor björnstam, visar att det möjliga jaktuttaget för mänskliga jägare inom etablerade vargrevir minskar drastiskt, då älgtätheten minskar. Vid älgtätheter på 10-15 älgar per 1000 ha kan älgstammen fortfarande beskattas med 2-4 älgar per 1000 ha. Vid tätheter ner till 5-6 älgar per 1000 ha minskar dock det möjliga jaktuttaget till mindre än en älg per 1000 ha. Sjunker älgtätheten under fem, blir det inget kvar till de mänskliga jägarna.
En mer noggrann redovisning av ovanstående beräkningar finns att läsa i boken Skogsvilt III ”Vilt och Landskap i förändring.”

Björn och Älg: Björnstammen har ökat i antal och utbredning de senaste åren. Nordamerikanska studier har tidigare visat att björn kan ta en betydande andel älgar, då främst älgkalvar. Svenska studier i Dalarna visar att i ett område tog björnen ca 26 % av älgkalvarna. Huvuddelen av älgkalvarna togs dock under kalvarnas första fyra levnadsveckor. Älgkor som tidigt mist sina kalvar födde dock 52% fler kalvar året därpå. Det innebär att nettoförlusten av älgkalv bara blev ca 20%. Andelen björndödade vuxna älgar, av ett antal radiomärkta älgar äldre än ett år var dock så låg som 0,5-1,6 %. Enligt forskarnas beräkningar kan det innebära att det jaktliga uttaget i ett område med Björn bör minskas med 0.4 älgar/1000 ha.

Lodjur och Rådjur: Lodjuret är idag det mest spridda av de fyra stora rovdjuren. I norra Sverige är ren det vanligaste bytesdjuret, och i södra Sverige rådjur.
Flera undersökningar finns gjorda där man studerat lodjur och dess bytesval. I grova drag verkar det som om oavsett om lon äter ren eller rådjur så tycks antalet bytesdjur vara ca ett var femte dag per familjegrupp. Lodjurens påverkan på rådjursstammen beror självklart av såväl rådjurstäthet som tätheten av lodjur. Enligt forskarna på Grimsö är det rimligt att anta att lodjurens uttag ur rådjursstammen runt Grimsö ligger mellan 15-20% per år. Då lodjuren utan problem tycks ta fullt friska djur, är det enligt forskarna även rimlig att anta, att avgången av rådjur till följd av lodjur till stor del kan läggas på den övriga dödligheten. Det medför en hård belastning på rådjursstammen nära brytpunkten för en positiv utveckling. Rådjurens årliga produktion utan lodjur beräknas i Berslagen ligga mellen 15-30%. Variationen beror främst på det jaktliga uttaget, på rävstammens storlek och på snöförhållanden under vintern. En opåverkad rävstam kan ta ända uppemot 90 % av årsföryngringen av rådjurskid. Lodjur dödar rävar då de kommer åt, så slutbalansen blir mycket svår att beräkna.

Järv: De svenska järvarna lever idag i huvudsak av ren i renbetesområdet. Då renen är ett tamdjur kan järven inte anses påverka viltet.

I de flesta fall väldigt lite. De flesta människor som bor i vargrevir har aldrig någonsin varken sett eller hört en varg, eller knappt ens sett spår av dem. Vargarna är vanligtvis mycket diskreta. Med några undantag märker många aldrig av vargarna. Undantagen är främst:
1. om man har frigående boskap i skogen, eller framförallt renar, får och lamm som är ute nattetid i icke-rovdjursstängslade hagar. Då ökar risken att man får en del djur dödade av vargen.
2. om man jagar med hund, framförallt som det verkar drivande hundar,  så ökar i en del vargrevir risken att jakthunden dödas av varg. Vissa vargfamiljer har dödat många hundar. Andra vargfamiljer har aldrig gjort det.
3. den jaktbara stammen av älg eller rådjur kan minska rätt mycket lokalt på vissa platser, i alla fall till en början. Särskilt om vilttätheten redan är låg. I andra vargrevir märker jägarna efter något år knappt av någon alls vargorsakad minskning av viltet.

Ja, det kan man absolut. Vargar är rent ärftligt mycket rädda för människor i alla åldrar, och nästan alla vargar ger sig av genast om de stöter på oss. Långt innan vi hinner märka att de var där. I Sverige finns bara ett väl dokumenterat fall av vargangrepp på människa. Det skedde 1821 och rörde sig om en varg som vuxit upp i fångenskap (och därför troligen saknade den skygghet för människan som vanligtvis finns hos vilda vargar), men som sedan släpptes ut i skogen.
Men möter man en varg ska man visa den en viss respekt och hålla avståndet, liksom man bör med alla större djur, inklusive hästar, kor, tjurar eller stora hundar.
Filmen "Människa och Varg" handlar om människors möten med vargar. Vad vet man egentligen om vargars farlighet gentemot människor? I filmen följer vi vargforskarna i fält och människor som haft nära möten med varg, samt får mer information om den svenska vargens farlighet. Finns att beställa från Viltskadecenter.
Filmen är producerad av Andreas Norin.

1.  Stå stilla och njut och förundras gärna ett ögonblick över vilken oerhörd tur du har, att som en av få svenskar ha förmånen att någonsin få se en varg ute i det fria.

2.  Låt den sedan gärna få veta att du är där. Prata lite med den som man gör med en stor hund, i ett vanligt och vänligt tonläge, hosta till kanske eller harkla dig lite grann. Hör den dig inte, så klappa lite lätt i händerna. Normalt ger sig vargen iväg direkt om den märker att man är där, oftast på ett närmast sävligt sätt.

3. Om den inte ger sig av och du upplever situationen som obehaglig. gå sakta och ljudligt därifrån. Sjung, prata eller ropa högt, men inga höga skrik. Spring inte.

4. Följer vargen efter, ta hellre ett par steg mot den, verka stor och farlig, vifta med kläder, väska, kasse eller liknande.

5. Om vargen mot alla odds skulle angripa (isåfall första gången i Sverige sedan 1821) spela inte död utan sparka och slå så mycket du kan.

Viltskadecenters folder  ”Om du möter en varg” kan laddas ner här
som pdf.

Vargar tycks ibland se hundar som artfränder att leka med, ibland som konkurrenter (om byten, partners eller annat) och ibland som rena bytesdjur. I Ryssland har användandet av en liten dubbelpingla på hunden, visats minska risken för vargangrepp med ungefär 90%. Viltskadecenter genomför ett fältförsök med pinglor på hundarna i Filipstads- och Glaskogs-reviren.
Under flera år har en såkallad ”vargtelefon” varit i användning i flera vargrevir. Där har den uppringande kunnat få veta ungefär i vilka sektorer i terrängen som de sändarmärkta vargarna finns, och man därför bör undvika att släppa sin hund. Eftersom så många sändarvargar försvunnit spårlöst och man nu använder en nu, satellitbaserad teknik har vargtelefonerna inte riktigt börjar fungera än i flera vargrevir. Planen är att de ska det. Hör efter med Länsstyrelsen eller Jägareförbundets lokala krets.
På andra håll spårar man först av det område som ska jagas i, så att där inte finns vargspår in i det, innan man släpper hunden.
På Viltskadecenter genomförs också försök och utvecklingsarbete kring en starkt färgat skyddsväst för hunden, med olika slag av illasmakande vätska i behållare på utsidan.
Filmen "Hund och Varg" är en i en serie av tre filmer som tagits fram för att komma ut med ny intressant kunskap baserat på forskningens erfarenheter om varg. Denna film berör konflikten mellan vargar och jägare med jakthund. Vi möter människor som drabbats och får ta del av de senaste resultaten från Viltskadecenters projekt. Den kan beställas från Viltskadecenter.
Filmen är producerad av Andreas Norin.

Vintertid, med spårsnö, ge sig till ett område där vargen finns. Leta upp spår och sedan följa spåren bakåt. Bakåt för att inte störa. Spåra framåt är olagligt.
Bäst är annars att börja med följa med erfarna viltspårare under en kurs eller ett researrangemang. Några arrangörer i Sverige som ordnar vargsafariturer: www.artofnature.se  i Leksand, www.furudalsbruk.se i Furudal, eller www.finnskogsupplevelser.se mellan Bollnäs och Ockelbo. Man kan även följa med på Svenska rovdjursföreningens föreningsutflykter eller vargspårningsläger.

En vargflock är egentligen en vargfamilj. Den består av två föräldrar och deras valpar från ett eller flera år. De första valparna som lämnar färäldrareviret ger sig av när de är ett knappt år gamla. Vissa valpar ger sig av betydligt senare och det händer att valpar blir kvar i föräldrareviret livet ut. Målet för den utvandrande valpen är att skapa ett eget revir och hitta en egen partner.

Det förekommer många rykten om att de svenska vargarna (och björnarna!) skulle vara utplanterade från svenska djurparker. Dessa teorier har forskarna kunnat motbevisa med hjälp av DNA-teknik. Genom att studera de vilda vargarnas DNA har man kunnat visa att de vargar som finns här  nu, ursprungligen kommer från Finland/Ryssland/Baltikum.
Efter det har nu ryktena ändrats. Nu sägs det att vargarna är utplanterade från Finland/Ryssland/Baltikum istället…
Det är lätt att glömma bort att vargar lätt kan vandra oerhörda sträckor, utan att någon dessutom varken sett, hört eller märkt dem. Varje vårvinter ses vargspår och ibland själva vargen, på havsisarna i Bottenviken, åt båda håll mellan Finland mot Sverige.

För att räkna vargar krävs det spårsnö och många människor som är ute och spårar samtidigt. Under inventeringen vintern 2009/2010 uppskattade man antalet föryngringar till 21 stycken i Sverige, vilket motsvarar ungefär 210 individer. Några av dem lever på gränsen mellan Sverige och Norge. Totalt i Skandinavien räknar man med att det föddes 23 kullar 2009. Hur många vargar som finns just nu är svårt att veta exakt, eftersom nya vargkullar föds och några vargar dör.

Problemet när man korsar en varg och en hund är att man inte vet vilka egenskaper som valparna kommer att få. Risken finns att valparna ärver vargens starka rovdjursbeteende vilket gör att de inte alls blir speciellt lämpliga "familjehundar". Normalt är de flesta hundraser avlade för att fungera bra tillsammans med människor, individer som visar aggression mot människor har oftast inte använts i avelsarbete.
Det är inte olagligt att äga en varg-hundhybrid men det är olagligt att saluföra en hund som varghybrid. Dessutom reglerar Artskyddsförordningen vad som är tillåtet vad gäller djur och växter. Generellt sett får man inte utan tillstånd fånga eller hålla vilda djur, vilket gör det svårt att lagligen korsa vargar och hundar.
Vill du veta mer i detalj kan vi rekommendera att du går in på Statens Jordbruksverks hemsida, www.sjv.se
Om du tycker om vargar så finns där många trevliga hundraser att välja på, hunden är ju en nära släkting till vargen.

Vargen är alla våra tamhundars stamfader. Alla hundar är alltså direkt släkt med vargen. Genetiska undersökningar visar att separationen mellan hund och varg kan ha skett så tidigt som för 100 000 år sedan. Genom riktad avel har vi sedan, ur vargens arvsmassa, fått fram hundraser med väldigt olika utseende och beteende. Vissa hundraser är mer lik varg än andra. Huskies, grönlandshund eller korsningar mellan schäfer och grönlandshund är sådana som många tar fel på, och tror är varg.

Om och isåfall när, någon människa dödats av en frisk varg i Sverige har man diskuterat länge. Det enda någotsånär dokumenterade fallet är den ökända, såkallade Gysingevargen som sägs ha dödat nio eller tio barn under vintern 1820 -1821. Det rörde sig om en varg som fötts upp av människor och som sedan släpptes ut i skogen i vuxen ålder. Vargen hade sannolikt mist respekten för människor, samtidigt som den troligen hade svårt att jaga vilda byten eftersom den aldrig lärt sig det. Dessutom var det mycket ont om vilda bytesdjur på den tiden. Förutom detta finns noteringar i några kyrkböcker från 1700-talet om att människor ”tagits av varg”, men de uppgifterna får idag betecknas som mycket osäkra. I kyrkböcker från den tiden står ibland ”tagen av troll” också.

Mera om vargens farlighet finner du här

Vargarna finns idag främst i Dalsland, Värmland, Närke, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. Men vargar är duktiga på att vandra och enstaka vargar kan dyka upp precis vart som helst i landet. För att se en karta över vargens utbredning kan du klicka här.

Få vargar i det vilda uppnår tio års ålder. Medellivslängden ligger troligen inte högre än tre till fyra år.

En kull består ofta av 5-6 valpar, men de kan ibland vara så många som 9-10 stycken. Vid födseln väger valparna ungefär 400 g.

Ulv är ett fornnordiskt namn för varg, som fortfarande används i te.x. Norge. Ulv betyder något i stil med "rivande djur" eller "rovdjur" och var en gång ett vanligt mansnamn. Genom att döpa någon till Ulv ville man överföra djurets egenskaper till barnet. Detta tyder på att man vid den tiden hade en positiv syn på vargens egenskaper. Allt eftersom vargens rykte försämrades försvann namnet med den gamla stavningen. Namnet finns kvar än idag, nu med stavningen Ulf.
Varg betyder "dråpare" eller "strypare" och det isländska ordet vargr betyder "tjuv", "rövare" och "fredlös man".
Senare använde man andra, så kallade noa-namn, som gråben, tasse, eller gullfot. Dessa namn användes för att man var rädd för att locka till sig rovdjuret om man kallade det vid sitt rätta namn. ”Talar man om trollen, står de i farstun”.

Vargens ylande fyller många olika funktioner. Bland annat att samla ihop vargfamiljen efter att medlemmarna har varit utspridda, eller att påvisa familjens närvaro för andra vargar som en slags revirmarkering och att skapa en kontakt mellan flockmedlemmar på distans.
Ylandet har också en en viktig social och känslomässig betydelse. Då familjen är samlad och skall peppa upp sig inför jakten, då de just ska skiljas åt eller vill återförenas. Den ylande sången kan till exempel för ett människoöra låta antingen glad, sorgsen, saknande, ynklig eller stärkande/uppiggande.
Mycket mera om vargen får du veta på Faktasidorna om vargen.
Klicka här.

Ja, det kan man absolut. Björnar är mycket rädda för människor av alla åldrar, och nästan alla björnar ger sig av genast om de stöter på oss. Björnangrepp på människor är mycket sällsynta, och sker nästan uteslutande i samband med jakt. Av någon anledning anfaller björnar nästan bara män som bär gevär, och i stort sett aldrig kvinnor och barn.
Men möter man en björn ska man visa den en viss respekt och hålla avståndet, liksom man bör med alla större djur, inklusive hästar, kor, tjurar och stora hundar.

1. Stå stilla och njut och förundras gärna ett ögonblick över vilken oerhörd tur du har, att som en av få svenskar ha förmånen att någonsin få se en björn ute i det fria.

2. Låt den sedan gärna få veta att du är där. Prata lite med den som man gör med en stor hund, i ett vanligt och vänligt tonläge, hosta till kanske eller harkla dig lite grann. Hör den dig inte, så klappa lite lätt i händerna.

3. Gå sedan sakta bakåt utan att vända dig om. Gå inte närmare.

4. Spring inte. Björnar springer mycket fortare.
Klättra inte upp i ett träd. Björnar gör det också, både snabbare och effektivare.

5. Skulle du mot alla odds faktiskt bli anfallen, menar experterna att man ska försöka lägga sig ner i fosterställning med ansiktet mot marken och hålla armarna till skydd över huvudet. Det fåtal fullbordade björnangrepp som skett i Sverige under 1900-talet har alla slutat med att björnen gett sig av, efter att ha visat vem som bestämmer.

Vapen ger ingen ökad trygghet utan bara en falsk säkerhet. Historien visar nämligen att vid en snabb stressig situation med en tillsynes angripande björn, är det ytterst svårt att få iväg ett omedelbart dödande skott. Ett skott i luften över björnen kan dock ha en skrämmande effekt och bör, om möjligt skjutas först. Påskjutna sårade björnar kan vara direkt livsfarliga.
Mer om björnens farlighet finner du här

Viltskadecenters folder  ”Om du möter en björn” kan du ladda ner
som en pdf här.

Björnungar är nästan aldrig övergivna. Ser du björnungar eller om du ser ett nyligen slaget byte, så lämna lugnt och stilla området åt samma håll som du kommit ifrån. Björnens årsungar klarar sig från och med i juli månad, normalt faktiskt ganska bra själva, även om de är övergivna eller deras mamma dött. Gå aldrig någonsin själv fram och plocka upp en björnunge du hittar i skogen. Björnmamman är sannolikt bara en liten bit bort. Känner hon att hennes unge är hotad kan hon vara fullkomligt livsfarlig. Ungefär som människomammor och -pappor kan vara om våra ungar hotas.

En björn som fnyser, råmar eller ryter och inte går undan, kan vara irriterad, skadskjuten och/eller ha ungar  eller ett byte i närheten.
Då vill den att människan ska gå därifrån.
Det är en klok idé att lyda det rådet.

Nej, att den reser sig på bakbenen är inte alls ett hotbeteende. En björn reser sig på bakbenen för att den märkt något som oroar den, och vill veta mer om vad den har omkring sig. Den vill sniffa med sin känsliga nos om den kan fånga upp lukter bättre, lyssna med sin skarpa hörsel och se med sin ganska dåliga syn. Om den då förstår att där finns en människa, eller en större björn i närheten, brukar den snabbt som ögat vända sig om, och så fort den kan galoppera bort åt andra hållet.

I Europa, Nordamerika och norra Asien. I Sverige främst från mellersta Värmland, Dalarna, Hälsingland, Gästrikland och norrut.
För att se en karta över björnens utbredning kan du klicka här!

I januari, under ideperioden, föds en till fyra, oftast två eller tre ungar. Ungarna är påfallande små, ungefär som marsvin, 300-600 gram.

I fångenskap kan björnar bli upp till 50 år gamla, men vilda björnar blir sällan mer än 25 år.

År 2008 uppskattades antalet björnar som lufsar runt i Sverige till ungefär 3200. De flesta norr om en tänkt linje mellan mellersta Värmland och norra Uppland.

Björnen är en allätare som mest äter myror, myrpuppor, bär och vegetation. Den äter också en hel del kött, gärna från redan döda djur, såkallade kadaver. Dessutom ibland dödar den och äter upp djur som ren och älg. Gärna får och ibland någon ko eller häst.

Björnar har inga revir dvs. geografiskt väldefinierade, försvarade områden. Det område de rör sig inom brukar istället kallas hemområde. Men de tycks markera sin närvaro i hemområdet genom att t.ex. grensla träd och buskar och urinera på dessa. Björnar gnuggar sig också mot trädstammar och klöser märken i barken på träd vilket har en markeringsfunktion. Lite grann som att sätta upp visitkort med namn och adress, och säga ”Jag var här”, så att de andra björnarna ska veta det.

I gränstrakterna mellan Härjedalen, Dalarna och Hälsingland finns Sveriges tätaste björnstam. Där, eller i Ströms vattudal i Jämtland, borde chansen vara som störst. Men man ska ha mycket tur om man ska få se en vild björn i Sverige. Det finns också företag som arrangerar björnsafaris av olika slag. Där ökar chanserna betydligt för att få se en björn. Lättast är förstås att besöka en djurpark som har björnar.

Det finns flera företag i Sverige och i Finland som arrangerar björnsafaris av olika slag. Klicka här så kan du läsa mer om detta.

Mycket mera om björnen kan du få veta på Faktasidorna om björnen.
Klicka här.

Den svenska järvstammen uppskattades 2009 till cirka 500-600 djur (85 föryngringar).

I fångenskap kan de blivit uppemot 18-19 år gamla. I det vilda har sådana "gamlingar" svårare att klara sig och det är troligen få vilda järvar som blir äldre än 12-13 år.

Inga stora däggdjur kan garanteras vara helt ofarliga. Varken järvar, hundar, hästar eller kor. Men det finns inga som helst dokumenterade oprovocerade angrepp alls i Skandinavien, från järvar på människor. Till skillnad från bortåt 13 000 registrerade angrepp av hund på människa varje år i Sverige. Då räknas bara de fall där människan fått uppsöka sjukhus för vård…
Läs mera här.

Järven är en utpräglad asätare. Den äter gärna redan döda djur, ungefär som en hyena. Dessutom tar den en del egna byten, om den kan. Men den springer inte så fort och är inte särskilt effektiv som jägare.
Under sommaren fångar järven mestadels smådäggdjur och fåglar, samt en del växter och bär. Och renkalvar eller lamm, om den kommer åt.
Under vintern lever järven mest av renar som den hittat döda, eller dödat själv. Den har ett rykte om sig som storätare, men det är falskt. Däremot är järven fenomenalt duktig på att snabbt stycka döda djur, och snabbt bära ivag och gömma allt köttet.

Runt norra halvklotet, på tundran och i norra delarna av barrskogsbältet. I Sverige söderut ända ned till Dalarna. Tendensen är att den sprider sig sakta, särskilt ner i skogslandet utanför renskötselområdet.
För att se en karta över järvens utbredning kan du klicka här!

Den viktigaste metoden är med hjälp av radio- eller satellitsändare, som man opererar in i buken på järven (eftersom deras hals är så tjock och huvud så smalt att ett sändarhalsband skulle ramla av för lätt).
På så vis kan man få reda på en rad olika fakta om hur gamla de blir, var de håller till, hur många ungar de får, hur ofta de får ungar, hur stora
hemområden de har, hur långt de vandrar, och varför och när de dör. Och mycket annat. Vid genetiska  studier görs använder man vävnad och/eller hårprover från fångade eller dödade djur. De senaste åren har man dessutom utvecklat metoder för att analysera deras inbördes släktskap utifrån spillning som hittas vid t ex inventeringar.
Titta gärna in på http://www.szooek.slu.se/swe/projekt/
Mycket mera om järven får du veta på Faktasidorna om järven.
Klicka här.

Inga stora däggdjur kan garanteras vara helt ofarliga. Varken lodjur, hundar, hästar eller kor. Men det finns inga dokumenterade oprovocerade angrepp alls i Skandinavien, från lodjur på människor.
Till skillnad från bortåt 13 000 angrepp av hund på människa registerade varje år i Sverige. Då räknas bara de fall där människan fått uppsöka sjukhus för vård…
Däremot skadar och dödar lon en del hundar varje år. Främst jakthundar och ofta under jakt på lo. Därutöver dödas varje år något hundratal får eller lamm, samt några tamkatter av lodjur.
Läs mera här.

I Norden, Baltikum och delar av Centraleuropa, vidare österut genom taigabältet ända bort till östligaste Sibirien och ner i Himalaya och Centralasiens bergstrakter. Det huvudsakliga utbredningsområdet i Sverige sträcker sig från landets nordligaste delar ända ner till Mälardalen. Det finns även en del lodjur söder om Mälardalen men ökningstakten är förhållandevis låg där. I Värmlands, Örebro, Västmanlands, Dalarnas, Jämtlands och Gävleborgs län, finns de tätaste lopopulationerna.
För att se en karta över lodjurets utbredning kan du klicka här!

Lodjuret är i grunden ett skogslevande djur. Den håller sig gärna i brant och otillgänglig terräng. Gärna blockrik mark och gärna med skog, berg, åkrar och betesmarker blandade. I fjällen håller de gärna  till i rasbranter i fjällbjörkskogen. Lodjuret har stora hemområden, de vilar på platser där de kan känna sig trygga.

Det hittills äldsta kända lodjuret i frihet blev 17 år. Tolv till fjorton år är annars sannolikt en mera normal livslängd för en lo i det vilda.

I Skandinavien huvudsakligen rådjur eller ren, samt hare, ripa, orre, tjäder och järpe. Dessutom äter de gärna annat smått och gott bland smådjur och fåglarter som de stöter på.

Honan har en dräktighetstid på cirka 70 dagar och föder oftast 2-3 ungar.

Förmodligen används tofsarna i kroppsspråket mellan lodjur. Om du tittar på öronens baksidor på ett lodjur finns där en mörk fläck som liksom förlängs uppåt av tofsen. När lon hotar ett annat lodjur visar det detta bl.a. genom att vrida öronens baksidor framåt varvid den svarta fläcken syns. Genom tofsen blir den här signalen ytterligare förstärkt.

Att få se något av de stora rovdjuren i det vilda är svårt och man ska ha en hel del tur om man ska få syn på något av dem. Lodjur äter nästan bara kött som den själv har jagat och är därför svår att locka fram med att lägga ut åtel. Bästa chansen har man om man hittar ett av lodjurets nyslagna bytesdjur och väntar en bit därifrån, tyst som en mus i många timmar. Säkraste sättet att få se ett lodjur är förstås att besöka någon av de djurparker som har lodjur.

Mycket mera om lodjuret får du veta på Faktasidorna om lodjuret.
Klicka här.