De vanligaste frågorna

Precis så många, och av de arter som vi människor bestämmer.
Med säkerhet aldrig ens i närheten av de gränser som de rent biologiska och ekologiska förutsättningarna i naturen ger. Vi kontrollerar rovdjurens antal och utbredning totalt.

Där vi människor kommer att tillåta dem att vara. Även om de flesta människor tycker att rovdjuren har en självklar rätt att få finnas till, vill vi sannolikt ändå inte ha vargar boende under förstutrappen eller björnar rotande bland soptunnorna eller grävande i barnens sandlådor.

Det beror på många olika faktorer och också vad som ska räknas som kostnader.

Om allt fler rovdjur lever i boskapstäta trakter, så kommer rovdjuren att kosta oss mer pengar i form av ersättningar och bidrag, än om de huvudsakligen lever av vilt. Men minskade viltstammar innebär också en kostnad, som dock inte är lika lätt att mäta. När älgarna och rådjuren minskar förloras ett rent kött- och markvärde, men också ett rekreationsvärde.

Kostnaden i rena pengar kommer också styras av hur man utformar förvaltningen av rovdjuren. Lägger man till exempel ett stort värde i faktabaserad och lokalt förankrad förvaltning så krävs pengar för forskning och demokratiska processer.

År 2012 uppskattades rovdjursförvaltningen kosta staten cirka 160 miljoner kronor. 

Det enda rimliga och långsiktigt hållbara är att kostnaderna för stora rovdjur betalas av hela samhället tillsammans. Inte bara av det fåtal utav oss som drabbas av problemen. Saknas rättvis och generös ersättning för rovdjursskador, så finns bara små möjligheter till acceptans för rovdjuren.

Det finns ännu inga exakta beräkningar på det, men de stora rovdjuren har ett oerhört högt turistiskt värde. De är internationella spetsattraktioner, större än många kanske tror. Som basresurs för turistarrangemang i bygderna där de finns, men också som symboler, imageskapare och dragplåster för olika regioner, och för hela Sverigebilden internationellt. Men för att rovdjurens värde ska kunna realiseras, måste många fler rovdjursturismarrangemang utvecklas av lokala entreprenörer.
Det är inte orimligt att bedöma att vi inom tio-femton år har skapat värden kring våra stora rovdjur som motsvarar det de kostar oss idag. 

Man kan också anta att det, precis som det finns ett förlorat rekreationsvärde i minskade klövviltstammar, finns ett vunnet rekreationsvärde i rovdjurens närvaro.

Ja, men med en hel del begränsningar. Alla stora rovdjur är i grunden fredade. Men på björn och lo tillåts en länsvis kvoterad licensjakt. Dessutom kan det för alla arter ges tillstånd till skyddjakt på speciella individer som orsakar problem. 
Närmare detaljer om jakten beslutas varje år och vid specifika tillfällen av Länsstyrelsen och Naturvårdsverket.
Tamdjursägare har enligt 28 § i Jaktförordningen rätt att döda ett rovdjur om det angriper, eller uppenbart tänker angripa, ett tamdjur.

De stora rovdjuren angriper ibland våra tamdjur. Det handlar om renar, får, hundar och i viss mån också kor, hästar och getter. Om rovdjuren tillåts öka kommer antalet angrepp på tamdjur också att öka. Hur stor ökningen blir kommer att styras av vilka lösningar vi hittar för att skydda våra tamdjur. 

Nationellt sett är skadorna från stora rovdjur på tamdjur utanför renskötselområdet relativt begränsade, men för den enskilt drabbade kan förlusten bli stor.

Viltskadecenter bildades 1996 på uppdrag av Naturvårdsverket. Deras viktigaste uppgift är att samla in kunskap om viltskador och förmedla den genom information och utbildning. www.viltskadecenter.com Viltskadecenter är ett serviceorgan för myndigheter, organisationer, enskilda näringsidkare och allmänheten, och man har sin bas på Grimsö forskningsstation. Här bedriver Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) forskning i ämnet naturvårdsbiologi, med inriktning mot viltekologi.
Viltskadecenter informerar och ger praktiska råd om viltskador kostnadsfritt per telefon, e-post och brev. Man utformar och genomför utbildningar, exempelvis för besiktningsmän för viltskador eller i stängslingsteknik. Man arbetar också med att utveckla metoder som kan användas för att förebygga viltskador.
Slutligen hjälper man också till med att förmedla kunskap och samordna länsstyrelsernas och näringarnas insatser inom viltskadeområdet.
Huvudsakligen arbetar man med skador från de stora rovdjuren, tranor och gäss. 

Mänsklig närvaro är troligtvis den bästa metoden för att undvika rovdjursskador, men att ha någon som vaktar djuren är kostsamt och därmed orealistiskt i dagens former av tamdjurshållning. Att ta in djuren på natten är ett annat effektivt sätt att minska risken för angrepp, men av flera orsaker är inte heller det genomförbart för många tamdjursägare.

Rovdjursavvisande stängsel fungerar bra men kostar att både sätta upp och underhålla. Dessutom så fungerar det inte att stängsla på alla slags marker. Material till stängsel kan man få bidrag för, men arbetet och underhållet får man göra själv. Svenska rovdjursföreningens medlemmar hjälper dock ofta gärna till med det praktiska arbetet för att sätta upp stängslet.

Det finns också en mängd andra metoder som används i större eller mindre utsträckning i Sverige och andra länder. Exempelvis kan vakthundar eller andra vaktdjur användas. Mer om förebyggande åtgärder hittar du genom att klicka här eller på Viltskadecenters hemsida (www.viltskadecenter.se).  

Ja, absolut. Inget av de stora rovdjuren verkar se oss människor som byten och har därför ingen anledning att försöka angripa oss. Är man ute i skogen och pratar, sjunger eller skramlar med hinkar kommer man troligen aldrig någonsin att möta varken björn eller varg. Och inga andra större däggdjur heller. Allra minst om man dessutom går i medvind. Om man mot förmodan stöter på en björn eller varg ska man göra sig tillkänna och avlägsna sig lugnt från platsen. 

De fall som finns av björnangrepp på människor kan i nästan samtliga fall härledas till att björnen känt sig starkt provocerad av människorna, oftast i samband med jakt. Varg har inte angript någon människa sedan 1821 i Sverige.

Enligt 28 § i Jaktförordningen har tamdjursägare rätt att döda ett rovdjur om det angriper, eller uppenbart tänker angripa, ett tamdjur. Man ska först försöka skrämma bort rovdjuret men om det inte fungerar får man döda rovdjuret.

För att kunna få ersättning för förlorade djur måste en besiktningsman utsedd av länsstyrelsen komma och besiktiga de skadade eller döda djuren. Länsstyrelsen kan också hjälpa dig med förebyggande åtgärder så att risken för nya angrepp minskar.

Många gånger visar sig befarade varg- eller lodjursangrepp vara skador orsakade av stora tamhundar på rymmen. Ett par hundra får om året dödas av hundar. I sådana fall medger länsstyrelsen ingen ersättning, utan skadeersättning får istället utkrävas av hundarnas ägare.

Kontakta din närmsta länsstyrelse, som ofta kan ge bidrag för inköp av material till stängslet. Svenska rovdjursföreningen kan många gånger ge praktisk hjälp med frivillig arbetskraft för att sätta upp stängslet. Kontaktuppgifter till rovdjursföreningens stängslingsansvariga finns på www.rovdjur.se

Järvzoo i Järvsö, Hälsingland  www.jarvzoo.se
Orsa Björnpark i Orsa, Dalarna  www.orsa-gronklitt.se
Lycksele Djurpark i  Lycksele, Västerbotten www.lyckseledjurpark.com
Skånes djurpark i Höör, Skåne  www.skanesdjurpark.se
Skansen i Stockholm, Uppland  www.skansen.se
Kolmårdens djurpark, Östergötland www.kolmarden.com

Lagläget är här något oklart, och olika länsstyrelser ser lite olika på den saken. Björnjakt vid åtel har förbjudits av Naturvårdsverket, men inte åtel i största allmänhet. Utläggning av åtel, oavsett orsak, är i vissa län förbjudet, medan det i andra tillåtet med hänvisning till Jordbruksverkets bestämmelser och EU-lagar. Juristerna där har olika uppfattning om hur lagtexterna ska tolkas.
Vissa länsveterinärer tillåter vissa sorters animalisk föda på åtlar, och för vissa ändamål. Andra inte alls. Eller för örn men inte björn. Eller för rävjakt, kråkjakt och måsjakt, men inget annat. Eller för stödutfodring till hotade arter, men inte annat. Någon tillåter eventuellt utläggning av vegetabilier eller icke-animalisk föda.
I Finland kan däremot rovdjursturismarrangörer  och –fotografer få särskilt tillstånd, begränsat till särskild plats, om de betecknas som seriösa. Och Finland lyder under samma EU-lagar som Sverige.
Hursomhelst, vill man försöka locka fram stora rovdjur genom att lägga ut åtel, bör man absolut ta kontakt med länsstyrelsen och klara ut hur det lagliga läget tolkas i länet. Dessutom bör man göra avtal med markägaren och förankra det hos jakträttsinnehavare och eventuella grannar.

Rovdjur och bytesdjur har levt sida vid sida i årtusenden. Risken för att en viltart ska försvinna till följd av järv, lo, björn eller varg är därför minimal. Variationer i viltstammarna har alltid förekommit och den ”naturliga balansen” mellan rovdjur och bytesdjur innebär ibland stora variationer i stammarna.

Människan är utan jämförelse den rovdjursart som mest påverkar bytesdjurens antal. Över 90 % av vuxna älgars dödlighet beror på jägaren människan. Den mänskliga jägarens andel av bytet kan dock på vissa håll minska betydligt om övriga stora rovdjur kommer tillbaka. På andra håll märks nästan ingen skillnad.

Här nedanför kan du läsa om en del av det som svensk viltforskning vet om rovdjurens påverkan på bytesdjuren.

Varg och älg: En vargflock dödar cirka 120 älgar per år oavsett antalet individer i flocken. Det betyder att det år 2012 försvann ungefär 6 500 älgar på grund av vargen. Jämför man det med människans jakt, där det årligen fälls ca 100 000 älgar per år, är påverkan på älgstammen nationellt sett liten. Men variationen mellan olika områden är stor. I några har älgjakten ställts in helt på grund av vargen. I andra områden jagar man i stort sett lika mycket älg som tidigare.

Älgstammens reproduktionsförmåga, storleken på vargreviret och omfattningen av annan dödlighet i älgstammen, såsom från björn, trafik och sjukdomar är faktorer som styr hur många älgar som blir kvar till oss människor om vargen etablerar sig i området.

Viltforskarnas beräkningar från nordöstra Dalarna, där det även finns en stor björnstam, visar att det möjliga jaktuttaget för mänskliga jägare inom etablerade vargrevir minskar drastiskt om älgtätheten minskar. Vid älgtätheter på 10-15 älgar per 1000 ha kan älgstammen fortfarande beskattas med 2-4 älgar per 1000 ha. Vid tätheter ner till 5-6 älgar per 1000 ha minskar dock det möjliga jaktuttaget till mindre än en älg per 1000 ha. Sjunker älgtätheten under fem, blir det inget kvar till de mänskliga jägarna.

Björn och älg: Björnstammen har ökat i antal och utbredning de senaste åren. Nordamerikanska studier har tidigare visat att björn kan ta en betydande andel älgar, då främst älgkalvar. Svenska studier i Dalarna visar attbjörnen i ett område tog ca 26 % av älgkalvarna. Huvuddelen av älgkalvarna togs dock under kalvarnas första fyra levnadsveckor och älgkor som tidigt mist sina kalvar födde fler kalvar året därpå. Det innebär att nettoförlusten av älgkalv blev ca 20%. Andelen björndödade vuxna älgar (av ett antal radiomärkta älgar äldre än ett år) var så låg som 0,5-1,6 %. Enligt forskarnas beräkningar kan det innebära att det jaktliga uttaget i ett område med björn bör minskas med 0,4 älgar/1000 ha.

Lodjur och rådjur: Lodjuret är idag det mest spridda av de fyra stora rovdjuren. I norra Sverige är ren det vanligaste bytesdjuret, och i södra Sverige rådjur.
Flera undersökningar finns gjorda där man studerat lodjur och dess bytesval. I grova drag verkar det som om oavsett om lon äter ren eller rådjur så tycks antalet bytesdjur vara ungefär ett var femte dag per familjegrupp.

Lodjurens påverkan på rådjursstammen beror självklart av såväl rådjurstäthet som tätheten av lodjur. Enligt forskarna på Grimsö är det rimligt att anta att lodjurens uttag ur rådjursstammen runt Grimsö ligger mellan 15-20% per år. Då lodjuren utan problem tycks ta fullt friska djur, är det enligt forskarna även rimlig att anta, att minskningen av rådjur till följd av lodjur till stor del kan läggas på den övriga dödligheten. 

Rådjurens årliga produktion utan lodjur beräknas i Berslagen ligga på 15-30%. Variationen beror främst på det jaktliga uttaget, på rävstammens storlek och på snöförhållanden under vintern. En opåverkad rävstam kan ta ända uppemot 90 % av årsföryngringen av rådjurskid. Lodjur dödar rävar då de kommer åt, så slutbalansen blir mycket svår att beräkna.

Järv: De svenska järvarna lever idag i huvudsak av ren i renbetesområdet. Då renen är ett tamdjur kan järven inte anses påverka viltet.

I de flesta fall väldigt lite. De flesta människor som bor i vargrevir har aldrig någonsin varken sett eller hört en varg, eller knappt ens sett spår av dem. Men precis som för alla andra djur händer det ibland att någon specifik vargindivid rör sig i närheten av oss människor. Många gånger lockas de av tillgång på mat, ibland handlar det om unga djur som är ute på vandring för att hitta ett eget revir. Oavsett anledning så är det ovanligt att dessa djur beter sig hotfullt. Om en varg, eller något annat rovdjur, är närgången kan man kontakta länsstyrelsen för att få hjälp att skrämma bort djuret. 

De flesta människors vardag kommer alltså inte påverkas av vargens närvaro förutom med några undantag. Undantagen är främst:
1. Om man är tamdjursägare, framför allt får- eller renägare. Har man tamdjur i ett område som vargen etablerar sig i så ökar risken att man får en djuren angripna. Detta gäller speciellt om man har frigående boskap, djur som är ute nattetid och om man inte har rovdjursavvisande stängsel.
2. Om man är hundägare så ökar risken för att hunden blir angripen. Detta gäller framför allt om du jagar med din hund eller om du har den lös utanför din direkta närhet i skogen. Vargar reagerar dock olika på hundars närvaro. Vissa vargfamiljer har dödat många hundar. Andra vargfamiljer har aldrig gjort det.
3. Om du jagar älg eller rådjur. Den jaktbara stammen av älg eller rådjur kan minska mycket lokalt. Detta gäller framför allt om vilttätheten redan från  början är låg. I andra vargrevir märker jägarna knappt av någon vargorsakad minskning av viltet.

Ja, det kan man absolut. Vargar är oftast mycket rädda för människor i alla åldrar, och nästan alla vargar ger sig av genast om de stöter på oss. Långt innan vi hinner märka att de var där. Det senaste dokumenterade fallet i Sverige där varg angripit människa skedde 1821.  Det rörde sig om en varg som vuxit upp i fångenskap (och därför troligen saknade den skygghet för människan som vanligtvis finns hos vilda vargar), men som sedan släpptes ut i skogen.

Om man mot förmodan möter en varg ska man visa den en viss respekt och hålla avståndet, liksom man bör med alla större djur, inklusive hästar, kor, tjurar eller stora hundar.
Filmen "Människa och Varg" handlar om människors möten med vargar. Vad vet man egentligen om vargars farlighet gentemot människor? I filmen följer vi vargforskarna i fält och människor som haft nära möten med varg, samt får mer information om den svenska vargens farlighet. Filmen finns att beställa från Viltskadecenter, och är producerad av Andreas Norin.

1. Stå stilla och njut och förundras gärna ett ögonblick över vilken oerhörd tur du har, att som en av få svenskar ha förmånen att någonsin få se en varg ute i det fria.

2. Låt vargen sedan gärna få veta att du är där. Prata lite med den som man gör med en stor hund, i ett vanligt och vänligt tonläge, hosta till kanske eller harkla dig lite grann. Hör den dig inte, så klappa lite lätt i händerna. Normalt ger sig vargen iväg direkt om den märker att man är där.

3. Om vargen inte ger sig av och du upplever situationen som obehaglig. gå sakta och ljudligt därifrån. Sjung, prata eller ropa högt, men inga höga skrik. Spring inte.

4. Följer vargen efter, ta ett par steg mot den, verka stor och farlig, vifta med kläder, väska, kasse eller liknande.

5. Om vargen mot alla odds skulle angripa; spela inte död utan sparka och slå så mycket du kan.

Viltskadecenters folder  ”Om du möter en varg” kan laddas ner här
som pdf.

Vargar tycks ibland se hundar som artfränder att leka med, ibland som konkurrenter (om byten, partners eller annat) och ibland som rena bytesdjur. I Ryssland har användandet av en liten pingla på hunden visats minska risken för vargangrepp. I Sverige används också pinglor men det finns än så länge inte tillräckligt med statistik för att kunna dra några slutsatser om hur de fungerar. På Viltskadecenter genomförs också försök och utvecklingsarbete kring en skyddsväst för hunden.

I hälften av de fall där forskarna haft möjlighet att dokumentera vad som föranlett angreppet så har den angripne hunden letat upp vargen. Genom att försöka lära sin hund att inte spåra och förfölja rovdjur kan några angrepp undvikas.

Om man har möjlighet kan man spåra av det område som ska jagas i, så att det inte finns vargspår in i det, innan man släpper hunden. För att få en uppfattning av om det finns varg i det område man tänker jaga i kan man också använda hemsidan www.skandobs.se. Där har alla möjlighet att registrera sina observationer av rovdjur. Det finns ett flertal liknande sidor, bland annat www.rovobs.se. 

Filmen "Hund och Varg" är en i en serie av tre filmer som tagits fram för att komma ut med ny intressant kunskap baserat på forskningens erfarenheter om varg. Denna film berör konflikten mellan vargar och jägare med jakthund. Vi möter människor som drabbats och får ta del av de senaste resultaten från Viltskadecenters projekt. Filmen kan beställas från Viltskadecenter, och är producerad av Andreas Norin.

Det kan vara mycket svårt, men i vintertid med spårsnö kan man ge sig till ett område där vargar finns. Har man tur hittar man ett spår och kan sedan följa spåren bakåt. Att spåra djuren framåt är olagligt.
Bäst är annars att följa med erfarna viltspårare under en kurs eller ett researrangemang.

En vargflock är en vargfamilj. Den består av två föräldrar och deras valpar från ett eller flera år. De första valparna som lämnar färäldrareviret ger sig av när de är ett knappt år gamla. Vissa valpar ger sig av betydligt senare. Målet för den utvandrande valpen är att skapa ett eget revir och hitta en egen partner.

Det förekommer många rykten om att de svenska vargarna skulle vara utplanterade från svenska djurparker. Dessa teorier har forskarna kunnat motbevisa med hjälp av DNA-teknik. Genom att studera de vilda vargarnas DNA har man kunnat visa att de vargar som finns här nu ursprungligen kommer från Finland/Ryssland/Baltikum. 

Det är lätt att glömma bort att vargar lätt kan vandra oerhörda sträckor, utan att någon dessutom varken sett, hört eller märkt dem. Varje vårvinter ses vargspår, och ibland själva vargen, på havsisarna i Bottenviken, åt båda håll mellan Finland mot Sverige.

För att räkna vargar krävs det spårsnö och många människor som är ute och spårar samtidigt. Under inventeringen vintern 2010/2011 uppskattade man antalet föryngringar till 25 stycken i Sverige, vilket motsvarar ungefär 250 individer. Totalt i Skandinavien räknar man med att det föddes 30 kullar 2010. Hur många vargar som finns just nu är svårt att veta exakt, eftersom nya vargkullar föds och vargar dör.

Problemet när man korsar en varg och en hund är att man inte vet vilka egenskaper som valparna kommer att få. Risken finns att valparna ärver vargens starka rovdjursbeteende vilket gör att de inte alls blir speciellt lämpliga "familjehundar". Normalt är de flesta hundraser avlade för att fungera bra tillsammans med människor. Individer som visar aggression mot människor har oftast inte använts i avelsarbete.
Det är inte olagligt att äga en varg-hundhybrid men det är olagligt att saluföra en hund som varghybrid. Dessutom reglerar Artskyddsförordningen vad som är tillåtet vad gäller djur och växter. Generellt sett får man inte utan tillstånd fånga eller hålla vilda djur, vilket gör det svårt att lagligen korsa vargar och hundar.
Vill du veta mer i detalj kan vi rekommendera att du går in på Jordbruksverkets hemsida, www.jordbruksverket.se
Om du tycker om vargar så finns där många trevliga hundraser att välja på, hunden är ju en nära släkting till vargen.

Vargen är alla våra tamhundars stamfader. Alla hundar är alltså direkt släkt med vargen. Genetiska undersökningar visar att separationen mellan hund och varg kan ha skett så tidigt som för 100 000 år sedan. Genom riktad avel har vi sedan, ur vargens arvsmassa, fått fram hundraser med väldigt olika utseende och beteende. Vissa hundraser är mer lik varg än andra. Huskies, grönlandshund eller korsningar mellan schäfer och grönlandshund är sådana som många tar fel på, och tror är varg.

Det senast kända dokumenterade fallet där en vild varg skadat en människa är den så kallade Gysingevargen. Det var år 1821 och det rörde sig om en varg som fötts upp av människor och som sedan släpptes ut i skogen i vuxen ålder. Vargen hade sannolikt mist respekten för människor, samtidigt som den troligen hade svårt att jaga vilda byten eftersom den aldrig lärt sig det. Dessutom var det mycket ont om vilda bytesdjur på den tiden. Förutom detta finns noteringar i några kyrkböcker från 1700-talet om att människor ”tagits av varg”. Även om det säkert kan ha förefallit sig så i vissa fall så bör man beteckna uppgifterna som något osäkra då det i kyrkböcker från den tiden också ibland står ”tagen av troll”.

Mera om vargens farlighet finner du här

Vargarna finns idag främst i mellersta delen av landet. Men vargar är duktiga på att vandra och enstaka vargar kan dyka upp precis vart som helst. För att se en karta över vargens utbredning kan du klicka här.

Få vargar i det vilda uppnår tio års ålder. Medellivslängden ligger troligen inte högre än tre till fyra år.

En kull består ofta av 5-6 valpar, men de kan ibland vara så många som 9-10 stycken. Vid födseln väger valparna ungefär 400 g.

Ulv är ett fornnordiskt namn för varg, som fortfarande används i te.x. Norge. Ulv betyder något i stil med "rivande djur" eller "rovdjur" och var en gång ett vanligt mansnamn. Genom att döpa någon till Ulv ville man överföra djurets egenskaper till barnet. Detta tyder på att man vid den tiden hade en positiv syn på vargens egenskaper. Allt eftersom vargens rykte försämrades försvann namnet med den gamla stavningen. Namnet finns kvar än idag, nu med stavningen Ulf.
Varg betyder "dråpare" eller "strypare" och det isländska ordet vargr betyder "tjuv", "rövare" och "fredlös man".
Senare använde man andra, så kallade noa-namn, som gråben, tasse, eller gullfot. Dessa namn användes för att man var rädd för att locka till sig rovdjuret om man kallade det vid sitt rätta namn. ”Talar man om trollen, står de i farstun”.

Vargens ylande fyller många olika funktioner. Bland annat att samla ihop vargfamiljen efter att medlemmarna har varit utspridda, eller att påvisa familjens närvaro för andra vargar som en slags revirmarkering och att skapa en kontakt mellan flockmedlemmar på distans.
Ylandet har också en en viktig social och känslomässig betydelse, när familjen är samlad och skall peppa upp sig inför jakten, när de just ska skiljas åt eller när de vill återförenas. Den ylande sången kan till exempel för ett människoöra låta antingen glad, sorgsen, saknande, ynklig eller stärkande/uppiggande.
Mycket mera om vargen får du veta på faktasidorna om vargen.
Klicka här.

Ja, det kan man absolut. Björnar är oftast mycket rädda för människor av alla åldrar, och nästan alla björnar ger sig av genast om de stöter på oss. Björnangrepp på människor har de senaste 30 åren skett ungefär en gång per år. Oftast har det varit i samband med jakt, lösa hundar och tät terräng där både björn och människa haft dåligt sikt.

Möter man en björn ska man visa den en viss respekt och hålla avståndet, liksom man bör med alla större djur, inklusive hästar, kor, tjurar och stora hundar.

1. Stå stilla och njut och förundras gärna ett ögonblick över vilken oerhörd tur du har, att som en av få svenskar ha förmånen att någonsin få se en björn ute i det fria.

2. Låt den sedan gärna få veta att du är där. Prata lite med den som man gör med en stor hund, i ett vanligt och vänligt tonläge, hosta till kanske eller harkla dig lite grann. Hör den dig inte, så klappa lite lätt i händerna.

3. Gå sedan sakta bakåt utan att vända dig om. Gå inte närmare.

4. Spring inte. Björnar springer mycket fortare.
Klättra inte upp i ett träd. Björnar gör det också, både snabbare och effektivare.

5. Skulle du mot alla odds faktiskt bli anfallen, menar experterna att man ska försöka lägga sig ner i fosterställning med ansiktet mot marken och hålla armarna till skydd över huvudet.

Vapen ger ingen ökad trygghet utan bara en falsk säkerhet. Historien visar nämligen att vid en snabb stressig situation med en tillsynes angripande björn, är det ytterst svårt att få iväg ett omedelbart dödande skott. Ett skott i luften över björnen kan dock ha en skrämmande effekt och bör, om möjligt skjutas först. Påskjutna sårade björnar kan vara direkt livsfarliga.
Mer om björnens farlighet finner du här.

Viltskadecenters folder  ”Om du möter en björn” kan du ladda ner
som en pdf här.

Björnungar är nästan aldrig övergivna. Ser du björnungar eller om du ser ett nyligen slaget byte, så lämna lugnt och stilla området åt samma håll som du kommit ifrån. Björnens årsungar klarar sig från och med i juli månad normalt faktiskt ganska bra själva, även om de är övergivna eller deras mamma dött. Gå aldrig någonsin själv fram och plocka upp en björnunge du hittar i skogen. Björnmamman är sannolikt bara en liten bit bort. Känner hon att hennes unge är hotad kan hon vara fullkomligt livsfarlig. Ungefär som människomammor och -pappor kan vara om våra ungar hotas.

En björn som fnyser, råmar eller ryter och inte går undan, kan vara irriterad, skadskjuten och/eller ha ungar eller ett byte i närheten.
Då vill den att människan ska gå därifrån. Det är en klok idé att lyda det rådet.

Nej, att den reser sig på bakbenen är inte alls ett hotbeteende. En björn reser sig på bakbenen för att den märkt något som oroar den, och vill veta mer om vad den har omkring sig. Den vill sniffa med sin känsliga nos om den kan fånga upp lukter bättre, lyssna med sin skarpa hörsel och se med sin ganska dåliga syn. Om den då förstår att där finns en människa, eller en större björn i närheten, brukar den snabbt som ögat vända sig om, och så fort den kan galoppera bort åt andra hållet.

I Europa, Nordamerika och norra Asien. I Sverige främst från mellersta Värmland, Dalarna, Hälsingland, Gästrikland och norrut.
För att se en karta över björnens utbredning kan du klicka här!

I januari, under ideperioden, föds en till fyra (oftast två eller tre) ungar. Ungarna är påfallande små, ungefär som marsvin, 300-600 gram.

I fångenskap kan björnar bli upp till 50 år gamla, men vilda björnar blir sällan mer än 25 år.

År 2008 uppskattades antalet björnar som lufsar runt i Sverige till ungefär 3 200. De flesta norr om en tänkt linje mellan mellersta Värmland och norra Uppland.

Björnen är en allätare som mest äter myror, myrpuppor, bär och växter. Den äter också en hel del kött, gärna från redan döda djur, så kallade kadaver. Den kan också själv döda ren och älg, och ibland också får. I väldigt sällsynta fall även någon ko eller häst.

Björnar har inga revir dvs. geografiskt väldefinierade, försvarade områden. Det område de rör sig inom brukar istället kallas hemområde. Men de tycks markera sin närvaro i hemområdet genom att t.ex. grensla träd och buskar och urinera på dessa. Björnar gnuggar sig också mot trädstammar och klöser märken i barken på träd vilket har en markeringsfunktion. Lite grann som att sätta upp visitkort med namn och adress, och säga ”Jag var här”, så att de andra björnarna ska veta det.

Mycket mera om björnen kan du få veta på faktasidorna om björnen. Klicka här

I gränstrakterna mellan Härjedalen, Dalarna och Hälsingland finns Sveriges tätaste björnstam. Där, eller i Ströms vattudal i Jämtland, borde chansen vara som störst. Men man ska ha mycket tur om man ska få se en vild björn i Sverige. Det finns också företag som arrangerar björnsafaris av olika slag. Där ökar chanserna betydligt för att få se en björn.

Det finns flera företag i Sverige och i Finland som arrangerar björnsafaris av olika slag. Klicka här så kan du läsa mer om detta.

Den svenska järvstammen uppskattades 2012 till cirka 600-800 djur. De allra flesta lever i fjällen. 

I fångenskap kan de blivit uppemot 18-19 år gamla. I det vilda har sådana "gamlingar" svårare att klara sig och det är troligen få vilda järvar som blir äldre än 12-13 år.

Inga stora däggdjur kan garanteras vara helt ofarliga. Varken järvar, hundar, hästar eller kor. Men det finns inga dokumenterade oprovocerade järvangrepp alls i Skandinavien.

Järven är en utpräglad asätare. Den äter gärna redan döda djur, ungefär som en hyena. Dessutom tar den en del egna byten, om den kan. Men den springer inte så fort och är inte särskilt effektiv som jägare.
Under sommaren fångar järven mestadels smådäggdjur och fåglar, samt en del växter och bär. Och renkalvar om den kommer åt.
Under vintern lever järven mest av renar som den hittat döda, eller dödat själv. Den har ett rykte om sig som storätare, men det är falskt. Däremot är järven fenomenalt duktig på att snabbt stycka döda djur i delar som de sedan kan bära iväg och gömma.

Runt norra halvklotet, på tundran och i norra delarna av barrskogsbältet. I Sverige söderut ända ned till Dalarna. Tendensen är att den sprider sig sakta, särskilt ner i skogslandet utanför renskötselområdet.
För att se en karta över järvens utbredning kan du klicka här!

Den viktigaste metoden är med hjälp av radio- eller satellitsändare, som man opererar in i buken på järven (eftersom deras hals är så tjock och huvud så smalt att ett sändarhalsband skulle ramla av för lätt).
På så vis kan man få reda på en rad olika fakta om hur gamla de blir, var de håller till, hur många ungar de får, hur ofta de får ungar, hur stora
hemområden de har, hur långt de vandrar, och varför och när de dör. Och mycket annat. Vid genetiska  studier görs använder man vävnad och/eller hårprover från fångade eller dödade djur. De senaste åren har man dessutom utvecklat metoder för att analysera deras inbördes släktskap utifrån spillning som hittas vid t ex inventeringar.
Titta gärna in på http://jarvprojektet.weebly.com/index.html

Mycket mera om järven får du veta på faktasidorna om järven.
Klicka här.

Inga stora däggdjur kan garanteras vara helt ofarliga. Varken lodjur, hundar, hästar eller kor. Men det finns inga dokumenterade oprovocerade angrepp alls i Skandinavien från lodjur på människor.

Däremot angriper lodjuret ibland får, hundar och katter. Och den dödar en stor mängd av renägarnas renar.

I Norden, Baltikum och delar av Centraleuropa, vidare österut genom taigabältet ända bort till östligaste Sibirien och ner i Himalaya och Centralasiens bergstrakter. Det huvudsakliga utbredningsområdet i Sverige sträcker sig från landets nordligaste delar ända ner till Mälardalen. Det finns även en del lodjur söder om Mälardalen men ökningstakten är förhållandevis låg där. I Värmlands, Örebro, Västmanlands, Dalarnas, Jämtlands och Gävleborgs län finns de tätaste lopopulationerna.
För att se en karta över lodjurets utbredning kan du klicka här!

Lodjuret är i grunden ett skogslevande djur. Den håller sig gärna i brant och otillgänglig terräng. Gärna blockrik mark och gärna med skog, berg, åkrar och betesmarker blandade. I fjällen håller de gärna till i rasbranter i fjällbjörkskogen. Lodjuret har stora hemområden, de vilar på platser där de kan känna sig trygga.

Det hittills äldsta kända lodjuret i frihet blev 17 år. Tolv till fjorton år är annars sannolikt en mera normal livslängd för en lo i det vilda.

I Skandinavien huvudsakligen rådjur eller ren, samt hare, ripa, orre, tjäder och järpe. Dessutom äter de gärna annat smått och gott bland smådjur och fågelarter som de stöter på.

Honan har en dräktighetstid på cirka 70 dagar och föder oftast 2-3 ungar.

Förmodligen används tofsarna i kroppsspråket mellan lodjur. Om du tittar på öronens baksidor på ett lodjur finns där en mörk fläck som liksom förlängs uppåt av tofsen. När lon hotar ett annat lodjur visar det detta bl.a. genom att vrida öronens baksidor framåt varvid den svarta fläcken syns. Genom tofsen blir den här signalen ytterligare förstärkt.

Att få se något av de stora rovdjuren i det vilda är svårt och man ska ha en hel del tur om man ska få syn på något av dem. Lodjur äter nästan bara kött som den själv har jagat och är därför svår att locka fram med att lägga ut åtel. Bästa chansen har man om man hittar ett av lodjurets nyslagna bytesdjur och väntar en bit därifrån, tyst som en mus i många timmar. Säkraste sättet att få se ett lodjur är förstås att besöka någon av de djurparker som har lodjur.

Mycket mera om lodjuret får du veta på faktasidorna om lodjuret.
Klicka här.