Biologi

Föda

Järven är främst en asätare som gärna följer i spåren efter varg, lodjur, björn, räv och människa, i förhoppning om att komma över resterna av deras byten. Vintertid lever den skandinaviska järven mest av ren, både sådana den hittat döda och sådana den tagit själv. Sommartid är den däremot en riktig allätare. Då äter den både mindre däggdjur (särskilt lämlar) och fåglar, samt rötter, gröna växter, blåbär, lingon och kråkbär. Särskilt förtjust verkar den vara i fågelägg. Precis som ekorren lägger järven upp matförråd som den gräver ner i snön, eller gömmer undan i klippskrevor eller uppe i träd, eftersom den sedan under en stor del av året inte kommer åt att jaga själv. Den kan bära rejält stora köttstycken, lika tunga som den själv, över avsevärda sträckor.
I Norge tar järven många får och ses inte med blida ögon av fårägarna där.

Ett järvtaget större djur känns ofta igen på att nacken är sönderbiten och att där är mycket blod i spåret.

I folktron har järven alltid utpekats som ett omåttligt glupskt djur, som gärna dödar för nöjets skull. Det gamla svenska namnet för järv är filfras, som kommer av tyskans Vielfrass, vilket betyder storätare. På franska kallas den Glouton, den glupske. Dessutom har den ett envist rykte om sig att vara mycket aggressiv och farlig för människan. Mest beror nog allt detta på att järven ännu är ett ganska okänt och lite studerat djur. I själva verket är den en halvdålig jägare, och det finns inga dokumenterade fall där den oprovocerat har anfallit människor. Snarast är järven något av en "Nordens hyena", som delvis livnär sig på de kadaver som framförallt lo och varg lämnat efter sig. I vissa fall har forskarna följt järvars spårlöpor i över 18 mil, utan att ett enda jaktförsök kunnat konstateras. Hade det varit ett lodjursspår man följt under motsvarande sträcka, hade man sannolikt kunnat registrera ett ganska stort antal jakter.

Men om skarsnön bär järven och inte renen, eller om det är djup lössnö, kommer plötsligt järven i ett överläge. Då händer det att den dödar och skadar ett stort antal renar vid ett och samma tillfälle. Inte minst det stora antalet skadade renar gör järven till många renägares fyrbenta fiende nummer ett. Efter vargen förstås… Av alla rapporterat rovdjursrivna renar i Sverige 1994/95 bedömdes drygt hälften vara dödade av järv.

Just vid kadaver har vissa järvar visat prov på en viss aggressivitet mot sina större rovdjursbröder, och till och med setts skrämma bort unga björnar från dessas nyslagna byten.
- Vid extrema snöförhållanden kan vissa järvar ta ett tiotal renar på bara ett par dagar, menar svenske järvforskaren Jens Persson på Zooekologiska institutionen vid  Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå.
- Sedan finns det andra järvar, som kanske bara tar en eller två renar per år.
- I Nordamerika finns det mycket få konflikter mellan människa och järv. Men så har de inte heller lösgående får eller tamrenar som vi har här i Skandinavien.

Utseende

Järven är Skandinaviens största mårddjur. Den påminner i kroppsformen om en stor korsning mellan grävling och mård. Ibland liknar den kanske en mindre björn på långt håll, men den rör sig på ett helt annat sätt; med skumpande, bågformiga hopprörelser. En björn har en mycket mer tung och lufsande gång.

Dessutom har järven en ganska lång och yvig svans. Halsen är tjock och kort. Det grävlingsliknande huvudet slutar med en bredtrubbig nos med starka käkar. Benen är korta och lite böjda. Tassarna, som vardera är försedda med fem gulvita klor, är stora och platta som snöskor. Längs benen och låren har den oftast ljusare hårstrån som på avstånd ser ut som ett brett, ljust band. Trots sin synbara klumpighet på marken är järven en snabb trädklättrare. Luktsinnet är järvens mest utvecklade sinne, men även hörseln och synen är bra.

Parningstid och ungar

Parningstiden är i april – augusti, men fostren börjar inte utvecklas förrän vid årsskiftet. Ungarna föds sedan oftast i februari/mars. På fjället gräver järven gärna sin lya djupt ner i snön i en hängdriva på någon fjällsluttning ovanför trädgränsen. Där får den oftast 2-3 ungar, i enstaka fall fyra.
Jämfört med varg och lodjur är förökningstakten låg hos järven i norra Skandinavien. Anledningen till det är att honorna vanligtvis inte föder ungar före 3 års ålder, att de flesta bara föder ungar vartannat år och att dödligheten är hög hos ungarna.

Hemområde 

 

Järvarnas hemområden kallas för revir, eftersom de försvaras mot andra järvar. Järvarna markerar sina revir med bland annat urin. Ett järvrevir är större än vad man kanske förväntar sig med tanke på järvarnas storlek. Det skiljer en del mellan olika individer och mellan könen, men storleken på reviret för en hane ligger ungefär runt 300 km2, och runt 100 km2 för en hona.

Under sommarhalvåret tillbringar järven sin dygnsvila i ett skogssnår, under en sten eller i en klippskreva. Ibland använder den också övergivna rävgryt.