Historia

Fram till i början av 1830-talet fanns järven regelbundet i hela Norrland och ända ner till Värmland. Samt i större delen av Norge och Finland. Den fanns även i Estland, Lettland, Litauen och norra Polen, liksom i hela norra Ryssland, ända bort till Berings sund.
Men precis som de andra rovdjuren började järven jagas alltmer intensivt, och sedan förföljas på ett mer organiserat sätt av människan.

Ytterligare en anledning till det hårda jakttrycket var att furstar och stormän i såväl Skandinavien som Tyskland tyckte om att klä sig i järvpälskappor. Än idag använder många av de nordliga jägarfolken i Arktis gärna järvens långhåriga, mjuka och varma päls till kragar på sina parkas och skoteroveraller. Järvpälsen har en ovanligt bra förmåga att hålla borta den rimfrost som annars lätt bildas från andedräkten i stark kyla. Korjakerna på Kamtjatka i Sibirien lär ha värderat de brungula järvskinnen särskilt högt, och de var övertygade om att himlens gud Bulutschei gått i järvhudar.

I Brehms "Djurens Liv" kan man läsa att en del jägarfolk blandade ut järvens blod med vatten och honung varpå drycken serverades på bröllop. Järvfett lär än idag användas som sårsalva, särskilt i Ryssland.

Järvstammen i Sverige minskade under senare delen av 1800-talet och framåt, till den lilla spillra på bara ett hundratal djur, som fanns kvar när den fredades 1969. Sedan dess har de svenska järvarna sakta återhämtat sig något och uppskattas idag till cirka 350 djur. I Norge räknar man med att det nu finns cirka 250 och i Finland cirka 125 järvar.

Nordbornas inställning till järven har med åren sakta mildrats, men många ren- och fårägare har upprörts över vad de tycker dåligt förankrade myndighetsbeslut om fredning och skydd. På senare år har svenska Naturvårdsverket och norska Direktoratet for Naturförvalting börjat lägga upp både förvaltningsplaner och det rent praktiska fältarbetet tillsammans med de människor som bor där järven finns - något som kanske ökat förståelsen, både för järven och för boskapsägarnas synpunkter. Från och med 1996 tvingas renskötare i Sverige inte längre att leta reda på renkadaver för att bevisa att renar tagits av järv. Nu får renägarna istället ersättning för antalet rovdjursföryngringar inom sitt område.