Inledning

Det gamla svenska namnet för järv är filfras, som kommer av tyskans Vielfrass, vilket betyder storätare. På franska kallas den Glouton, den glupske. Dessutom har den ett envist rykte om sig att vara aggressiv och farlig, även för människan. I medeltida kopparstick kan man se bilder av hur järven måste klämma sig mellan två tätt växande trädstammar för att kunna bajsa. En av 1700-talets stora teologer, Erik Pontoppidan visste till och med att meddela att en järv minsann kunde äta sig rakt igenom en stenmur...

Allt detta grundar sig på urgamla missförstånd. Som kanske beror på att en järv på ganska kort tid kan frakta bort stora delar av även stora kadaver. De styckar det och bär sedan iväg bitarna, som den gömmer på olika platser. Någon duktig jägare är järven definitivt inte. Den är främst en asätare, en specialist på att äta redan döda djur som den letar upp.
Ryktet som effektiv inbrottstjuv i köttförråd verkar dock ha en viss sanningsbakgrund, både i Skandinavien och Nordamerika. Till skydd mot järvens, och i viss mån björnens inbrott skapades t ex den samiska Njallan, stolpboden.

Järvstammen i Sverige minskade sakta men säkert till den lilla spillra på bara ett hundratal djur, som fanns kvar när den fredades 1969. Sedan dess har de svenska järvarna sakta återhämtat sig något och uppskattas till ca 400-500 djur i Sverige. År 2004 fanns cirka 250 järvar i Norge och 125 i Finland.

Texten på järvsidorna är faktagranskad av Olof Liberg.
Flera faktauppgifter är hämtade ur boken ”Rovdjur” av Elander, Lewenhaupt och Widstrand.