Kortfakta om järven

Järven heter på andra språk

Lite gott och blandat om järven:

• Järven är sedan 1969 en fredad art, och får inte jagas, annat än som skyddsjakt för att minska skador i renskötseln. Sedan fredningen har den svenska järvstammen sakta återhämtat sig något och uppskattas idag till ca 350 djur.

• I Norge räknar man med att det finns närmare 250 och i Finland uppåt 125 järvar.
  Tyngdpunkten för den svenska järvstammen är Jokkmokks fjällvärld, särskilt Sarek.
• 1992 startade det svenska Järvprojektet, med stöd från bland andra Världsnaturfonden-WWF. Ett antal järvar har försetts med radiosändare, och kunnat följas i detalj av forskarna.
• Järvens parningstid är från april till augusti. Under februari/mars året därpå föder honan oftast 2-3 ungar, kullstorleken kan variera mellan 1-4 ungar.
• Den kan väga upp till 25 kilo och bli 95-100 centimeter lång, men medelvikten för en svensk järvhanne är bara 12-18 kg och en hona 8-12 kg. Normala vikter för järvhannar är cirka 15 kilo och för honor cirka 10 kilo. Mankhöjden på en fullvuxen järv är cirka 40 centimeter.

• Järven har korta och runda öron. Ibland har den även en vit fläck på bröst och hals. Grundfärgen är mörkt brun, ibland nästan svart, med ett ljusare brunt band från pannan längs sidorna ner mot svansen. I vissa järv- och fårtäta områden i Norge anses ända upp till 64 procent av årets lamm kunna bli järvmat.
• Grundförutsättningen för att järven ska kunna överleva långsiktigt är att den inte förföljs av människan, att där finns bytesdjur tillräckligt, att där finns ostörda områden för lyorna, och att det finns andra rovdjur som lämnar bytesrester efter sig.
• Den genetiska variationen inom den skandinaviska järvstammen anses fortfarande vara liten, beroende på det begränsade antal djur som fanns kvar vid fridlysningen 1969.
• Utan en betydande olaga jakt skulle järvpopulationen idag ha varit mycket större än den är.

• De största konflikterna mellan järv och människa i Skandinavien finns i de får- och rentätaste områdena, särskilt i Norge.
• Järven har ett välgrundat rykte om sig som inbrottstjuv, något som såväl samer, indianer, trappers och andra nordliga folk, som förvarar mat i jaktstugor, kåtor och lägerförråd fått erfara. Till skydd mot just järven utvecklades den samiska stolpboden med löstagbar stege.
• Trots att järven aldrig bevisligen anfallit någon människa är dess mytologiskt hotfulla styrka en återkommande detalj i historiska beskrivningar av järven.
• Järven är kapabel att bära köttstycken, lika tunga som sig själv, mycket långa sträckor.
  Järvungarna håller ihop med sin mamma tills kommande vår.
• Järven är både en bra trädklättrare och en god simmare.
• I gamla tider sades det att när järven fyllt magen till bristningsgränsen uppsökte den två träd placerade tätt tillsammans. Järven pressade sig mellan trädstammarna varvid magen tömdes. Därefter skulle den återuppta frossandet. Detta är naturligtvis en myt. Möjligen kommer den av att järven kan bära iväg stora köttstycken från ett kadaver, som den sedan gömmer.

• Om järven förföljs eller stressas avsöndrar den en skunkliknande stank med hjälp av en körtel placerad vid analöppningen.
• Järven rör sig hoppspringande eller skumpande på ett sätt som direkt skiljer den till utseendet från till exempel en liten björn.
• Järven omfattas av Bernkonventionen och betecknas där som ”starkt hotad”.
• Riksdagens mål för den svenska järvstammen är: "Ett etappmål om 90 föryngringar i Sverige per år, vilket motsvarar cirka 400 järvar. Senare beräkningar från forskningen visar att 90 föryngringar motsvarar cirka 550 djur. Målet för stammen är att den sprider sig jämnare inom sitt utbredningsområde."