Biologi

Föda

Lodjurets bytesval varierar mellan olika delar av dess utbredningsområde. I Skandinavien är ren och rådjur huvudfödan, men hare och skogsfågel (orre, järpe, ripa och tjäder) är andra djur som står på lodjurets meny. Ibland händer det också att får dödas av lodjur. Lon kan också ta räv, mård eller tamkatter.
I Sverige finns en tydlig nord-sydlig trend för vad som är det vanligaste klövviltet som byte, ren i norr och rådjur i söder.

Mindre bytesdjur äts oftast direkt efter jakten och det blir inte mycket kvar av dem. Fjädrar och fötter av en fågel eller tassar, skinn och huvud av en hare kan vara det enda som återstår efter måltiden.
När lodjuret dödat ett större byte lägger den sig ofta och vilar innan den börjar äta. Då ligger den gärna med bytet inom synhåll. När den sedan börjar äta väljer lodjuret de köttiga delarna i låren eller vid bogen och undviker helt inälvorna.

En lodjursfamilj, bestående av hona och två ungar, äter upp ett helt rådjur på ungefär tre dygn. Även en ensam lo kan äta upp det mesta av ett större byte. Får den bara vara ostörd så återvänder den flera gånger till kadavret för att äta.

Nyslagna byten kan en lo äta av i flera dagar men ett äldre kadaver intresserar sällan en frisk lo. Av den anledningen lägger inte lodjur upp förråd av mat som till exempel järvar gör.

Utseende

Att lon tillhör familjen kattdjur är inte svårt att se, men den har en del särdrag som skiljer den från andra kattdjur.

Den har långa ben med extremt stora tassar, särskilt framtill. Vidare har den en kort kropp, men mycket höga ben. Bakbenen är något längre än frambenen vilket gör att ryggen blir något framåtlutad. Lon har också en mycket kortare svans än andra kattdjur, samt "polisonger" eller skägg, och de typiska tofsarna på öronen.

Sommarpälsen är tunn och slät, varmt gulbrun till rödbrun. De flesta loarna har svarta fläckar men fläckigheten varierar. Vinterpälsen är ljusare, gråare och mycket tät och tjock.

De svarta pälsteckningarna använder lodjuren i sitt kroppsspråk. Svart bård på öronens baksida som omger en ljus fläck, bården övergår i en tofs på öronspetsen. Ögonen omges av ett vitt fält som avgränsas inåt och utåt av fina svarta linjer, tack vare denna teckning ser ögonen större ut än vad de egentligen är. Skägget har svarta kontrastteckningar. Den korta svansen har också en svart zon längst ut i spetsen.

En fullvuxen lodjurshanne väger 20-26 kg, en hona 16-20 kg.

Beteende

På många sätt påminner lon om våra huskatter men den anses av många som den kanske skickligaste ensamjägaren i de svenska skogarna idag.
För lodjuret är hörsel och syn de viktigaste sinnena i jakten på ett byte. Ofta väljer lon en högt belägen plats för att spana efter lämpliga byten.
Större bytesdjur som ren och rådjur dödas genom att lon tar ett bett över struphuvudet och håller detta ihopklämt så länge att djuret dör av syrebrist. Mindre byten dödas med ett bett över ryggen eller halsen.

Som alla andra kattdjur är lodjuret en expert på smygjakt. Den försöker att komma bytet så nära som möjligt utan att bli upptäckt, för att sedan göra en snabb rusch. Lodjur är mycket snabba på korta sträckor, de har där emot ingen uthållighet för att jaga sina byten längre sträckor. Hinner inte lodjuren upp bytet efter en 50-60 meters sträcka misslyckas de ofta.

Lodjuren utmålas ibland som blodtörstiga djur som ibland dödar fler djur än det behöver. Ett annat, mindre dramatiskt, uttryck för detta beteende är överskottsdödande. Det förekommer hos lodjur och beror troligen främst på två saker: Att lodjur inte kan motstå "gratischanser" även om den redan har slagit ett byte, och att vandrande lodjurshannar under parningstid inte har tid att stanna och äta särskilt länge, eftersom de är på ständig jakt efter honor att para sig med. Ytterligare en anledning till att lon ibland tar nya byten såpass ofta, är att den på grund av sin ganska svaga tanduppsättning har svårt att äta hårdfruset kött.

När det gäller jakten på rådjur är lodjuret, tillsammans med räven, människans allvarligaste konkurrenter. Loforskarna Henrik Andrén och Olof Liberg har funnit att ensamma lodjur tar uppemot 40-50 rådjur på ett år, det vill säga knappt ett i veckan. Honor med ungar i släptåg tar ungefär dubbelt så många, på grund av den större försörjningsbördan.
Lon är en riktig långvandrare, som gärna rör sig längs traditionella, urgamla favoritstråk genom landskapet, så kallade lodjursväxlar. Detta har sedan århundraden utnyttjats av jägare, som satt upp sina lofällor just där.

Parningstid och ungar

Lodjur blir könsmogna under sitt andra levnadsår. Det innebär att de flesta lohonor föder första gången när de fyller två år. I fjällvärlden är det dock ganska vanligt att de får sin första kull som treåringar. I Skandinavien börjar brunsten i slutet av februari och håller på fram till början av april. Högbrunsten och de flesta parningarna sker i mitten av mars. Ungarna föds i maj och fram till mitten av juni, omkring 70 dagar efter parningen. En kull består oftast av 2-3 ungar. Ibland kan en kull bestå av 4 ungar men det är ganska ovanligt. Vid födseln väger ungarna mellan 300 och 350 g. Ungarna följer sin mamma, oftast under 9-10 månader fram till brunsten nästkommande år.

Hemområde

Liksom de flesta kattdjur är det europeiska lodjuret ett ensamlevande djur, vilket betyder att de inte lever i flock. Hanar och honor utan ungar lever var för sig, men ynglande honor går tillsammans med sina ungar en stor del av året. Eftersom de flesta honor får ungar varje år, är de ensamma bara under ganska korta perioder efter det att de fått sin första kull.

Lodjuret är en riktig långvandrare, Att de rör sig över stora områden har länge varit känt. Det finns dock en stor variation i storleken på deras hemområden, mellan olika lodjur och mellan olika regioner i landet, allt från 40 till 3500 kvadratkilometer.
Allmänt gäller att ju tätare bytesstammar, desto mindre hemområden. Nere i Centraleuropa har lohonor hemområden ned emot 40 kvadrakilomenter, i  mellersta Skandinavien ligger de runt 300 kvadrakilometer och i fjällen uppemot 400.  Hanarna har större områden, ofta en bit över 1000 kvadratkilometer.
Trots att lon alltså är mycket aktiv och rör sig över mycket stora områden, är det ytterst få människor som ännu haft förmånen att få se ett vilt lodjur.

Förutom tillgång på föda verkar ostördhet och säkerhet vara nyckeln till ett bra hemområde. Berg och djupa skogar är någonting som ofta förknippas med lodjuren, trots det kan man allt oftare se spår efter lodjur inne vid samhällen. Det är inget onormalt. Det verkar som att det viktiga är att lodjuret känner sig trygg. Tillgången till branta berg och klippor ökar loarnas trygghet vilket gör att de kan leva nära oss människor.

Lodjur är dessutom ganska nyfikna av sig. Inte sällan lägger de sina vandringar nära öde torp, lador och fritidsstugor. Finns där en tillräckligt stor glugg eller står en dörr öppen kan de ibland utforska vad som finns innanför väggarna. Den här nyfikenheten gör att lodjur är ganska lätta att fånga i fällor.