Historia

Efter den senaste istiden invandrade lodjuret till den skandinaviska halvön för 9 000 år sedan, ungefär samtidigt med rådjuret, älgen, vildsvinet och rödräven. Då fanns redan till exempel varg och människa på plats. För knappt 4 000 år sedan blev klimatet mildare, och förutsättningarna för tamboskapsskötsel blev bättre.
Därmed uppstod den konkurrens mellan människa/lodjur som pågår än idag. Lon har jagats så länge den har funnits här, främst för skinnets skull. Redan på vikingatiden var Skandinavien en viktig exportör av loskinn. Värdet på lons fina päls steg och på Gustav Vasas tid (1550-talet) var priset för ett lodjursskinn hela 40 mark, vilket motsvarade närmare ett års behov av råg för en hel familj. Begäret efter de lena och mjuka lopälsarna var så starkt att Vasakungarna anställde särskilda loskyttar som försåg hovet med loskinn, i första hand till sängkläder.

På Karl XI:s 1600-tal var det så gott om lo i Stockholmstrakten att kungen kunde ge sig ut på lodjursjakt precis utanför stadsportarna. Jakttrycket gjorde att lostammen minskade redan under 1600-talet. På skottlistorna från de så kallade "rovdjursskall" som Fredrik I beordrade under perioden 1720-1737 återfinner man 66 björnar och 16 vargar, men bara nio lodjur.
Hundra år senare, på 1830-talet var lodjuret inte längre ett vanligt djur i södra Sverige och det var redan helt borta från Skåne. I Mellansverige var dock lostammen ännu stark. Vid denna tid beräknades lotätheten i Västmanlands län till en bra bit över tio loar per 1000 km2, vilket är lika högt som i de mest lodjurstäta länen idag.

Under 1800-talets andra hälft ökade befolkningen på landsbygden starkt. Likaså antalet tamdjur och därmed också konflikterna mellan människa och rovdjur. Jakten på lo intensifierades och nymodigheter som hagelbössor och bakladdade gevär började användas. Sveriges meste lojägare genom tiderna, Johan Källberg i Dalarna, sköt under 1800-talet inte mindre än 195 loar. Jakttrycket ökade på allt vilt, och i samband med att älg-, hjort- och rådjursstammarna minskade dramatiskt under 1800-talets slut, vek lostammens storlek även i resten av Sverige brant nedåt.

Sydsverige blev tomt på lodjur redan i slutet på 1830-talet. Bara trettio år senare var den försvunnen också från Mälardalen med omnejder. Under 1900-talets början betalade både staten och en del privata fonder, till exempel de så kallade lappkassorna, skottpengar för lo. Det blev förödande för den sviktande lostammen. Efter 1925 fanns bara en spillra av beståndet kvar, huvudsakligen i Jämtlands och Västerbottens inland. Totalt kanske endast ett hundratal djur. Som en reaktion på detta fridlystes lon år 1928. Stammen repade sig något och redan 1943 släpptes jakten fri igen. Trots detta fortsatte lon faktiskt att öka och expandera både åt norr och söder, så att den omkring 1980 fanns från norra Lappland ända ned till Småland. Under 1980-talet ansågs det dock att den minskade igen och därför fredades den återigen mellan 1986 och 1995. Sedan 1995 har en viss jakt på lo bedrivits, enligt ett kvotsystem från Naturvårdsverket.

Denna har lett till att lostammen minskat inom renskötselområdet, vilket dock varit avsikten, eftersom lon tar väldigt mycket ren och därmed är dyr både för rennäringen och för staten. Söder om renskötselområdet fortsätter dock stammen att öka och expandera söderut.