Lodjurens spårstämplar ger ett påfallande runt intryck jämfört med hunddjurens spår, som är mer ovala i sin form.
Ofta felbestäms lospår till vargspår. Ett säkert sätt att skilja loarnas spår från hunddjur är på tådynornas placering i förhållande till varandra. I tydliga spår efter lodjur kan man se att tårna sitter asymmetriskt, det vill säga olika långt fram.
Att skilja lospår från hundspår på förekomsten av klomärken är där emot svårare, lodjuren kan dra in klorna vilket inte hunddjuren kan. Trots det ser man ganska ofta tydliga märken efter klor i lospår. Storleken för ett lodjursspår ligger mellan 7-10 cm. Framtassen är något större än baktassen.
Lodjuren använder sig av flera olika gångarter men gång eller trav är vanligast.
Med lite tur kan man få höra lodjur ropa till varandra under brunsten, främst under mars och april (en kort förbrunst kan förekomma redan i januari).
- Ropen kommer i en serie på tjugo till trettio hoanden. De börjar svagt och är inte helt olika berguvens rop, men ökar sedan i både styrka och hårdhet. När den löper kan lohonan också skrika som en räv för att locka till sig en partner, berättar Ronny Stålfjäll, Lycksele djurpark. De för egentligen väldigt lite väsen av sig, men när lon blir arg morrar den. När den är rädd kan den i ett trängt läge fräsa precis som en ilsken tamkatt. Vid kontakten mellan mor och ungar används fina pipande eller jamande ljud som kan påminna om fågelläten. Precis som tamkatterna gör, spinner både vuxna och unga loar.
Längst ner på sidan kan du höra hur lodjuret låter.
Inspelningen gjord delvis i hägn och delvis i skogen av Lars Erik Olsson i april 1998. Hämtad från CD:n "Röster från mörka skogar".
Tack Åke Aronson, som vänligt lånade ut spårteckningarna ur den utmärkta boken "Djurens spår", Bonniers förlag, 1990. De är också copyrightskyddade. Tack också till Lars Erik Olsson och Bo Kristiansson som lånat ut några av sina många ljudinspelningar. Rätt gissat, de är också copyrightskyddade.