Biologi

Föda

På våra breddgrader lever vargen mest av älg, rådjur och ren. De äter gärna även bäver, hare, grävling, vildsvin, hjort, samt, i brist på annat, allt från sork och grodor till sopor när de kommer åt. Vissa vargindivider kan specialisera sig på tamdjur, framförallt får och ren. Vissa äter också gärna hund. Söderöver i Europa är kronhjort, förvildade tamhundar, råttor och får vanliga bytesdjur. Då mat finns, kan vargen äta snabbt och mycket. En vuxen varg kan sätta i sig uppemot 8-9 kilo kött på en enda dag. Vargen kan leva i de flesta naturtyper så länge där finns något att äta, och den inte utsätts för förföljelse. Helst  verkar de dock föredra trakter där det bor så få människor som möjligt.

Utseende

Vissa tamhundar är mycket lika de vilda vargarna. Det är inte så konstigt eftersom hundarna härstammar från vargen och räknas som samma art. En del hundraser - exempelvis Grönlandshund, olika huskies och vissa blandraser mellan schäfer och grönlandshund - kan ha stora likheter med vargen. Likheten mellan vissa tamhundar och vargar leder ofta till stora rubriker i media, då lösspringande hundar förväxlats med vargar.

Men det finns en del drag som skiljer vargar från de flesta tamhundar. Vargar har ett stort huvud och grov hals, i relation till kroppsstorleken. Vargen har en mer strömlinjeformad kropp jämfört med de flesta hundar. En rak rygglinje och en rak, hängande svans är också typiskt för vargen. Den har ett mycket karaktäristiskt snabbt trav, då den tillsynes utan ansträngning glider fram i terrängen. Grundfärgen på de Skandinaviska och Euroasiatiska vargarna är grå med grågula och rödbruna skiftningar i sommarpälsen. Vinterpälsen är mer grå. Hakan och strupen nästan alltid klart vita. De är nästan alltid rödbruna bakom öronen. Tassarna är mycket stora, störst är framtassarna. Tänderna är anpassade för att gripa, slita, riva och krossa. En grov lårbenshals på en större älgtjur vållar inga som helst problem.Mankhöjd upp till 90 cm. Normala vikter för Skandinaviska vargar är 35-55 kg. Hannar väger oftast mer än honorna.

Vargfamiljen

Vargen är ett socialt djur som lever i en kärnfamilj. Detta kan vara en av anledningarna till att människor i alla tider har haft ett speciell förhållande till vargen. Vargfamiljen påminner mycket om våra egna familjer. Två föräldrar, som ofta kallas för alfa-paret, och deras valpar från ett eller flera år. De flesta valparna lämnar flocken innan de börjar bli könsmogna, men en del stannar kvar längre. Det gör att föräldrarna har en del nytta av de äldre valparna som barnvakter, eftersom de ofta håller sig i närheten av valparna i den nya kullen. Ofta kallas vargfamiljen flock.

Det noggrant utmarkerade område som vargfamiljen lever i kallas för ett revir och det försvaras aktivt mot inkräktande vargar. Regelrätta strider mellan familjens medlemmar och inkräktande vargar är inte ovanliga. Det händer att vargar dödas under sådana strider.

Revirets storlek kan variera mycket. I Skandinavien har man genom snöspårning och radiopejling beräknat att vanligaste revirstorleken är 800-1 000 kvadratkilometer, men man har också hittat extremfall på 2000 kvadratkilometer. Orsakerna till skillnader i revirstorlek är flera men den viktigaste verkar vara tillgången på föda.

Finns det gott om lämpliga bytesdjur kan familjen nöja sig med ett mindre revir, men är bytestillgången sämre, behöver vargarna ett större utrymme. Antalet vargar i familjen påverkar också revirets storlek. Har vargfamiljen många medlemmar är ofta reviret större, och tvärtom.
Föräldraparet upprätthåller reviret genom att markera med spillnings-, urin- och krafsmarkeringar. Vargarnas urinmarkering påminner mycket om hanhundars "skvättande" på träd, stenar, snödrivor eller lyktstolpar. Båda föräldrarna markerar, alltså även honan, men ingen av de unga vargarna gör det, alltså inte heller äldre kvarvarande "stora-syskon".
Vargar går inte i ide, utan är aktiva hela vintern igenom.

Läten

Det finns många myter om vargen. En av dem är att de skulle föredra att yla när det är fullmåne. Vargar bryr sig sannolikt inte om att det är fullmåne, men en förklaring till uppkomsten av just den myten kan vara att ljudet når längre vid klart och kallt väder. Eller så är det så att människorna trivs bättre med att vara ute då det är månljust?

Ylandet är en innehållsrik sång, som fyller många olika funktioner. Man kan ofta höra skillnad på de enskilda vargarnas röster. Däremot är det mycket svårt att höra hur många vargar som ylar samtidigt, ofta låter det som om kören består av betydligt fler vargar än vad som är fallet. Ylandet är helt klart en social gemenskapsyttring inom familjen, men också en hälsning till andra vargar, att "här bor vi och det är vårt område". Ofta låter det förbluffande känslofyllt. Dör en i föräldraparet, kommer ibland den kvarvarande maken till platsen där den dog, och ylar på ett sätt som i alla fall i mänskliga öron låter vemodigt och sorgefyllt. Då familjen ylar tillsammans för att egga upp sig inför en jakt, låter det helt annorlunda. De har även ett hårt varningsskall. I övrigt är de mestadels tysta.

Parningstid och ungar

Varghonan föder sina valpar under perioden maj till juni. Vid födseln väger de ca 400 g. En kull består ofta av 2-6 valpar, men ibland fler. Det finns rapporter om kullar med 11 valpar, men inte från Skandinavien, här är den största kull, som hittills registrerats på 8 valpar.
Valparna föds i en lya, som i de flesta fall är en utgrävd håla i marken, under ett par stora stenblock, i en grotta eller en klippskreva. Ibland kan lyan vara betydligt enklare, ett tätt buskage eller en fördjupning i marken kan duga. Lyan placeras oftast i närheten av en vattenkälla. Gärna på  - även för människor - påfallande natursköna platser, med bra utsikt över omgivningen.

Vargar blir könsmogna vid ca två års ålder. Vargar i fångenskap har konstaterats kunna bli 16 år gamla, men i det vilda är det ovanligt att de blir äldre än 10 år .
På ett dygn kan en varg förflytta sig bortåt 7-8 mil. (Normalt ca. 2 mil) Oftast sker det med vargens mycket speciella, lätta och energibesparande trav. Den tillbringar normalt ungefär en tredjedel av dygnets timmar i rörelse. Vintertid rör sig vargen när som helst på dygnet, medan den sommartid oftast är mer aktiv under natten. (OBS 20081215 upptäcktes ett fel angående vargars dygnsvandring som nu rättats till)