Svensk rovdjursförvaltning

Idag är det viktigare att diskutera hur rovdjursstammarna ska förvaltas, än om rovdjuren ska finnas i Sverige. Att vi ska ha stora rovdjur är ett demokratiskt beslut som fastslogs av riksdagen år 2001.

För några decennier sedan var vargen i det närmaste utdöd, ett fåtal järvar fanns i fjällkedjan, av lodjurstammen återstod små rester och endast ett hundratal björnar levde här. Nu växer rovdjursstammarna igen. Rovdjur sprider sig till trakter där de under lång tid inte har funnits. Under de närmaste åren kommer antalet rovdjursdödade tamdjur sannolikt att öka ytterligare, vilket ställer krav på en fungerande rovdjursförvaltning.

Viltskador

De flesta tamdjur som dödas av rovdjur är renar. Samebyarna får ekonomisk ersättning för skador orsakade av stora rovdjur, här förkortat viltskador. Systemet baseras på förekomsten av rovdjur, främst då föryngringar (antal honor som föder ungar), och ersättningen varierar beroende på rovdjursart. Utanför renskötselområdet finns större möjligheter att förebygga viltskador. Istället för att ersätta viltskador är huvudinriktningen att ge tamdjursägare bidrag till förebyggande åtgärder mot viltskador. För skador som inte har gått att förutse finns det möjlighet att få ersättning. Detta är helt i linje med rovdjurspolitiken, där målet är att förhindra konflikter mellan människor och rovdjur samt att öka acceptansen för de stora rovdjuren.

Förebyggande åtgärder

Viltskador ska i första hand förebyggas genom jakt. De stora rovdjuren är dock fredade i Sverige. Dessutom har de ett mycket starkt skydd genom internationella konventioner, till exempel Bernkonventionen och EU´s art- och habitatdirektiv, vars syfte är att bevara biologisk mångfald och säkra överlevnaden för hotade arter. Istället för jakt har därför ett antal andra metoder för att förebygga viltskador testats. Den åtgärd som är mest effektiv för svenska förhållanden är elstängsel. I Europa används även andra alternativ - tamdjur stallas nattetid, hundar vaktar fårflockar och får går på sambete med nöt och/eller häst, vars beteende mot rovdjur skiljer sig mot fårens. I Sverige ges bidrag eller ersättning inte till så kallade ”dukade bord”, det vill säga verksamhet som är extremt skadeexponerad, till exempel fiskodlingar, kräftodlingar, bikupor och liknande. Där är det upp till ägaren att med egna medel skydda sin verksamhet.

Skyddsjakt

Om det inte finns någon annan lämplig lösning för att skydda tamdjur och förebygga skador kan skyddsjakt på varg, järv, björn och lo tillåtas. Det finns olika typer av skyddsjakt. Dels kan skyddsjakt på enskilda rovdjur som orsakar problem tillåtas. Dels förekommer skyddsjakt på björn och lodjur där en tilldelning ges på länsnivå. Fällda djur ska då omgående anmälas till polisen. Skulle det medgivna antalet djur ha fällts före jakttidens utgång blir jakten avlyst. Möjligheten till skyddsjakt på varg och järv är starkt begränsad.

Den finns även möjlighet för den enskilde tamdjursägaren att på eget initiativ skydda sina tamdjur. Enligt Jaktförordningen kan en privatperson under vissa omständigheter få tillstånd till att döda ett eller flera rovdjur. Tillståndet får ges för att förhindra att rovdjuret orsakar allvarliga skador. Det är även tillåtet för en enskild person att, utan tillstånd av någon myndighet, döda ett rovdjur som har angripit tamdjur, om det är överhängande fara för ny attack.

Ansvariga för rovdjursförvaltningen

Det yttersta ansvaret för att genomföra Sveriges rovdjurspolitik ligger på Naturvårdsverket. De har delegerat flera frågor till länsstyrelserna. Länsstyrelsernas ansvar är bland annat att inrätta regionala rovdjursgrupper, förebygga jaktbrott, ta fram regionala delmål för rovdjursstammarna, upprätta regionala förvaltningsplaner och att genomföra inventeringar av de stora rovdjuren. I inventeringsarbetet medverkar bland annat renskötare, jägare, länsstyrelsernas fältpersonal och andra naturintresserade. Länsstyrelsen ansvarar även över de besiktningsmän som besiktigar tamdjur som misstänks vara angripna av rovdjur.

Naturvårdsverket har bildat ett råd för rovdjursfrågor med ledamöter från olika organisationer. På samma sätt finns regionala rovdjursgrupper i många län. På uppdrag av Naturvårdsverket arbetar Viltskadecenter med att samla in kunskap om viltskador och förmedla den genom information och utbildning. Viltskadecenter arbetar även med att utveckla medel och metoder som kan användas för att förebygga viltskador.

 
VEM BESLUTAR VAD?

▪ Naturvårdsverket beslutar om skyddsjakt på enskilda rovdjur som orsakar problem.
▪ Naturvårdsverket ger tillstånd till skyddsjakt på björn och lodjur, då tilldelning ges på länsnivå.
▪ Länsstyrelsen beslutar om skyddsjakt på enstaka problemdjur av lodjur och björn i län med fasta stammar av dessa arter.
▪ Länsstyrelsen beslutar om bidrag och ersättning till tamdjursägare.
▪ Regeringen fastställer årligen ersättningsbeloppen till rennäringen för rovdjursskador. Ersättningssystemet har tagits fram av rennäringen och Naturvårdsverket tillsammans.

REGERINGENS BESLUTANDE MÅL FÖR DE SVENSKA ROVDJURSSTAMMARNA

Björn
Miniminivå*: 100 föryngringar per år (motsvarar cirka 1 000 björnar).Målet för björnstammens utbredning är att den fyller ut områdena mellan nuvarande reproduktionsområden och att spridningen tillåts fortsätta söderut.

Järv
Etappmål**: 90 föryngringar per år (motsvarar cirka 575 järvar).Målet för järvstammens utbredning är att den sprider sig jämnare inom sitt utbredningsområde.

Lodjur
Miniminivå*: 300 föryngringar per år (motsvarar cirka 1 500 lodjur).Målet för lostammens utbredning är att arten skall finnas såväl inom som utanför renskötselområdet, men att huvuddelen av stammen ska finnas utanför renskötselområdet.

Varg
Etappmål**: minst 20 föryngringar per år (motsvarar cirka 200 vargar).Målet för stammens utbredning är att den på naturlig väg sprider sig över landet, men att föryngringar i renskötselområdet begränsas till områden utanför de så kallade åretruntmarkerna.

* Miniminivåer är fastställda för björn, lodjur och kungsörn. Dessa arter har uppnått sådana individantal att de bedöms som åtminstone kortsiktigt livskraftiga. Miniminivåerna ska ses som en vägledning vid val av förvaltningsstrategier för rovdjursstammarna, inte som önskvärda antal rovdjur. Målet för förvaltningen ska vara att antalet björnar, lodjur och kungsörnar når en nivå över miniminivån som gör att de långsiktigt bevaras.
** Etappmål är fastställda för varg och järv, eftersom stammarna ännu inte nått en nivå som kan anses säkra deras överlevnad i ett längre perspektiv. Innan etappmålet är nått bör bara mycket begränsad skyddsjakt tillåtas. När etappmålet är nått görs en ny bedömning.
 
 
JAKTLAGSTIFTNING SOM BERÖR ROVDJURSARTERNA (Jaktförordningen (1987:905))

Jakt efter vissa rovdjur
Enligt 6 §: Tillstånd till jakt efter vissa exemplar (och i ett begränsat antal) av björn, varg, järv eller lo får ges av Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen.

Skyddsjakt (Jakt för att förebygga viltskador) på myndighets initiativ
Enligt 24 och 25 §§: Om förekomsten av en viss viltart innebär betydande skaderisker (till exempel trafikolyckor eller andra allvarliga viltskador) kan skyddsjakt tillåtas för att förebygga eller minska dessa risker (7 och 8 §§ i Jaktlagen (1987:259)). Naturvårdsverket tar beslut om sådan skyddsjakt på björn, varg, järv och lo.

Skyddsjakt på enskilds initiativ
Enligt 27 §: Om det behövs för att förhindra att björn, varg, järv eller lo orsakar skador får Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt. Detsamma gäller om ett enskilt djur av dessa arter orsakar allvarliga skador eller olägenheter. I det senare fallet får Naturvårdsverket föreskriva att beslut om jakt på björn och lo får meddelas av länsstyrelsen.

Enligt 28 §: Ägaren eller vårdaren av tamdjur får döda björn, varg, järv och lo om dödandet sker i omedelbar anslutning till att rovdjuret angripit eller dödat tamdjuret. De får också döda björn, varg, järv och lo om de skäligen befarar att rovdjuret kommer att gå till angrepp. I båda fallen skall ägaren eller vårdaren först försökt skrämma bort rovdjuret.

 
INTERNATIONELLA KONVENTIONER SOM PÅVERKAR SVERIGES ROVDJURSPOLITIK

Sverige undertecknade Bernkonventionen år 1970 och förband sig därmed att värna alla sina inhemska arters bevarande. Undantag från skyddet kan göras för att förhindra allvarlig skada på boskap och annan egendom. Detta möjliggör skyddsjakt på björn, järv, lo och varg.I och med Sverige blev medlem i EU förband vi oss att följa Habitatdirektivet. Det innebär att vi ska vidta nödvändiga åtgärder för införandet av ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för bland annat björn, lo och varg. I skyddssystemet ingår förbud mot att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen. Undantag från förbudet mot jakt kan i vissa fall ges för att förhindra skador på tamboskap.