Ersättningssystem

Benny Jonsson, Idre sameby

Regering och riksdag har bestämt att de stora rovdjuren ska finnas i livskraftiga stammar i Sverige, och att kostnaderna för detta ska betalas av oss alla. Ersättningen till renägarna baseras numera på antalet rovdjursföryngringar i deras område, och inte som tidigare, på hur många renar som bevisligen hittats rovdjursdödade. Under midvintern finkammas därför renskötselområdet, nästan fyrtio procent av hela Sveriges yta, efter spår av varg, järv och lo. Björnen ligger då ännu i ide. Det kostar staten omkring fem miljoner kronor om året att få veta hur många rovdjur där finns.
Ingen vet heller hur många renar som faktiskt faller offer för rovdjur varje år, men Naturvårdsverkets beräkningar tyder på att det kan röra sig om uppemot 20 000, de flesta av dem kalvar. Järv och lo är de främsta rendödarna. De tar mycket mer ren än vad både björn och kungsörn gör. Varg finns inte längre regelbundet i renskötselområdet. Dyker den upp så blir den inte långlivad.
Är rovdjuren många kan ibland över en tredjedel av årskalvarna förloras. Ersättningen från staten till renägarna för rovdjursförekomst i renskötselområdet höjdes under 2002 från 35 till 47,5 miljoner kronor. Beroende på vilken sorts ren det är, har den ett slaktvärde på ca 1 500–5 000 kronor. Då är vajornas avelsvärde inte medräknat.
– Sametinget kom överens med Naturvårdsverket om ett acceptabelt rovdjurstryck och om kompensationen för det, förklarar Bertil Pittsa, rovdjursansvarig i Sörkaitum sameby, och han berättar att de skulle få en ersättning motsvarande 200 renar per järv- och loföryngring. Dessutom 50 för björn och för örn, som inventeras på ett annat sätt.
– Men eftersom rovdjuren nu är fler än överenskommet och ersättningen per ren mindre än hälften av den överenskomna, så får vi bara tillbaka en del av marknadsvärdet på varje förlorad ren. Vilken företagare vill gå med på det? Varför ska vi betala för att skåningar och stockholmare vill ha fler rovdjur i fjällen?

Trots en väl förankrad överenskommelse om ersättningar för rovdjursföryngringar och rovdjursförekomster, finns där ett maxtak för ersättningen som innebär att renägaren betalar för eventuella skador därutöver, ingen annan.
– Ändå får man ordet ”bidragstagare” slängt i nacken, berättar Benny Jonsson från Idre sameby. När det egentligen är vi som bidrar med våra renar till statens rovdjurspolitik. Vi till och med betalar en del av dem själva. Då blir man förbannad.
Benny menar att det måste till en långsiktigt hållbar lösning av rovdjursfrågorna.
– Det blir det aldrig om inte man har alla parter med sig. Vi kan inte ha livskraftiga stammar av alla rovdjursarter i varenda sameby. Det blir bara för mycket. Det måste också bli lättare för oss att få ta bort problemrovdjur. Vi måste få full ersättning för rovdjursskadorna.