Vargen är värst

– Varg, det går bara inte, understryker Jon-Erik Jonsson med plötslig skärpa i både blick och röst. Det lilla jag sett av vargen det var hemskt. Många, många renar var sargade och lemlästade. Om de bara tog sitt byte vore det väl kanske en sak, men de skadar så många, och dessutom splittrar de hela renhjorden, och veckovis med arbete kan vara till spillo.
Jon-Erik berättar att ingen här någonsin glömmer då en eller två vargar 1973 drev närmare 300 renar utför ett stup vid Vuornavagge.
– 140 av dem dog, och många andra bröt hornen och benen. 40 av dem var så illa däran att de måste avlivas på platsen, av renskötare som flögs upp med helikopter.
Benny Jonsson kommer från Vindelfjällen, men har bott i Sydnorge i många år och haft renskötselföretag där. Idag är han renägare och rovdjursansvarig i Sveriges sydligaste sameby, Idre i Dalarna.
– Vissa renar betyder mycket mer för oss än andra renar, berättar Benny.
Han förklarar att när man flyttar renarna i snö, kör någon av renskötarna först upp ett skoterspår, så att det ska bli lättare för renarna att gå. Sedan skidar en man före renhjorden med en skällren, och därefter kommer de så kallade tjåvokarna, lojala och hanterliga renar, som gärna följer skällrenen, och som de andra renarna i sin tur följer. En bra tjåvok är ganska ovanlig och nästan oersättlig. Med hjälp av några sådana kan man styra tusentals renar.

"Allt i den samiska kulturen kretsar runt renen. Om vi inte kan fortsätta med renskötseln så tar vår kultur helt enkelt slut". berättar Mikael Vinka, renägare och samisk ekoturismföretagare i Ammarnäs.

– Förra året kom en varg in bland våra renar, och den tog just min tjåvok. Hälften av renarna som den vargen dräpte, var mina. Då blir det personligt. Samtidigt splittrades hela vår samlade renhjord på knappt en natt, ut över halva Gröveldalen. Genast ringde folk och skällde på oss: från Vägverket för att där var renar på vägarna, från Idre Fjälls turisthotell, från stugbyarna, från bensinmacken och affären. ”Lapparna kan inte sköta sina renar”, heter det då. Fastän vi lämnat dem på bra bete kvällen innan, över en mil bort. Detta skedde natt efter natt i fem dygn, tills vi fick länsstyrelsens personal att spåra upp och skrämma bort vargen. Skjuta vargen fick vi absolut inte. Efter en vecka var den tillbaka igen. Jag skrev faktiskt ett brev till Naturvårdsverket, men de har ännu inte ens svarat.
Benny hävdar att det är en myt att rovdjur bara tar sjuka och svaga djur.
– Skulle rovdjuren bara leva på sjuka och svaga renar hade de snabbt svultit ihjäl. De svaga djuren slaktar vi ju bort. Det ingår i vården av hjorden. De renar vi har på vinterbete är de vi valt ut till att avla på. De mest produktiva djuren. Så när rovdjuren tar ren på vintern är det våra finaste djur de tar.
– Vargen får inte slå sig ner i renskötselområdet. Det blir en garanterad katastrof, menar han.

Renförluster till rovdjur handlar inte bara om ekonomi. En av Mikael Vinkas renkor, Nastie, är helt vit. Sedan gammalt ett ovärderligt tecken på "god renlycka". Det går en vit ren på ungefär tusen vanliga.

En i stort sätt enig kör av renskötare vi talar med runtom i landet upprepar det nästan som ett mantra: Varg, det går bara inte.
Anders Kråik från Tjallingen i Handölsdalen är följaktligen rörande överens.
– Vargföryngringar i renskötselområdet blir rena kalabaliken. Det har vi faktiskt många hundra års bitter erfarenhet av. Två vargar i Mittådalen orsakade till exempel skador på över hundra renar.
Anders förklarar att EU-regler och livsmedelshanteringsbestämmelser gör att renslakten nu bara sker på särskilda platser, och på överenskomna tider. Där ska då finnas EU-godkänt slakteri, besiktningsmanskap, veterinärer, slaktare och en hel del avancerad specialutrustning. Grossisterna kräver säkerställda leveranser. Det är moderna tider även i renköttsbranschen.
– Är vi inte där just då, kostar det oss kanske 100 000 kronor eller mer. Då vill man inte gärna att renen ska möta varg på vägen, och sedan skingras över fjället som löv i vinden, avslutar Anders Kråik.