Inledning

I gamla tider var det ekonomiska hotet från de stora rovdjuren ett av de värsta gisslen för skogsbygdernas folk. Rovdjuren var ett direkt ekonomiskt hot mot jordbrukarfamiljens allra mest värdefulla kapital. Därmed kunde rovdjuren också vara ett direkt dödshot mot familjen. Om gårdens enda ko rovdjursdödades, kanske barnen svalt ihjäl under vintern. Om fåren dödades var det ett svårt slag mot familjens ekonomi.
Sedan dess har vårt samhälles ekonomi förändrats oerhört. Jordbrukets ekonomiska betydelse har minskat. Antalet gårdar och antalet jordbrukare är idag en bråkdel mot förr. Allt färre gårdar överhuvudtaget har djurbesättningar. Det är idag också mycket ovanligt med frigående djur ute på skogen, utan staket.
Andra saker har inte ändrats alls. Vi känner fortfarande ett mycket stort ansvar för våra tamdjurs välbefinnande. Vi försöker skydda dem mot väder, sjukdomar och olyckor, och vill givetvis absolut inte att de ska fara illa eller dödas av andra rovdjur än oss själva. Fram till slaktögonblicket vill vi att tamdjuren ska få leva ett så bra liv som bara möjligt.

De rovdjur som orsakar skador bland våra vanliga tamdjur är varg, lo och björn. De tamdjur som oftast drabbas är får, men varje år angrips också 40-60 hundar, enstaka kor, kalvar och hästar.
Den som har tamdjur där det lever stora rovdjur har idag flera olika  möjligheter att hindra sina djur från att bli rovdjursangripna. Ofta kan dessa åtgärder starkt minska risken för rovdjursangrepp.

Å andra sidan finns där förstås begränsningar i vad lantbrukare kan förväntas satsa i tid och kapital på att rovdjurssäkra sina betesmarker. Det finns givetvis gränser för hur mycket stängsel man har ork och råd med att sätta upp. Även om Länsstyrelsen betalar materialet. Det är sannolikt heller inte varken önskvärt eller hanterbart att stängsla in alla betesmarker på alla håll i landet med rovdjurssäkra elstängsel. Kanske inte ens alla områden med intensiv tamdjursdrift. Det skulle kunna bli många tusen kilometer stängsel, och förändra delar av landskapsbilden i många trakter. Men i praktiken står å andra sidan frågan sällan så. Våra mest intensivt brukade marker visar sig sällan vara attraktiva livsmiljöer för varg och björn.