Rovdjurscentret De 5 Stora

Björnens biologi

Föda

Björn med gräs i munnenBjörnen är en allätare och dieten varierar efter säsong. Nästan hälften av det årliga energiintaget utgörs av bär. Bland favoriterna finns blåbär och kråkbär, men även lingon, tranbär och rönnbär är uppskattade. Björnen äter också växter så som örter, gräs och havre.

Kött av olika slag utgör energimässigt cirka en fjärdedel av björnens diet. Det är mest älg- och renkalvar som björnen jagar då de flesta björnar inte är särskilt bra på att ta vuxna djur. De äter dock också gärna as och slaktrester. 

På våren, när björnen lämnar idet, är det fortfarande ganska ont om föda i naturen och då står myror på menyn i väntan på att grönskan blir saftigare och ren- och älgkalvar ska födas.

Björnen går i ide under vintern. Då äter och dricker den inget alls, utan lever på sina fettreserver. Den kan under ideperioden tappa upp till 40 % av sin kroppsvikt under övervintringen.

Eftersom björnen är en utpräglad allätare så äter de också, i de fall de kommer över det, till exempel ekollon, bihonung, svampar, hasselnötter, kärrtistel och fisk. Detsamma gäller matrester från våra soptunnor.

Utseende


Björn vandrar i snöDe kraftiga benen, den grova halsen, det massiva huvudet och puckeln ovanför skuldrorna gör björnen lätt att känna igen. Storleken varierar mycket, men vikten på svenska björnar ligger mellan 60 och 250 kg. Vissa individer blir dock betydligt större. Den största björnen som skjutits i Sverige vägde 343 kilo. Världens största brunbjörnar finns på Kodiak i Alaska och på Kamtjatkahalvön i Ryssland. Att björnarna där kan väga 500-600 kilo eller mer beror sannolikt mest på överflödet av lättåtkomlig lax i älvarna.

Björnen har stora tassar och fem tår på var fot. Varje tå har en kraftig klo. Björnen är en så kallad hälgångare som sätter ner hälen i marken då den går. Gång, trav, galopp och språng är björnens fyra gångarter. Gången är lunkande, men hastigheten i fullt språng kan vara förbluffande snabb över korta sträckor. Björnens spetsiga hörntänder skvallrar om att den är ett rovdjur, medan de trubbiga platta kindtänderna visar på att de också äter växter. Den har tänder som påminner om våra.

Sinnen och fysiska egenskaper

Nosen är björnens viktigaste sinnesorgan och den har ett fenomenalt finkänsligt luktsinne. Den har en skarp hörsel, men troligen lite sämre syn än människan. Den ställer sig ofta upprätt på bakbenen så snart den blir lite osäker, för att bättre få reda på vad den har framför sig. Detta är inte ett hotbeteende. Björnar kan springa fortare än någon människa. Även stora björnar klättrar bra i träd.

Ideperioden

BjörnideDen kanske mest fascinerande egenskapen hos björnen är dess förmåga att sova under vinterhalvåret. Normalt ligger björnen i ide från slutet av oktober till i månadsskiftet april/maj, längre i norr och kortare i söder. Vintersömnen är en anpassning för att överleva vintern då det för björnens del finns för lite mat att äta.

Innan idegången slutar björnen att äta och dricka och verkar på så vis "tömma systemen". Sedan sover björnen hela vintern utan att varken äta, dricka, kissa eller bajsa. För att klara det sker flera förändringar i björnens kropp. Bland annat sjunker kroppstemperatur från 38°C till cirka 34°C och antalet hjärtslag sjunker från 40 till 10 slag/minut. På så vis gör den av med mindre energi än i vaket tillstånd och den klarar sig länge på det fettlager som den byggt upp under hösten.

Trots att björnen inte dricker på sex månader drabbas den inte av vätskeförlust. Det beror på att det fett som björnen bryter ner omvandlas till vatten. När fettreserven hos björnen är slut blir björnen törstig och vaknar. Eftersom björnen gör av med sina fettreserver så tappar de 20-40 procent av sin vikt under vintersömnen. Otroligt nog tappar björnen nästan ingen muskelmassa trots att den ligger stilla under en lång period.

Björnen har alltså många fantastiska egenskaper som gör att den klarar av att gå i ide. Den kan äta sig ritkigt fet utan att få hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Sedan kan den sova hela vintern utan att drabbas av benskörhet, liggsår, muskelförtvining och vätskebrist.

Genom fysiologisk forskning på björnar undersöker forskarna dessa egenskaper eftersom sådan kunskap skulle vara intressant att applicera på bland annat sängbundna människor inom vården. Nyligen har forskarna sett att det är en speciell bakterie i tarmfloran som gör att de kan tillgodogöra sig energi extremt effektivt på hösten utan att få problem som vi människor förknippar med fetma. Förmågan att ta upp näring effektivt skulle i framtiden kanske kunna användas för patienter som har svårt att tillgodogöra sig näring.

Björnen sover hela vintern, men den går inte i dvala utan kan både vakna och somna om flera gånger under vintersömnen. Mest lättstörda verkar de vara i början av ideperioden och en björn som störts byter ofta till ett nytt ide.

JordideStenideIdet verkar väljas ut i förväg av björnarna som besöker platsen flera gånger under sommaren. Idet kan se ut på många olika sätt. Oftast är det ett utgrävt hål i en gammal myrstack eller under en rotvälta, men det kan också vara i en hålighet mellan stora stenblock. Stora hanbjörnar lägger sig ibland bara ner under en tät gran eller på ett risbo den själv byggt, och låter sig snöas över. Exakt vad som styr själva idegången är oklart. 

Hemområde

Björnar lever inom så kallade hemområden. Med hemområde menar man ett område där en djurindivid finns och lever, men där det också kan röra sig andra individer av samma art. Flera hemområden överlappar ofta varandra. Detta skiljer sig mot det man kallar revir som är ett område vars gränser försvaras mot inkräktare av samma art.

Björnens hemområde kan variera mycket i storlek. I Sverige är honornas hemområden ungefär 100 - 300 km2 medan hanarnas hemområden är betydligt större, vanligtvis mellan 400 och 800 km2.

Under parningssäsongen utökar hanarna ofta sitt område för att maximera antalet honor som han kan para sig med. Ensamma honor utökar också sitt hemområde under parningstiden, vilket tyder på att även de försöker maximera chanserna att träffa en hane. Honor som har ungar minskar däremot sitt hemområde, troligen på grund av att det minskar risken att stöta på andra björnar som kan utgöra ett hot mot ungarna. Speciellt hanar kan innebära ett hot då de kan döda honans ungar. Att hanar dödar ungar som inte är hans anses bero på att det ökar hans chanser att bli far till hennes nästa kull.

En björn kan ledigt gå ett par mil på ett dygn.

Parningstid och ungar

Antalet ungar varierar från en till fyra, men två-tre är vanligast. Parningen sker under brunstperioden på försommaren som vanligen är som intensivast i slutet av maj och början av juni. Björnhonan föder sedan sina ungar i idet i januari-februari. Den faktiska dräktighetsperioden är dock inte längre än knappt 2 månader - för trots att björnen parar sig på sommaren så fäster inte de befruktade äggen vid livmoderns vägg och börjar växa förrän i idet.

Börnungar i skog

När ungarna föds väger de 250-600 gram och är alltså inte mycket större än marsvin. Ungarna diar sin mor och den feta mjölken gör att de växer snabbt. När de lämnar idet i april–maj väger de 2–4 kilo. Ungarna följer normalt honan i ett eller två år. Ungar som förlorar sin mamma klarar sig dock ganska bra på egen hand redan från och med mitten av deras första sommar. När ungarna skiljs från sin mor vandrar hanarna relativt långt, i genomsnitt 120 km från området där de föds, medan honorna gärna stannar nära sin mors hemområde.

Björnar lever "långsamma liv" jämfört med många andra arter. De blir könsmogna vid 4 års ålder och de kan leva 30–40 år, ibland mer. Fast vilda björnar blir sällan lika gamla som de i fångenskap. En björnhona får ungar högst vartannat år, men ofta med ännu större mellanrum. Produktiviteten är som högst när de är mellan 9 och 20 år. Efter 28 år verkar förmågan att reproducera sig tappas.

Vuxna björnhanar lever mestadels ensamma, utom under parningsperioden då de försöker para sig med så många honor som möjligt. För att maximera antalet honor så vandrar de över ett större område än normalt.

Dödlighet och tillväxt

Ungefär hälften av årsungarna dör och majoriteten av dem dödas av vuxna hanar. För vuxna björnar är legal och illegal jakt den vanligaste dödsorsaken.

Den årliga tillväxthastigheten beror på hur många som föds och hur många som dör. Under perioden 1998 – 2004 var den svenska björnstammens tillväxthastighet i genomsnitt 5,5 % per år.