Rovdjurscentret De 5 Stora

Lodjurets historia

Efter den senaste istiden, för ungefär 10 000 år sedan, vandrade både lodjuret och människan till den skandinaviska halvön. Så smånigom började tamboskapsskötsel och tamrenar bli allt viktigare för oss människor, och därmed uppstod den konkurrens som än i dag pågår mellan människa och lodjur. 

Man med lo över axelnLodjuret har dock jagats även innan de blev konkurrenter om våra tama djur. Då har det handlat om jakt främst för skinnets skull som troligen alltid har varit högt eftertraktade.

Redan på vikingatiden var Skandinavien en viktig exportör av loskinn. Värdet på lons fina päls steg och på Gustav Vasas tid (1550-talet) var priset för ett lodjursskinn hela 40 mark. Det motsvarade nästan ett års behov av råg för en hel familj. Begäret efter de lena och mjuka lopälsarna var så starkt att Vasakungarna anställde särskilda loskyttar som försåg hovet med loskinn, i första hand till sängkläder.

På 1600-talet var det så gott om lodjur i Stockholmstrakten att kungen kunde ge sig ut på lodjursjakt precis utanför stadsportarna. Men jakttrycket gjorde att lostammen minskade. På skottlistorna från de så kallade "rovdjursskall" som Fredrik I beordrade under perioden 1720-1737 återfinner man 66 björnar och 16 vargar, men bara nio lodjur.

På 1830-talet fanns i stort sett inga lodjur kvar i södra Sverige, och bara 30 år senare var de försvunna även från Mälardalen med omnejd. Under 1800-talets andra hälft ökade befolkningen på landsbygden starkt. Likaså antalet tamdjur och därmed också konflikterna mellan människa och rovdjur. Jakten på lo intensifierades och nymodigheter som hagelbössor och bakladdade gevär började användas. Sveriges meste lojägare genom tiderna, Johan Källberg i Dalarna, sköt under 1800-talet inte mindre än 195 loar. Under 1800-talets slut ökade jakttrycket på allt vilt, och i samband med att klövviltstammarna minskade dramatiskt vek lostammens storlek nedåt ännu mer.

Stående lo i snöUnder 1900-talets början betalade både staten och en del privata fonder ut skottpengar för lo. Det blev förödande för den sviktande lostammen. Efter 1925 fanns endast ett hundratal av lodjuren kvar, huvudsakligen i Jämtlands och Västerbottens inland. Som en reaktion på detta fridlystes lon år 1928.

Eter fridlysningen repade stammen sig något och år 1943 släpptes jakten fri igen. Trots detta fortsatte lon att öka och expandera både åt norr och söder, så att den omkring 1980 fanns från norra Lappland ända ned till Småland. Under 1980-talet ansågs den dock minska igen och därför fredades den återigen mellan 1986 och 1995.

Som en följd av god tillväxt och ett behov att reglera stammen i skadeförebyggande syfte har det sedan år 1995 bedrivits viss licensjakt på lodjur. Kring sekelskiftet var lodjurstammen som störst, ungefär 2 000 lodjur, men på senare år har populationen minskat.

I norra Sverige har det under en längre tid varit en strategi att minska lodjurstammen i syfte att minska de skadorna för rennäringen. I mellersta Sverige är dock nedgången osäkrare och svårare att förklara. Mycket pekar på att det kommer krävas försiktighet för att målsättningarna om gynnsam bevarandestatus inte ska äventyras.

Inventeringar gjorda vintern 2014/15 ger en uppskattning av lodjurstammen till cirka 1000 djur.