Rovdjurscentret De 5 Stora

1500-talet

Även fast antalet städer hade ökat i landets södra delar så bodde de allra flesta fortfarande på landet. Fäboddrift, det vill säga att ha djuren på sommarbete i skogen och att där förädla mjölken (samtidigt som man kunde odla hemma på gården), finns dokumenterat som driftsform från 1500-talet  - men dess storhetstid dröjer några hundra år. 

Många svenskar var missnöjda med den nordiska union som bildades 1397 och som styrs av den danska kungen. Gustav Vasa samlade därför en svensk armé och tog över makten den 6 juni 1523. Gustav Vasa såg till att kyrkan fick lämna ifrån sig mycket mark. Samtidigt fick riksdagen mer makt.

Samerna blir renägare

RenkaravanPå 1500-talet var samerna fortfarande främst jägare och samlare, men det verkar som att tamrenskötseln nu blir vanligare. Källor tyder på att en familj vanligtvis har runt 15-20 renar. De användes främst som transportmedel, för mjölkning och som lockdjur vid vildrensjakt. 

Det ökade hållandet av tamrenar beskrivs ofta som en effekt av att samerna nu fick betala mer skatt direkt till kungen, istället för till de så kallade birkarlarna som hittills hade haft rätten att ta upp skatt och att handla med samerna. År 1535 tog nämligen Gustav Vasa bort birkalarnas rätt att beskatta samerna då han förstod hur mycket pengar de kunde tjäna på det. I andra källor anges den ökade tamrenskötseln ha inducerats på grund av att den framgångsrika handeln med rovdjursskinn ökade samernas välstånd och antal och att tamrenskötseln därmed blev ett viktigt komplement till jakt och fiske.

Svenska kronans kolonisation av de norra delarna, som påbörjades redan på 1300-talet, fortsätter under 1500-talet. Samtidigt görs försök till att begränsa de konflikter som uppstår. År 1543 uppmanade Gustav Vasa befolkningen i Ångermanland och Umeå socken att inte lägga beslag på villebråd som samerna nedlagt. Kungen hotade med att de som fortsättningsvis våldför sig på samernas jakträtt skulle straffas.

Åtråvärda skinn och varulvar

Skogs- och vildren finns i större delen av Norrland, och älg är vanligt förekommande, men under 1500- och 1600-talet skedde en minskning av  kronhjort och rådjur. Anledningen anses vara den tidens hårda vintrar, rovdjur och illegal jakt. Kungens rättigheter till viltet stärktes ännu mer under detta århundrande och 1593 kom ett strängt förbud som leder till att allmogen i mellersta och södra delarna av landet inte fick jaga annat än småvilt på marker där kungen inte jagade.

Björn i trädDe stora rovdjuren fanns troligen i hela landet, med undantag för järven som vid den tidpunkten verkar ha samma utbredningsområden som vildrenens. Rovdjuren beskrevs fortsatt som onda, och det var fortfarande lag på att delta i rovdjursjakterna och att hålla med jaktredskap. Allmogen som inte fick jaga annat vilt var inte nöjd med detta regelverk, men samtidigt ökade efterfrågan på skinn från vilda djur i samhället och ett lodjursskinn var värt 10 tunnor råg. Det gör att ett loskinn blir en åtråvärd inkomst. Staten försökte skapa ett skinnmonopol och ville att alla jägare skulle föra sina skinn till huvudstaden. De lyckades dock aldrig riktigt med detta.

Under 1500-talet hade hovjägeristaten utvecklats och år 1551 omnämns den första anställda jägmästaren i hovets dokument. Hovjägeristaten hade som huvuduppgift att förse hovet med vilt- och jaktupplevelser, men även att skydda av kronan hävdade skogsområden från vedhuggande torpare samt allmoge som jagade högvilt. 

Under 1500-talet ansågs över 30 000 människor i Europa vara "varulvar" och brändes på bål eller flåddes levande.