Rovdjurscentret De 5 Stora

1500-talet

Även fast städerna har ökat i landets södra delar så bor de allra flesta fortfarande på landet. Fäboddrift, det vill säga att ha djuren på sommarbete i skogen och att där förädla mjölken (samtidigt som man kunde odla hemma på gården), finns dokumenterat som driftsform från 1500-talet men dess storhetstid dröjer några hundra år. 

Många svenskar är missnöjda med den nordiska union som bildades 1397 och styrs av den danska kungen. Gustav Vasa samlar därför en svensk armé och tar över makten den 6 juni 1523. Gustav Vasa ser till att kyrkan får lämna ifrån sig mycket mark och behöver betala skatt till den allt starkare staten. Samtidigt får riksdagen mer makt.

Samerna blir renägare

RenkaravanPå 1500-talet är samerna fortfarande främst jägare och samlare, men det verkar som att tamrenskötseln i liten skala nu blir vanligare. Källor tyder på att en familj vanligtvis har runt 15-20 renar. De används främst som transportmedel, för mjölkning och som lockdjur vid vildrensjakt. 

Det ökade hållandet av tamrenar beskrivs ofta som en effekt av att samerna nu får betala mer skatt direkt till kungen, istället för till de så kallade birkarlarna som hittills hade haft rätten att ta upp skatt och att handla med samerna. År 1535 tar nämligen Gustav Vasa bort birkalarnas rätt att beskatta samerna, då han förstod hur mycket de tjänade på det. Den ökade tamrenskötseln anges i andra källor ha inducerats på grund av att den framgångsrika handeln med rovdjursskinn ökade samernas välstånd, vilket ledde till en ökad befolkningsmängd i området och att tamrenskötseln därmed blir ett viktigt komplement till jakt och fiske.

Svenska kronans kolonisation av samernas land, som påbörjades redan på 1300-talet, fortsätter under 1500-talet. Men samtidigt görs försök till att begränsa konflikterna som uppstår. År 1543 uppmanar Gustav Vasa befolkningen i Ångermanland och Umeå socken att inte lägga beslag på villebråd som samerna nedlagt. Kungen hotar med att de som fortsättningsvis våldför sig på samernas jakträtt kommer att straffas.

Åtråvärda skinn och varulvar

Skogs- och vildren finns i större delen av Norrland, och älg är vanligt förekommande, men under 1500- och 1600-talet upplevs en minskning av  kronhjort och rådjur. Anledningen anses vara hårda vintrar, rovdjur och illegal jakt. Kungens rättigheter till viltet stärks ännu mer under detta århundrande och 1593 kommer ett strängt förbud som leder till att allmogen i mellersta och södra delarna av landet inte får jaga annat än småvilt på marker där kungen inte jagar.

De stora rovdjuren finns nog i hela landet, med undantag för järven som verkar ha samma utbredningsområden som vildrenen. Rovdjuren beskrivs fortsatt som onda, och det är fortfarande lag på att delta i rovdjursjakterna och att hålla med jaktredskap. Allmogen som annars inte får jaga är inte nöjd med detta, men samtidigt ökar efterfrågan på skinn från vilda djur i samhället och ett lodjursskinn är värt 10 tunnor råg. Det gör att ett skinn blir en åtråvärd inkomst. Staten försöker skapa ett skinnmonopol och vill att alla jägare ska föra sina skinn till huvudstaden. De lyckas dock aldrig riktigt med detta.

Under 1500-talet har hovjägeristaten utvecklats och år 1551 nämns den första jägmästaren i hovets dokument. Hovjägeristaten har som huvuduppgift att förse hovet med vilt- och jaktupplevelser, men även att skydda av kronan hävdade skogsområden från vedhuggande torpare samt allmoge som jagar högvilt. 

Under 1500-talet anses över 30 000 människor i Europa vara "varulvar" och bränns på bål eller flås levande.