Rovdjurscentret De 5 Stora

1900-talet

I början av 1900-talet finns lite mer än 5 miljoner människor i Sverige. På 1930-talet nås en brytpunkt där lika många människor bor i städer som på landet. Efter det har andelen som bor i städerna ökat.

Jordbruket moderniseras

Fäbodseminarium VåsboFäbodbruket med sitt skogsbete är fortfarande utbrett i början på 1900-talet - då det år 1920 finns två miljoner djur på skogsbete. Men det småskaliga jordbruket fortsätter att bytas ut mot storskaligt och fäbodbruket minskar dramatiskt. Mejeriindustrins nyvunna möjlighet att hantera färsk mjölk leder också till att betydelsen av fäbodens mjölkhantering minskar. 

Det nya jordbruket är storskaligt och mekaniserat. I mitten av 1900-talet tar också användningen av bekämpningsmedel fart.

Fattigdom - men också modernisering i rennäringen

Även om extensiva formen av renskötsel påbörjades redan under 1800-talet så finns det i början av 1900-talet fortfarande både intensiv och extensiv rennäring. Konflikter uppstår när dessa olika skötselformer möts på samma marker. De stora renhjordarna från den extensiva produktionen drar till sig renar från den intensiva och olika renägares djur beblandas med andra hjordar, vilket skapar osämja mellan samerna. Samtidigt klassas den extensiva renskötseln som sämre och anses ha ”låg kulturell nivå” av de svenska myndigheterna som vill att alla samer ska gå tillbaka till det intensiva skötselsystemet. Staten utfärdar därför detaljerade rekommendationer om hur renskötseln ska bedrivas. Vid den här tidpunkten slås många samer ut från renskötseln.

Ren (5)Många samer lever i svår fattigdom samtidigt som staten satsar på att befolka Norrlands inland med så kallade krontorpare. Samerna får nästan inget av detta ekonomiska stöd trots att många av dem redan har tagit upp framgångsrika nybyggen. Myndigheterna menar att samer inte lämpar sig för jordbruksarbete av ”rasbiologiska skäl”. Denna rasbiologi kommer också att bli det som används som verktyg för att rättfärdiga valet att exploatera och lägga beslag på allt mer av den mark som samerna länge använt. Efter andra världskriget fasas denna typ av raspolitik ut, men nu börjar en ny tid där problemen för renskötseln orsakas av det moderna Sveriges intrång med stor­skogsbruk, vattenkraft, gruvor, vägar, järnvägar, fri småviltsjakt och så småningom storskalig turism.

Mycket av det ovanstående får dock förstås även samerna nytta av, men utrymmet för deras livsform och deras kultur krymper. Samtidigt är den mekaniseringen som sker i landet under 1900-talet inget undantag för rennäringen. Vid mitten på 1900-talet börjar man introducera snöskotern i arbetet, senare också helikoptrar och lastbilar, vilket innebär stor skillnad jämfört med att använda skidor för att flytta, vakta och samla renarna. Mekaniseringen bidrar till att det behövdes färre personer inom renskötseln.

År 1971 införs den idag gällande renbeteslagen som innebär förbättringar kring samernas inflytande. Men principen om att samernas rätt till land och vatten endast omfattar samer som är medlem i en sameby består än idag. Flera utredningar har påpekat behovet av att reglerna för samebyarnas verksamhet ändras så att även icke-renskötande samer kan bli medlem i en sameby och få jakt- och fiskerätt. År 1992 släpps sedan småviltsjakten fri på samernas mark trots kraftiga protester. År 1993 bildas Sametinget. Sametingets uppgift är att medverka i samhällsplaneringen och bland annat se till rennäringens intressen. I och med Sametinget har samerna blivit erkända som ett ursprungsfolk.

Synen på jakten förändras

Eftersom rovdjuren, som tidigare figurerat mycket i jaktskildringar, är så få i 1900-talets början är det nu istället jakt på småvilt som skildras. Stövarjakten, som länge varit överklassens jakt, blir även en del i allmogejakten. Jakt beskrivs nu allt mer som en lek där båda parter har chans att vinna. Att djuren ska ges en chans att komma undan är viktigt. Djuren framträder nu mer i skildringar. Det gäller de jagade djuren men också jakthunden. Hunden blir jägarens viktigaste jaktkamrat.

Nöjesaspekten av jakten kommer dock att ansättas hårt av djurskyddsföreningarna, som vid det här laget är väletablerade, och för jägarna blir det viktigt att framställa jakten även som ett nöje över att få vistas i naturen. I takt med svenskens allt större möjlighet till fritid blir jakten en fritidssysselsättning istället för en nationsnytta, ett krig eller en försörjningskälla.

I början av 1900-talet fortsätter naturvårdsorganisationerna att växa sig starkare och 1909 bildas SNF som cirka 60 år senare har 28 000 medlemmar. Rovdjurens positiva värde i naturen framhålls, ibland på lösa grunder, och man riktar kritik mot skadedjurstanken och skottpengar. Tanken på ”balans i naturen” får genomslagskraft. En hel del jägare motsätter sig detta, men en hel del tar också den nya naturvårdssynens parti.

Älgjakt blir en social företeelse

I början av 1900-talet har älgstammen, som nästan varit utrotad under slutet av 1800-talet, återhämtat sig något men det fälls bara några tusen djur per år i hela landet. Andra viltstammar är också låga och man vill åtgärda detta genom att föra in jaktskatt samt ha fler jakttider och strängare bevakning av jakten. Förslaget på jaktskatt röstas ideligen ner men jaktvårdsintresset växer sig starkare och förslag ges bland annat på att slå ihop små skiften till större jaktområden för en förbättrad jakt. Så blir också fallet och älgförvaltningen utvecklas succesivt mot en samordnad jakt. Samordningen gör att älgjakten blir en social företeelse på ett sätt som den inte varit förr. 

Salmade jägarePå 1950-talet sprider sig nya amerikanska idéer om viltvård som handlar om biotopvårdande åtgärder. Genom att vårda ett område kan man öka viltets produktivitet. Predatorkontroll och utsättning av vilt som den svenska förvaltningen lagt stor fokus på hittills är enligt de nya idéerna tämligen lönlöst.

På 1950-talet har den genomsnittlige jägaren betydligt färre jaktdagar och arrendet är mycket lägre än idag vilket kan förklaras med lägre konkurrens, då även antalet jägare är betydligt färre än idag. Ända fram till mitten av 1900-talet är avskjutningen av älg mycket låg jämfört med dagens avskjutning. En fälld älg delas på fem man. Älgstammen tillväxer dock och på sent 1900-tal ökar den kraftigt bland annat på grund av skogsbrukets kalhyggesmetod och avsaknaden av rovdjur. En toppnotering nås på sent 80-tal med 600 000 älgar. I samma tid börjar björn och lodjur öka nämnvärt igen, och vargen återetablerar sig i landet genom invandring från öster. 

Rovdjurskriget upphör

Rovdjursstammarna har minskat men i början av 1900-talet kan det fortfarande vara privatekonomiskt gynnsamt att jaga varg i Norrlands inland. Med värde för päls samt skottpeng uppgår värdet till 20 000 kr i nuvarande mått mätt. I början av 1900-talet trappar man dock ner rovdjurskriget genom att ta bort skottpeng på flera arter. Detta är mycket en eftergift för det allt medlemsstarkare natur- och djurskyddsintresset. Det man opponerar sig emot är framför allt plågsamma metoder. Detta plus att jägarna, som anser att jakten är en näring, själva ska stå för kostnader som ökar näringens produktion, dvs rovdjurskontrollen.

Varg bakom snöig grenAlla rovdjur får ett visst skydd i början av 1900-talet då det kommer en lag om nationalparker där det står att alla djur är fredade inom området – såvida de inte hotar egendom eller människor. Man tar bort skottpengar på alla arter förutom varg, järv och säl. I samma tid införs också förbud mot att använda sax och gift och vissa andra jaktmetoder begränsas. År 1927 tillkommer i jaktlagen att björnar och lodjur (som är lika hotade som björnarna) som dödas ska tillfalla staten.

En bit in på 1900-talet finns björn, lo och järv kvar i några hundratal i de otillgängliga markerna. Vargen anses utrotad med möjligen några ströindivider kvar i norr. Allt efter hand under 1900-talet fridlyses rovdjuren vid olika tidpunkter. För björn förs redan på tidigt 1900-tal en diskussion om fridlysning, som precis som för borttagandet om skottpeng främst initierades av Jägareförbundet och Vetenskapsakademin. Varg och järv fridlyses först efter den så kallade rovviltundersökningen som genomförs år 1960-1966.

Efter fridlysningarna ökar rovdjuren i antal. I slutet av 1900-talet återetablerar sig vargen i landet genom invandring från öst och därmed finns samtliga fyra stora rovdjur i Sverige igen.

Ekosystem, viltforskning och internationellt bevarandearbete

Under 1960-talet börjar ekologiska samband och vikten av biologisk mångfald att uppmärksammas på ett helt nytt sätt än tidigare. Man börjar se de negativa effekterna av det storskaliga jordbruket, det moderniserade skogsbruket och användningen av miljögifter.

Det är under denna period som miljörörelsen tar fart på riktigt, Naturvårdsverket bildas, områdesskydd inleds i större skala och viltforskning startar.

Från att förvaltningen av arter har styrts av människans idébild av sin omvärld och våra primära behov av utrymme och föda börjar nu alltså en mer komplex förvaltning som ska ta hänsyn till ekosystem och förlust av biologisk mångfald. Man inser också vikten av samarbete mellan länder för att kunna nå en hållbar framtid. I slutet av 1900-talet startar därför de internationella förbindelserna kring miljöarbete och bevarande av biologisk mångfald. Bernkonventionen skrivs på 1979 och RIO-konventionen 1992. År 1995 går Sverige med i EU vilket förbinder oss till att bevara en lång rad arter och livsområden. 

Ökade viltstammar ger ökade skador

Från mitten av 1900-talet tills nutid ökar viltet till följd av den nya viltförvaltningen. Att vilt är både inkomst- och utgiftsposter är dock inte något nytt, och detta kommer i och med de ökade stammarna att aktualiseras. Det handlar framför allt om älgens skador på skog och rovdjurens skador på tamdjur och renar.

ElstängselMed de ökade rovdjursstammarna börjar angrepp på tamdjur och renar ske igen och staten börjar betala ut ersättning för dessa viltskador. Senare kommer också bidrag till förebyggande åtgärder för att minska risken för angrepp. År 1996 bildas Viltskadecenter som arbetar med rådgivning och utveckling av förebyggande åtgärder. 

År 1996 får några samebyar problem med varg. Det var nu länge sedan det hände sist, och samerna som alltid kunnat jaga varg fritt om de kommit i närheten av renarna, kan nu inte freda sina djur mot den fridlysta vargen. En konflikt uppstår mellan renägarna och den svenska staten – en konflikt som kommer att bli långvarig.