Rovdjurscentret De 5 Stora

1900-talet:

I början av 1900-talet fanns lite mer än 5 miljoner människor i Sverige. På 1930-talet nåddes en brytpunkt där lika många människor bodde i städer som på landet. Efter det har andelen som bor i städerna ökat.

Husmossa på fäbodFäbodbruket med skogsbete hade minskat redan under 1800-talet men var ändå fortfarande utbrett i början på 1900-talet. År 1920 fanns två miljoner djur på skogsbete. Men det småskaliga jordbruket fortsätts bytas ut mot storskaligt och fäbodbruket minskade dramatiskt. Mejeriindustrins nyvunna möjlighet att hantera färsk mjölk ledde också till att betydelsen av fäbodens mjölkhantering minskade. Det nya jordbruket var storskaligt och mekaniserat, och i mitten av 1900-talet tog också användningen av bekämpningsmedel fart.

Efter hand, under 1960-talet, började ekologiska samband och vikten av biologisk mångfald att uppmärksammas på ett helt nytt sätt än tidigare. Man började se de negativa effekterna av det storskaliga jordbruket, det moderniserade skogsbruket och användingen av miljögifter. Det var under denna period som miljörörelserna tog fart, Naturvårdsverket bildades och viltforskning startade.

Från att förvaltningen av arter har styrts av människans idébild av sin omvärld och våra primära behov av utrymme och föda började nu en mer komplex förvaltning som skulle ta hänsyn till ekosystem och förlust av biologisk mångfald. Man insåg vikten av samarbeten mellan länder för att kunna nå en hållbar framtid. I slutet av 1900-talet startade därför de internationella förbindelserna kring miljöarbete och bevarande av biologisk mångfald. Bernkonventionen skrevs på 1979 och RIO-konventionen 1992. 1995 gick Sverige med i EU vilket förbinder oss till att bevara en lång rad arter och livsområden. 

Även om extensiv renskötsel påbörjades redan under 1800-talet så fanns det i början av 1900-talet fortfarande både intensiv och extensiv rennäring. Konflikter uppstod när de olika skötselformerna möttes på samma marker. De stora renhjordarna från den extensiva produktionen drog till sig renar från den intensiva och olika renägares djur beblandades med andra hjordar, vilket skapade osämja mellan samerna. Samtidigt klassas den extensiva renskötseln ner som sämre och ansågs ha ”låg kulturell nivå” av de svenska myndigheterna som ville att alla samer ska gå tillbaka  till  det  intensiva skötselsystemet. Staten utfärdade därför detaljerade rekommendationer om hur renskötseln skulle bedrivas. Vid den här tidpunkten slogs många samer ut från renskötseln.

Många samer levde i svår fattigdom samtidigt som staten satsade på att befolka Norrlands inland med så kallade kronotorpare. Samerna fick nästan inget av detta ekonomiska stöd trots att många av dem redan hade tagit upp framgångsrika nybyggen. Myndigheterna menade att samer inte lämpade sig för jordbruksarbete av ”rasbiologiska skäl”. Efter andra världskriget fasades denna typ av raspolitik ut men nu började en ny tid där problemen för renskötseln orsakas av det moderna Sveriges intrång med stor­skogsbruk, vattenkraft, gruvor, vägar, järnvägar, fri småviltsjakt och så småningom storskalig turism.

Mycket av det ovanstående fick även samerna nytta av, men utrymmet för deras livsform och deras kultur krympte. Samtidigt är den mekaniseringen som sker i landet inget undantag för rennäringen. Vid mitten på 1900-talet börjar man introducera snöskotern i arbetet, senare också helikoptrar och lastbilar, vilket innebar stor skillnad jämfört med att använda skidor för att flytta, vakta och samla renarna. Mekaniseringen bidrog till att det behövdes färre personer inom renskötseln.

År 1971 infördes den idag gällande renbeteslagen som innebar förbättringar kring samernas inflytande men principen om att samernas rätt till land och vatten endast omfattar samer som är medlem i sameby består än idag. Flera utredningar har påpekat behovet av att reglerna för samebyarnas verksamhet ändras så även icke-renskötande samer kan bli medlem i sameby och få jakt- och fiskerätt. 1992 släpptes sedan småviltsjakten fri på samernas mark trots kraftiga protester. År 1993 bildas Sametinget. Sametingets uppgift är att medverka i samhällsplaneringen och bland annat se till rennäringens intressen. I och med Sametinget har samerna blivit erkända som ett ursprungsfolk.

Älg (24)I början av 1900-talet hade älgstammen, som nästan varit utrotad under slutet av 1800-talet, återhämtat sig något men det fälldes bara några tusen djur per år i hela landet. Ända fram till mitten av 1900-talet var avskjutningen mycket låg jämfört med dagens avskjutning. Kring 1980 tillväxte dock älgstammen kraftigt, bland annat på grund av skogsbrukets kalhyggesmetod och avsaknaden av rovdjur. En toppnotering på stammen nåddes på sent 80-tal med 600 000 älgar. 

Efter en lång förföljelse på 1800-talet utrotades rovdjuren i princip helt i början på 1900-talet. Björn, lo och järv fanns några hundra kvar av i de mest otillgängliga markerna. Vargen ansågs utrotad med möjligen några ströindivider kvar i norr. Samtidigt fick alla rovdjur ett visst skydd i början av 1900-talet då det kom en lag om nationalparker där det stod att alla djur var fredade inom området – såvida de inte hotade egendom eller människor. I jaktlagen från samma tid infördes också förbud mot att använda sax och gift och vissa andra jaktmetoder begränsades.

Allt efter hand under 1900-talet fridlystes rovdjuren men detta skedde vid olika tidpunkter. För björn fördes redan på tidigt 1900-tal en diskussion om fridlysning, som precis som för borttagandet om skottpeng, främst initierades av jägareförbund och vetenskapsakademin. 1927 tillkom i jaktlagen att björnar och lodjur (som var lika hotad som björnen) som dödades skulle tillfalla staten. Varg och järv fridlyses efter den så kallade rovviltundersökningen som genomförs år 1960-1966.

FårEfter fridlysningarna ökade rovdjuren i antal. I slutet av 1900-talet återetablerade sig vargen i landet genom invandring från öst och därmed fanns samtliga fyra stora rovdjur i Sverige igen.

Med de ökade rovdjursstammarna börjar angrepp på tamdjur och renar ske igen och staten började betala ut ersättning för dessa viltskador. Senare kommer också bidrag till förebyggande åtgärder för att minska risken för angrepp. 1996 bildades Viltskadecenter som arbetar med att rådgivning och utveckling av förebyggande åtgärder. 

1996 får några samebyar problem med varg. Det var nu länge sedan det hände sist, och samerna som alltid kunnat jaga varg om de kommit i närheten av renarna, kunde nu inte freda sina djur mot den fridlysta vargen. En konflikt uppstod mellan renägarna och den svenska staten – en konflikt som kommer att bli långvarig.