Rovdjurscentret De 5 Stora

Vargens historia

En del av Skandinaviens natur och kulturarv

Varg bakom snöig gren (1)Efter den senaste istiden vandrade vargen in till den Skandinaviska halvön. Sedan dess har den varit en del av den skandinaviska naturen, och därmed också en del av skandinavernas kulturhistoria. Det märks om inte annat på alla de ortsnamn, områden, platser, sjöar och myrar i Sverige som har orden varg eller ulv i sig. 

Trots att vargen funnits här lika länge som människan så har vi lagt ner avsevärd tid på att jaga dem och till sist försökte vi också att utrota dem helt. Motiven för jakten har varit flera, bland annat för att skydda tamdjuren från angrepp och ekonomiska motiv, men också av ren rädsla och synen på vargen som djävulen.

Redan på 1200-talet fanns det bestämmelser i de svenska landskapslagarna som krävde att bönderna höll sig med olika hjälpmedel såsom lapptyg, vargnät och varggård för att fånga varg. Torpare och bönder var också ofta tvingade att delta i så kallade "vargskall" där stora drevkedjor gick genom skogarna i jakt på varg. Den som uteblev fick böta. Allmogen kände troligen inte speciellt synd om rovdjuren men rovdjursjakterna tog tid från andra viktiga sysslor och ansträngningen kritiserades för att vara för stor. Skalljakter hade dessutom fler syften än att bara begränsa antalet rovdjur, de var också ett sätt för kungen och adeln att visa sin makt över allmogen och en möjlighet att få träningstillfällen i stridsteknik.  

Rovdjurens pälsar var högt värderade och det var därför lönsamt att jaga rovdjur och handla med sådana varor. År 1647 infördes också skottpengar på varg, vilket blev en ytterligare drivkraft för jakten.

Trots hård jakt under tidigare århundranden fanns under 1700-talet antagligen fortfarande flera tusen vargar i Sverige. Men det kom snart att inledas en utrotingskampanj som reducerade antalet vargar kraftigt.

I och med att allmänheten år 1789 fick rätt att på egen mark jaga klövvilt - en rättighet som tidigare varit tillskriven kungen och adeln - så minskade antalet klövdjur kraftigt. På 1840-talet fanns till exempel rådjuret bara kvar på några enstaka gods i Skåne och älgen hade blivit en sällsynt i hela landet. Detta innebar att vargen fick allt svårare att överleva på vilda djur, och eftersom människan samtidigt hade ett par miljoner boskap i skogen så borde dessa ha varit ett betydande inslag i vargens diet - åtminstone under sommarhalvåret. 

Får i profilMånga familjer drabbades hårt av vargangrepp på sin boskap, och när en enda varg åren 1820-21 (den så kallade Gysingevargen) dödade totalt nio barn så ökade säkert många svenskars beslutsamhet att försöka utrota vargen helt och hållet.

Med hjälp av gift, fällor, kulor och krut fick man ganska snabbt bort vargarna från södra Sverige. 1827-1839 fälldes 6 790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. Den snabbaste nedgången i vargstammen kom sedan 1840-1860.

Vargarna trängdes undan allt mer norrut och till sist ansågs den vara i princip utrotad. Möjligen fanns några enstaka djur uppe i fjällkedjan. 1966 fridlystets vargen för att sedan på 1980-talet sakta börja öka i antal igen.

Återetableringen

Varg på språngGenom att studera vargarnas gener har man kunnat visa att den vargstam som idag finns i Sverige och Norge inte genetiskt sett är exakt lika som de vargar som funnits här tidigare. De har heller inget direkt släktskap med vargar från djurparkerna, utan har en genuppsättning lik den som finskryska vargar har. Det envisa ryktet om att vargarna i Sverige kommer från någon svensk djurpark som släppt ut dem kan med andra ord konstateras vara just ett rykte.

Den första föryngringen i den nyetablerade vargstammen skedde år 1983 i värmländska Nyskoga. 1990-1991 vandrade ytterligare en finsk-rysk varg in i landet och ända fram till år 2008 härstammade alla vargar i Skandinavien från dessa tre vargar. Allt detta vet forskarna säkert genom genetiska analyser av vargarnas DNA. 

Att stammen från början härör från endast tre vargar och att den under många år var helt utan nytt tillskott av gener från den finsk-ryska stammen innebär att inaveln är mycket hög. Hela den skandinaviska vargstammen härstammar idag endast från en handfull invandrande vargar från den finskryska populationen. Även fast vargstammen uppvisar tecken på livkraftighet i form av god tillväxthastighet så innebär inavel alltid ett hot. Ju högre inavel desto fler individer måste finnas för att stammen ska klassas som livskraftig. 

Vargens framtid i Sverige

Med bakgrund av den förlust av biologisk mångfald som sker runt om i världen och vilka hot det innebär har Sverige genom konventioner lovat att bevara en lång rad arter och deras livsmiljöer. Vargen - och de andra stora rovdjuren - är en av dessa arter och förvaltningen formas utifrån det. Men förvaltningen ska samtidigt som de garanterar vargens överlevnad också försöka förebygga de skador som vargen kan orsaka. 

Idag har vi fler vargar än det har fanns för 100 år sedan. Men vargen klassas ännu som hotad och de senaste åren har trenden för arten återigen varit nedåtgående, där forskarna ser att den illegala jakten har stor betydelse.

Vargens framtid i Sverige avgörs troligen av hur väl skador kan förebyggas, men också av vad vi människor väljer att tycka är rimlig påverkan.