Rovdjurscentret De 5 Stora

Vargens historia

Vargen i Skandinavien

Varg bakom snöig gren (1)Efter den senaste istiden vandrade vargen in till den Skandinaviska halvön. Sedan dess har den varit en del av den skandinaviska naturen, och därmed också en del av skandinavernas kulturhistoria. Det märks om inte annat på alla de ortsnamn, naturområden, platser, sjöar och myrar i Sverige som har orden varg eller ulv i sig. 

Trots att vargen funnits här lika länge som människan så blev den ett hot när människan började bli allt mer beroende av sina tamdjur. Redan på 1200-talet fanns det bestämmelser i de svenska landskapslagarna som krävde att bönderna höll sig med olika hjälpmedel såsom lapptyg, vargnät och varggård för att fånga varg. Torpare och bönder var också ofta tvingade att delta i så kallade "vargskall", där stora drevkedjor på ibland flera tusen personer, gick genom skogarna i jakt på varg. Den som uteblev fick böta. Dessa skalljakter hade fler syften än att begränsa antalet rovdjur. De var också ett sätt för kungen och adeln att visa sin makt och att få tillfällen i stridsteknik.  

År 1647 infördes skottpengar på varg, men trots det fanns det under 1700-talet antagligen fortfarande flera tusen vargar i Sverige. I och med att allmänheten år 1789 fick rätt att på egen mark jaga klövvilt, en rätt som tidigare varit tillskriven kungen och adeln, så minskade antalet klövdjur kraftigt. På 1840-talet fanns till exempel rådjuret bara kvar på några enstaka gods i Skåne och älgen hade blivit en stor sällsynthet i hela landet. Detta innebar att vargen fick allt svårare att överleva på vilda djur, och eftersom människan samtidigt hade ett par miljoner boskap i skogen så borde dessa ha varit ett betydande inslag i vargens diet - åtminstone under sommarhalvåret. 

Får i profilMånga familjer drabbades hårt av vargangrepp på sin boskap, och när en enda varg åren 1820-21 (den så kallade Gysingevargen) dödade totalt nio barn så ökade säkert många svenskars beslutsamhet att försöka utrota vargen helt och hållet.

Med hjälp av gift, fällor, kulor och krut fick man ganska snabbt bort vargarna från södra Sverige. 1827-1839 fälldes 6 790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. Den snabbaste nedgången i vargstammen kom sedan 1840-1860.

Vargarna trängdes undan allt mer norrut och till sist ansågs den vara i princip utrotad. Möjligen fanns ett par enstaka djur uppe i fjällkedjan. 1966 fridlystets vargen och på 1980-talet började den sakta öka i antal igen.

Genom konventioner om biologisk mångfald och vårt medlemskap i EU har Sverige lovat att bevara vargen och de andra stora rovdjuren. 

Återetableringen

Varg på språngGenom att studera vargarnas gener har man kunnat visa att den vargstam som idag finns i Sverige och Norge inte genetiskt sett är exakt lika som de vargar som funnits här tidigare. De har heller inget direkt släktskap med vargar från djurparkerna, utan har en genuppsättning lik den som finska och ryska vargar har. Det envisa ryktet om att vargarna kommer från någon svensk djurpark kan med andra ord konstateras vara just ett rykte.

Den första föryngringen i den nyinvandrade vargstammen skedde år 1983 i värmländska Nyskoga. 1990-1991 vandrade ytterligare en finsk-rysk varg in i landet och ända fram till år 2008 härstammade alla vargar i Skandinavien från dessa tre vargar. Allt detta vet forskarna säkert genom genetiska analyser av vargarnas DNA. 

Att stammen från början härör från endast tre vargar och att den under många år var helt utan kontakt med den finsk-ryska stammen innebär att inaveln är mycket hög. Från år 2008 och framåt har dock ytterligare fyra nya vargar invandrat och fått valpar med svenska vargar och på så vis bidragit med nya gener och en något lägre inavel.  

Även fast vargstammen kan verka livkraftiga med god tillväxthastighet så innebär inavel alltid ett hot. Ju högre inavel desto fler individer måste finnas för att stammen ska klassas som livskraftig. Eftersom Sverige har bestämt att vi ska ha rovdjur i livskraftiga stammar är myndigheterna noga med att antalet vargar inte blir för lågt. 

 

Nordamerikansk historia

Varg bakom snöig grenI Nordamerika tog de invandrande européerna med sig sin attityd till vargen hemifrån. När nybyggare, pälsjägare och boskapsfarmare slog sig ner började konflikterna.

Pälsjägarna koncentrerade sig i första hand på bäver, och under ett antal år i mitten av 1800-talet fångades uppåt 500 000 bävrar årligen i fällor. Men även vargen gillar bävrar, och allt eftersom bäverstammen minskade fick vargen skulden. Människan jagade dessutom det övriga viltet så hårt att bisonoxen utrotades helt i många delstater, och hjort- och gaffelantilopbestånden minskade starkt. Detta gjorde att vargarna fick det ännu svårare att finna naturliga byten och de började, precis som i Sverige, att intressera sig mer för människans tamboskap.

Skottpengar infördes, priserna på vargskinn steg och professionella vargdödare, så kallade "wolfers", var oerhört effektiva. Wolfers specialiserade sig på att preparera nyskjutna bisonoxar, älgar, hjortar och annat vilt med giftet stryknin, som sedan tog död på vargarna.

Bara i delstaten Montana dödades inte mindre än 180 000 vargar mellan 1870-1922 och den största masslakt som människan någonsin riktat mot en enskild rovdjursart var ett faktum.

I mitten av 1940-talet var vargen nästan helt utrotad i USA, det var bara i Alaska och i Minnesota som det fanns fasta stammar kvar. Däremot fanns det en stor vargstam i det mellanliggande Kanada. Från Kanada och Minnesota har sedan vargen åter börjat sprida sig spontant till och inom USA. Dessutom har man på senare år börjat aktivt plantera ut varg i några områden.

Ett projekt startades för att återinföra varg till delstaten Idaho och till den stora nationalparken Yellowstone i Wyoming. Utsättningarna var framgångsrika och år 2003 fanns det ungefär 300 vargar i vardera området. För att få igenom detta projekt politiskt beslutades också att vargar som dödade tamboskap skulle få avlivas.

I USA har opinionen de senaste tjugo åren svängt över starkt till förmån för vargen. En allt större del av den breda allmänheten säger sig nu vara positivt inställd.