Uppsatta mål om rovdjuren
Det övergripande målet för de stora rovdjuren är att de ska finnas i Sverige nu och i framtiden, men år 2013 antogs av riksdagen en ny rovdjurspolitik som understryker att rovdjurens bevarande ska ske med hänsyn till samhällets intressen. Det är formulerat så här:
"Det övergripande och långsiktiga målet ska vara att varg, björn, järv, lodjur och kungsörn i Sverige ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus enligt EU:s art- och habitatdirektivet. Detta samtidigt som det inte blir påtagligt svårare att hålla tamdjur och hänsyn tas till de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden".
Vad menas med gynnsam bevarande status?
När man ska försäkra sig om att en art finns kvar på lång sikt behöver man ta hänsyn till flera olika saker. Det krävs att det finns ett tillräckligt stort antal individer och tillräckligt med genetisk variation mellan individerna, men också att det finns tillräckligt med livsmiljöer för arten.
Referensvärden = minimivåer
Utifrån beräkningar som utförts av forskare har Naturvårdsverket beslutat om så kallade referensvärden för björn, varg, järv och lodjur. Dessa värden anger det antal individer och utbredningsområde som minst behövs för att arten ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Referensvärdet är därmed en miniminivå som inte får underskridas nationellt och populationens strolek bör ha en marginal till miniminivån.
Mål för brunbjörn:
Referensvärde = minst 1 400 stycken
Björnens referensvärde när det gäller utbredningsområdet för gynnsam bevarandestatus ska vara Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt delar av Dalarnas, Gävleborgs och Värmlands län.
Mål för järv:
Referensvärde: minst 600 stycken
Järvens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller utbredningsområdet i Sverige ska vara den alpina regionen av fjällkedjan och fjällnära skogsterräng i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Dalarnas län.
Mål för lodjur:
Referensvärde: minst 870 stycken
Lodjurets referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller utbredningsområdet i Sverige ska vara hela Sverige förutom Gotlands län.
Mål för varg:
Referensvärde: minst 300 stycken
I en utredning kring gynnsam bevarandestatus för varg har Naturvårdsverket år 2015 kommit fram till att det bör finnas minst 300 vargar, dvs en ökning med 30 individer jämfört med det antal som angavs år 2013, samt att det måste komma in minst en invandrandes vargs gener i populationen vart femte år.
Vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller utbredningsområdet i Sverige ska vara hela Sverige förutom den alpina regionen och Gotlands län.
Vargstammens koncentration ska minskas där den är som tätast. Dessutom ska vargens förekomst i renskötselområdet och i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak begränsas till de områden där den gör minst skada.
Regionala minimimål
I Sverige strävar förvaltningen efter att beslut om rovdjur ska fattas så nära de som påverkas som möjligt och att förvaltningen ska kunna ta hänsyn till regionala skillnader. Därför är det länsstyrelser istället för Naturvårdsverket som tar de flesta beslut om rovdjur, till exempel beslut om rovdjursjakt.
Om alla länsstyrelser bestämde helt själva utan någon nationell samordning skulle det dock finnas risk för att en art skulle hamna under den nationella miniminivån. Av den anledningen har Naturvårdsverket efter förslag från de tre olika förvaltningsområdena delat upp de nationella referensvärdena mellan länen. På så vis kan man säkerställa att den nationella miniminivån inte underskrids och att arterna därmed har en god bevarandestatus.
Enligt jaktlagstiftningen krävs det att miniminivåerna överstigs på förvaltningsområdesnivå för att Naturvårdsverket ska kunna överlämna rätten att ta beslut om licensjakt till länsstyrelserna i förvaltningsområdet.
De regionala miniminiåver ses över med jämna mellanrum. Det betyder att fördelningen mellan länen kommer att förändras i och med att arterna sprider sig i landet. Exempelvis är vargens referensvärde idag uppdelat på de län som har, eller mycket troligt kommer ha, varg inom de närmsta åren. När vargen spridit sig kommer även de länen få sina miniminivåer satta och på så vis ta ansvar för en del av de 300 vargarna som Sverige minst ska ha.
Just nu finns dock ett förslag från regeringen om att de länsvisa minimimålen ska tas bort. Eftersom rovdjur rör sig över stora områden speglar de länsvisa miniminivåerna inte alltid den faktiska situationen för rovdjuren i ett län och kan därför vara missvisande. Genom förslaget att ta bort de länsvisa miniminivåerna vill regeringen skapa större möjlighet till flexibilitet och en mer ändamålsenlig rovdjursförvaltning. Detta förväntas underlätta för en minskning av koncentrationen av rovdjur i rovdjurstäta områden och samtidigt upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för rovdjurspopulationerna. Förslaget är ute på remiss.
Läs mer om regionala minimimål på Naturvårdsverkets hemsida
Förvaltningsnivåer = en kompromiss
Referensvärdena är det minsta antal som ska finnas av varje art. Något maxtak för hur många som ska finnas finns inte.
Länsstyrelserna beslutar dock om så kallade förvaltningsmål för varje art i sina egna län. Det betyder att de bestämmer hur många individer av varje art som anses lämpligt utifrån regionala omständigheter. Förvaltningsmålet är ofta en kompromiss mellan olika intressen i länet.
För att jämka mellan olika intressen i länen har alla länsstyrelser en viltförvaltningsdelegation till sin hjälp. I dessa delegationer sitter representanter från olika näringar, intressen och politiker.