Rovdjurscentret De 5 Stora

Vargens biologi

Föda

Älgko med kalvPå våra breddgrader lever vargar mest av älg och i vissa områden även rådjur. De kan också äta bäver, hare, grävling, vildsvin och hjort. I brist på annat kan de äta allt från sork och grodor till sopor.

Vargar angriper och äter också, precis som andra rovdjur, ibland tamdjur - framför allt får. 

Söderöver i Europa är kronhjort, förvildade tamhundar, råttor och får vanliga bytesdjur. Vargen är en av de mest spridda arterna i världen och de kan leva i de flesta naturtyper så länge där finns något att äta och den inte utsätts för förföljelse.

Vargen är ett flockdjur och kan jaga i grupp, men det tar ett tag innan ungarna deltar aktivt jakten och därför är det i princip föräldrardjuren som sköter jakten. 

Att vargen i första hand skulle ta sjuka och gamla älgar är ett vanligt påstående, men det stämmer inte. Mest dödar de unga älgar - kalvar upp til ett års ålder.

Då mat finns kan vargen äta snabbt och mycket. En vuxen varg kan sätta i sig uppemot 8-9 kilo kött på en enda dag. Fast sen kan de gå utan mat i många dagar. 

Det händer att vargar, och andra rovdjur, dödar fler bytesdjur än de kan äta upp för tillfället. Beteendet kallas ibland för massdödande och det väcker avsky och ilska hos många människor som förknippar det med blodtörst och lustjakt. Beteendet kan dock förklaras med att rovdjur är opportunister som tar tillfället att försöka säkra sina matföråd om chansen ges. Detta gäller inte minst då de angriper inhägnade får som är lätta byten och dessutom inte kan fly.

Utseende

Varg JärvzooGrundfärgen på de skandinaviska vargarna är grå med brunaktiga skiftningar på benen och sidorna. Den har svarta markeringar över bland annat rygg, ansikte och svansrot.

På sommaren har vargen ofta mer rödbruna skiftningar i pälsen, medan vinterpälsen är mer grå. Svansen hos de allra flesta vargar har en svart spets, men hos enstaka djur kan den vara vit. Vuxna vargar är ofta klart ljusa runt munnen och på kinderna. Helt vit i ansiktet, som en del hundraser kan vara, är de dock aldrig.

Vargar har ett stort huvud och grov hals i relation till kroppsstorleken. Vargen har också en mer strömlinjeformad kropp jämfört med de flesta hundar. De har en rak rygglinje och en rak, ofta hängande, svans. Tassarna är mycket större än de flesta hundars med undantag för de allra största hundrasernas.

Vargar har en mankhöjd på upp till 90 cm. Normala vikter för skandinaviska vargar är 35-55 kg. Hannarna väger oftast mer än honorna.

Vissa hundar är mycket lik vargar. Det är inte så konstigt eftersom hundarna härstammar från vargen och räknas som samma art. Likheten leder ofta till stora rubriker i media, då lösspringande hundar har förväxlats med vargar. Läs mer under "Varg & hund"!

Vargfamiljen och reviret

Vargen är ett socialt djur som lever i en familj bestående av honan, hanen och deras ungar. Ofta kallas vargfamiljen flock. Det område som vargfamiljen lever i kallas för revir och det försvaras aktivt mot inkräktande vargar. Regelrätta strider mellan familjens medlemmar och inkräktande vargar förekommer och det händer att vargar dödas under sådana strider.

Revirets storlek kan variera mycket. I Skandinavien har man genom snöspårning och sändarförsedda djur funnit revir i storlek mellan 259-1676 kvadratkilomteter. Medelstorleken var 916 kvadratkilometer beräknat på 28 flockar.

Eftersom mat är oerhört viktigt för ett djur skulle man kunna tro att storleken på reviret styrs av hur mycket älg det finns i området. Forskningen har dock inte kunnat påvisa något samband mellan revirens storlek och älgtäthet. Man har heller inte sett att tätheten av varg än så länge verkar styra revirstorleken. Däremot verkar det finnas ett samband mellan rådjurstäthet och revirstorlek. Ju fler rådjur destu mindre revir. Man har också funnit att storleken på reviren ökar med ökad nordlig bredgrad och andel jordbruksmark. Sett i ett internationellt perspektiv har vargarna i Skandinavien stora revir i förhållande till tätheten av bytesdjur. 

Båda föräldrarna upprätthåller reviret genom spillnings-, urin- och krafsmarkeringar. Vargarnas urinmarkering påminner mycket om hanhundars "skvättande" på träd, stenar, snödrivor eller lyktstolpar. 

Ibland förekommer det att en eller båda de vuxna individerna i en flock försvinner, byts ut eller dör av olika anledningar. Omfattningen och frekvensen av denna dynamik bland vuxna reproducerande vargar har dock varit dåligt undersökt. En färsk studie (år 2016) där vargpars varaktighet under en 14 årsperiod undersökts visar att 78% av paren upplöstes. Den vanligaste tiden för två individer att hålla ihop som ett par var över tre vintrar, men det fanns dock en variation mellan 1 till 12 vintrar.

En splittring av paret berodde oftast på att en eller båda individerna i ett par dog vilket skedde genom skyddsjakt (37%), verifierad tjuvjakt (9%) och trafikrelaterade orsaker (2%). Sjukdom och ålder stod endast för en liten del av parens upplösning. Ingen frivillig "skilsmässa" observerades.  För 44% av de par som konstaterades upplösta var orsaken okänd, men forskarnas bedömning är att en stor del av dessa fall kan förklaras av oupptäckt (ej verifierad) illegal jakt.

Parningstid och ungar

Vargvalp

Parning sker i februari-mars och honan föder sedan sina valpar under april-maj. En kull består ofta av 2-8 valpar, men ibland fler. Det finns rapporter om kullar med upp till 11 valpar. Vid födseln väger de ca 400 g.

Valparna föds i en lya, som i de flesta fall är en utgrävd håla i marken, under ett par stora stenblock, i en grotta eller i en klippskreva. Ibland kan lyan vara betydligt enklare, ett tätt buskage eller en fördjupning i marken kan duga. Lyan placeras oftast i närheten av en vattenkälla. Gärna på även för människor påfallande natursköna platser med bra utsikt över omgivningen.

Medan valaprna är små stannar de på bestämda mötesplatser medan föräldrarna jagar. Successivt kan de sedan börja följa med sina föräldrar och också röra sig själv i reviret. Flocken är alltså relativt ofta uppdelade på olika håll i reviret.

De flesta valparna lämnar flocken vid ett års ålder, men en del stannar kvar längre. Detta innebär att en vargflock i Sverige oftast består av 2-8 vargar, men beroende på antal årsvalpar och eventuellt kvarvarande äldre valpar kan ibland flocken vara större. 

Utvandringssträckan för valparna varierar men är i snitt 130 km för honor och 170 km för hanar. 

Sinnena och fysiska egenskaper

VargögonVargen har ett väl utvecklat luktsinne och en god hörsel. Synen är anpassad för att jaga och upptäcka bytesdjur.

Vargen rör sig ofta med en karaktäristiskt snabb trav, då den tillsynes utan ansträngning glider fram i terrängen. På ett dygn kan en varg förflytta sig bortåt 7-8 mil (normalt ca 2 mil). En ensam varg kan vandra mycket långt och sträckor på flera hundra mil har noterats.

Vargen tillbringar normalt ungefär en tredjedel av dygnets timmar i rörelse. Vintertid rör sig vargen när som helst på dygnet, medan den sommartid oftast är mer aktiv under natten.

En varg kan om den blir skrämd eller tar kraftig ansats göra språng på 4-5 meter.

Vargen kan simma och drar sig inte för att göra det i jakt på mat.

Dödlighet

Vargar i fångenskap har konstaterats kunna bli 16 år gamla, men i det vilda är det ovanligt att de blir så gamla. Tillväxthastigheten på vargstamen styrs av hur många vargar som föds och dör och för den svenska vargstammen ligger den just nu på cirka 15 % per år.

Den största dödligheten hos varg orsakas av människor; genom trafikolyckor, laglig jakt och illegal jakt. Det är av naturliga skäl svårt att veta hur stor den illegala jakten är, men mycket tyder på att det är det enskilt största dödsorsaken hos vuxna vargar. Forskarna uppskattar den till att stå för upp till 50 % av dödligheten.