Rovdjurscentret De 5 Stora

Björnens historia

Vild björnBjörnen fanns en gång i tiden över större delen av den skandinaviska halvön. När människan började ha tamboskap på skogen och allmogen fick jakträtt, så försvann björnen snabbt från de mer bebodda områdena. I Småland, Öster- och Västergötland, Södermanland, Dalsland, Uppland, Västmanland och Närke försvann björnen redan i slutet av 1700-talet. I Värmland, Dalarna och Västernorrland sköts de sista björnarna på 1800-talet.

Minskningen berodde helt på människans aktiva utrotningskampanj, som riktade sig mot alla stora rovdjur. 1864 infördes värdet av en hel ko som statlig skottpeng för en fälld björn. Björnens kött och skinn var dessutom tillsammans värda ungefär lika mycket till. En nedlagd björn innebar alltså en förmögenhet för en vanlig torpare. Från år 1856-1893 betalades skottpengar ut för 2 605 björnar.

Kungliga Vetenskapsakademien konstaterade 1905 att det var en "hederssak för Sverige att se till att björnen inte utrotades". Därefter fredades björnen, men först bara i nationalparkerna. Lite senare togs rätten bort att jaga björn på annans mark, utan ägarens tillstånd, och till sist beslutades 1927 att alla björnar som dödades skulle tillfalla staten.

År 1930 fanns cirka 130 björnar kvar i Sverige, och dessa var spridda i små från varandra skilda grupper. Efter fredningen växte den svenska björnstammen till, och redan 1942 uppskattades den till närmare 300 björnar.

Stammen fortsatte att växa och 1981 återinfördes reglerad licensjakt i Sverige. Enligt den senaste uppskattningen av antalet björnar, som gjordes år 2014 finns cirka 2 800 djur i Sverige. Alla tecken tyder på att björnen sprider sig söderut, men inte i någon hög hastighet.

De svenska brunbjörnarna anses ha en av de snabbaste tillväxttakter bland världens björnar. Det förklaras med gynnsamma förhållanden för björnen i vårt land. Ökningen i populationsupsskattningen beror dock också på att man har fått bättre metoder att räkna björnar med (DNA-analyser från spillning). Innan den förbättrade tekniken har man helt enkelt troligen underskattat populationens storlek. 

Björnfamilj framför stenNämnvärt är också att de skandinaviska björnforskarna, med hjälp av DNA-analys, har kunnat konstatera att den svenska björnstammen egentligen består av två skilda stammar. Björnarna i nordligaste Sverige vandrade in från öster och är släkt med björnarna i Östeuropa, Ryssland och Sibirien. Björnarna i södra delarna av utbredningsområdet har kommit söderifrån och är närmare släkt med dem som finns i Sydeuropa.

Antagligen har de invandrat under olika perioder efter istiden för 12-15 000 år sedan. Norrlandsbjörnarna separerades troligen från sydbjörnarna redan för ungefär 500 000 år sedan av en annan istid, i Centraleuropa. De båda björntyperna parar sig dock framgångrikt med varandra och det finns ingen skillnad i utseende eller beteende.

De skandinaviska björnarna tillhör världens mest talrika brunbjörnstam, som räknar långt över 100 000 exemplar och lever i tundra- och taigaskogsbältena ända bort till östligaste Sibirien.