Rovdjurscentret De 5 Stora

Gott & blandat om lodjuret

  • Det europeiska lodjuret är den största av de fyra lodjursarter som finns i världen. De övriga arterna är kanadensisk lo (Lynx canadensis, lever i norra Nordamerika), rödlo (Lynx rufus, lever i västra delarna av Nordamerika) och iberisk lo eller panterlo (Lynx pardina, lever i Spanien och Portugal).
  • Lodjurets favoritföda är rådjur, ren, hare och skogsfågel som orre, tjäder och järpe.
  • Lodjurets dödande bett på större bytesdjur riktas vanligtvis mot bytesdjurets strupe, varvid bytet kvävs av att struphuvudet kläms ihop.
  • Lodjuret är den rovdjursart som orsakar störst skada för rennäringen.
  • Lon är mycket väl rustad för vårt hårda klimat, med en tät och ganska långhårig vinterpäls och rejäla snöskor till fötter. Den korta svansen är möjligen en anpassning för att inte förlora för mycket kroppsvärme.
  • En lo rör sig normalt inom en yta av 350-1000 kvadratkilometer under ett år. 
  • Lon kan drabbas av rävskabb.
  • Lon är ständigt på vandring inom sitt hemområde. Ofta använder den samma stigar om och om igen, så kallade lodjursväxlar. Det utnyttjas av jägare, som sätter upp fällor just där.
  • Det äldsta kända lodjuret i frihet blev hela 17 år gammalt. 12-14 år är annars sannolikt en mera normal livslängd för ett lodjur i det vilda.
  • Lodjuret har en otroligt bra hörsel. En visselsignal som en hund kan höra 3 km bort kan en lo höra på 4,5 km! Renar som gräver i snön efter lav kan den höra på flera hundra meters håll.
  • Två till tre ungar är normalkullen. Ungarna är precis som kattungar blinda när de föds, och väger då runt 300 gram. Lodjursungar växer snabbt och redan efter en månad väger de runt 1 200 gram. Den vanligaste dödsorsaken hos lodjursungar är svält.
  • Ungarna föds på en torr och skyddad plats under en gran, i en bergsskreva eller under ett utstickande klippblock. De gräver inte ut någon lya.
  • Lons fornsvenska namn är "göpan", ett ord som lever kvar i norskans "gaupa".
  • I äldre tider skilde man mellan tre färgformer av lodjur: "kattlo", för ovanligt fläckiga lopälsar, "varglo" för gråaktiga (förmodligen egentligen loarnas vinterpäls) och "rävlo" för rödaktiga pälstyper (förmodligen loarnas sommarpäls). Dessa beteckningar används knappast längre, utan var viktigare förr, när pälshandeln var livlig.
  • Parningen sker under mars månad. Den resulterar oftast i två till fyra ungar, som föds från mitten av maj till i början av juni. Ungarna följer modern ända till våren därpå.
  • I forskningsprojektet Scandlynx samarbetar forskare i Norge och Sverige för att samla in och förmedla kunskap om lodjur.
  • Det av Naturvårdsverket beslutade referensvärdet för den svenska lodjursstammen är 870 individer. Det anger det antal lodjur som krävs för att arten ska anses ha gynnsam bevarandestatus i landet.
  • I den svenska rödlistan klassas lodjuret som "sårbar".
  • På 1830-talet fanns inga lodjur kvar i södra Sverige, men det fanns relativt gott om dem i mellersta landet. I Västmanlands län beräknades lodjurstätheten vara en bra bit över tio loar per 1000 km2, vilket är lika högt som i de mest lodjurstäta länen idag.