Rovdjurscentret De 5 Stora

1800-talet

Industrialismen tar fart

Industrialismen tar fart under detta århundrade och människor flyttar in till städer för att arbeta. Jord- och skogsbruk effektiviseras och blir storskaligt, och den odlade jorden fyrdubblas. Tillgången på mat, bättre hygien och sjukvård gör att befolkningen ökar under detta århundrande från 2,3 till 5,1 miljoner. Många flyttar vid den här tidpunkten till USA för att söka bättre lycka.

I början och mitten av detta århundrade finns cirka 3,1 miljoner tamdjur i landet och fäbodbruket med sin mjölkhantering och skogsbete är i sin storhetsperiod. Det är i regel unga kvinnor som sköter fäboden. De vaktar tamdjuren mot rovdjur och tar vara på mjölken genom att göra hållbara produkter av den. 

Jordbruket gynnas och samer emigrerar

Renskinn på torkUnder början av detta århundrande gynnar Kronan jordbruket och en ökad tillgång på jordbruksprodukter gör att rennäringens produkter, som förr utgjort en stor andel av handeln, får minskad betydelse. Det gör att ännu fler samer slutar med renskötsel eller flyttar. På bara 60 år minskar antalet skattebetalande samer i Lule lappmark från 400 till 150  stycken. Majoriteten av dem emigrerar till Norge.

Exploateringen av Norrland fortsätter under 1800-talet. Nationalstaten vill utvinna eftertraktade naturtillgångar som silver, järnmalm, vattenkraft och skog. Till detta behövs arbetskraft och ännu fler nybyggare lockas till de norra delarna av landet, vilket spär på konflikterna med samerna ytterligare. Eftersom den tidigare Lappmarksgränsen från 1751 inte respekteras dras odlingsgränsen upp som ett slutgiltigt skydd för de samer som lever på renskötsel, jakt och fisk år 1867. 

För att ytterligare reglera jakten och fisket mellan jordbruk och renskötsel kommer också den första renbeteslagen år 1886. Lagen får dock från första start kritik, dels för att inte ha utrett samernas jakt- och fiskerätt på ett tillfredsställande sätt, dels för att många anser att den verkliga orättvisan finns i frågan om att jakt- och fiskerätten gäller endast de samer som är medlem i en sameby (cirka 10 % av samerna).

Renskötseln har nu på vissa håll övergått från intensiv till en extensiv, storskalig djurhållning med inriktning på köttproduktion och mindre hantering av renarna. Renhjordarna blir större och renägarna färre. 

En nationell viltförvaltning

När fler får tillgång till jakt (1789 får alla markägare rätt att jaga) så minskar viltet starkt och man inser att det behövs en nationell viltförvaltning. År 1808 kommer en ny stadga som man hoppas ska komma tillrätta med det för stora jaktuttaget, bekämpa skadedjur och ge en hyfsat utbildad jägarkår. Jägaren ska dels vara en god skytt men också ha goda kunskaper om viltet. Därför bildas Skogsinstitutet år 1828 som ska ta fram fakta, och 1830 bildas Svenska jägareförbundet. En mer noggrann beskrivning av vilda djur startar. Till exempel beskrivs föda, vanor, utseende med mera. 

Som en respons på de minskade viltstammarna uppstår också  jaktvård som ett begrepp i mitten av 1800-talet. I första hand går denna jaktvård ut på att placera ut hägnfödda djur och nya arter, men även predatorkontroll anses fortsatt viktig. Predatorkontrollen handlar inte bara om stora rovdjur och fåglar utan också rävar, grävling, tamhundar och katter. Man börjar även diskutera att det är viktigt att spara de reproduktiva djuren i jakten.

Statistik börjar föras

Genom att skottpeng och viltskador börjar dokumenteras vid den här perioden kan också en grov uppskattning av antalet rovdjur för denna period göras. Den ser ut som nedan:

  • Vargar 1 000-2 000 stycken
  • Björnar 1 650 stycken
  • Lodjur 1 000 stycken

År 1829 beräknar man att hela 35 000 tamdjur angrips av dessa rovdjur. Antalet angrepp på tamdjur är dock enligt statistiken mycket större i vissa län än andra. Det kan ha sin förklaring i att det finns fler tamdjur där, det vill säga samma mönster som man ser idag då det gäller risk för rovdjursangrepp på tamdjur. 

Rovdjuren ska utrotas

Rovdjuren har under en lång tid klassats som onda och de är stora skadegörare på tamdjuren, men de beskrivs inte som direkt farliga för människan. Kanske för att angrepp trots allt är ovanligt. I Sverige sprider dock den så kallade Gysingevargen år 1820-1821 skräck genom att angripa ett trettiotal människor. Kanske bidrar det till många människors beslutsamhet om att en gång för alla utrota rovdjuren? 

BjörnsaxFör det är under detta århundrade som den stora utrotningskampanjen mot rovdjuren påbörjas. Den sprider sig från söder till norr. Man använder alla möjliga metoder för att jaga rovdjuren. Fällor, vapen, gift och hundar är några exempel. 

De hundar som använs till jakt (på rovdjur eller andra viltarter) har ibland stora halsband med piggar som ett skydd mot bett. Sådana typer av skydd förekommer även under tidigare århundranden. Från 1800-talet finns också ett exempel på en slags skyddssele i järn med piggar som enligt uppgift konstrueras av Jonas Arvidsson 1826. Han är då 25 år och bosatt i Wik som ligger i Ljusdal socken.

Under 1820-talet skjuts 400-700 vargar per år och några hundra av de övriga arterna. 1827-1839 fälls 6 790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. Den snabbaste nedgången i vargstammen kommer sedan 1840-1860.

Ambivalens till rovdjuren

Från vissa håll hörs dock också kritik mot den hårt förda rovdjurspolitiken. Kanske inte i första hand på grund av ett värnande om rovdjuren i sig utan för att ansträngningen och tidsåtgången för rovdjursjakten fortfarande, precis som allmogen länge tyckt, anses vara för stor.

Dessutom har tanken om att kunskap om viltet är viktigt även i förlängningen skapat en förståelse också för rovdjuren. Det blir möjligt, och önskvärt, att också rovdjuren har ett eget förhållningssätt. Dessa tankar kan man se i den tidens litteratur. Till exempel beskriver Selma Lagerlöf berättelser ur rovdjurens perspektiv där hennes Gösta Berling inte förmår att skjuta björnen som de väckt ur idet. Samma sak med Falk, en av de största björnjägarna, som menar att även om björnen är ett gissel för den fattige allmogen så bör de få finnas till.

Detta blir en start på tanken att en art kan ha ett eget existensvärde och det visar på den ambivalens till rovdjuren fanns under 1800-talet. Även fast rovdjurskriget förs och rovdjuren representerar det onda som jägaren ska bestrida finns också ett nostalgiskt skimmer över dem. Man tillskriver dem en plats i naturen och sörjer dess ökande frånvaro. Natursynen börjar förändras och det blir en källa till glädje att det finns sällsynta arter. Även dem man inte kan se.  

Detta blir ännu tydligare mot slutet av 1800-talet då djurskyddstankar slår rot och djurskydd beskrivs som graden av ett moderniserat samhälle. Den första djurskyddsförordning kommer 1857 och handlar mest om tama djur och bara undantagsvis om vilt. Senare börjar dock naturskyddsföreningar bildas. Nationalromantiken där man värdesätter vildmark, landskap och natur tar fart.

Enligt 1869 års jaktbestämmelser finns det skottpeng på björn, varg, lodjur och järv. I slutet av 1800-talet uppstår dock en diskussion om att skottpengen för björn ska tas bort, vilket också sedan beslutas av riksdagen år 1893. Detta initieras främst av Jägareförbundet och Vetenskapsakademin, alltså inte från staten.

Många arter utrotas

På grund av den hårda jakten minskar antalet rovdjur kraftigt, men rovdjurens nedgång under 1800-talet kan också ha påverkats av den låga tillgången på vilda bytesdjur. Under 1800-talet jagas nämligen inte bara rovdjuren hårt, utan även en lång rad andra arter minskar dramatiskt eller utrotas. Där ibland finns rådjur, älg, vildren, många fåglar och bävrar.