Rovdjurscentret De 5 Stora

1800-talet:

I början och mitten av detta århundrade fanns cirka 3,1 miljoner tamdjur i landet och fäbodbruket med sitt skogsbete var i sin storhetsperiod. Det var i regel unga kvinnor som skötte fäboden. De vaktade tamdjuren mot rovdjur och tog vara på mjölken genom att göra hållbara produkter av den. Men industrialismen tog fart i samma århundrande och människor flyttade in till städer för att arbeta.

Befolkningen ökade under 1800-talet från 2,3 till 5,1 miljoner. För att försörja de allt fler människorna effektiviserades jordbruket och blev storskaligt. Den odlade jorden fyrdubblades.

Renskinn på torkUnder början av detta århundrande gynnade Kronan jordbruket och en ökad tillgång på jordbruksprodukter gjorde att rennäringens produkter, som förr utgjort en stor andel av handeln, fick minskad betydelse. Det gjorde att många samer slutade med renskötsel eller flyttade. På bara 60 år minskade antalet skattebetalande samer i Lule lappmark från 400 till 150  stycken. Majoriteten av dem emigrerade till Norge.

Eftersom att den tidigare Lappmarksgränsen från 1751 inte respekterades drogs år 1867 odlingsgränsen upp som ett slutgiltigt skydd för de samer som levde på renskötsel, jakt och fisk. Renskötseln hade nu på vissa håll övergått från intensiv till en extensiv, storskalig djurhållning med inriktning  på  köttproduktion och mindre hantering  av renarna. Renhjordarna blev större och ägarna färre. 

Jakt och fiske ansågs fortsatt vara en nödvändig binäring för samerna. För att reglera jakten och fisket mellan jordbruk och renskötsel kom den första renbeteslagen år 1886. Lagen fick dock från första start kritik, dels för att inte ha utrett samernas jakt- och fiskerätt på ett tillfredsställande sätt, dels för att många ansåg att den verkliga orättvisan fanns i frågan om att jakt- och fiskerätten gällde endast de samer som var medlem i en sameby (cirka 10 % av samerna).

Under 1800-talet startade en mer zoologisk beskrivning av vilda djur. Till exempel beskrevs föda, vanor, utseende med mera. Genom att skottpeng och viltskador började dokumenteras vid den här perioden kan också en grov uppskattning av antalet rovdjur för denna period göras och ser ut som nedan:

  • Vargar 1 000-2 000 stycken
  • Björnar 1 650 stycken
  • Lodjur 1 000 stycken
  • Järv okänt

Rovdjuren hade under en lång tid klassats som onda djur men det är först under 1800-talet som rovdjuren började ses som farliga för människan. I Sverige spred den halvtama så kallade Gysingevargen skräck år 1821 genom att angripa ett trettiotal människor. 

BjörnsaxRovdjuren har genom tiderna jagats, men det var under detta århundrade som den stora utrotningskampanjen mot rovdjuren påbörjades - och den spred sig från söder till norr. Under 1820-talet sköts 400-700 vargar per år och några hundra av de övriga arterna. Man använde alla möjliga metoder för att jaga rovdjuren. Fällor, vapen, gift och hundar är några exempel.

Från vissa håll hördes dock också kritik mot den hårt förda rovdjurspolitiken. Inte på grund av ett värnande om rovdjuren utan för att ansträngningen och tidsåtgången för rovdjursjakten ansågs vara för stor för allmänheten.

Enligt 1869 års jaktbestämmelser fanns det skottpeng på björn, varg, lodjur och järv. I slutet av 1800-talet uppstod dock en diskussion om att skottpengen för björn skulle tas bort, vilket också sedan beslutas av riksdagen år 1893. Detta initierades främst av jägareförbundet och vetenskapsakademin och alltså inte från staten.

På grund av den hårda jakten minskade antalet rovdjur kraftigt  men rovdjurens nedgång under 1800-talet kan också ha påverkats av den låga tillgången på vilda bytesdjur. Under 1800-talet jagades nämligen inte bara rovdjur hårt utan också en lång rad andra arter minskade dramatiskt eller utrotades. Dör ibland finns rådjur, älg, vildren, fåglar och bävrar.

De hundar som användes till jakt (på rovdjur eller andra viltarter) hade ibland stora halsband med piggar som ett skydd mot bett. Sådana typer av skydd förekom även under tidigare århundranden. Från 1800-talet finns också ett exempel på en slags skyddsele i järn med piggar som enligt uppgift konstruerats av Jonas Arvidsson 1826. Han var då 25 år och bosatt i Wik som ligger i Ljusdal socken.