Björn Ljunggren-Acceptansen för rovdjur finns- och är stor

I juni lade regeringen fram sin rovdjursproposition. Den blev en mycket stor besvikelse för oss som vill ha en natur i balans och tillfredsställer det mesta som jägarorganisationerna ville.

Något av det väsentligare innehållet: Vargstammen begränsas (åtminstone temporärt) till 210 individer vilket kommer att innebära licensjakt. Flyttning eller inplantering av varg föreslås för att förbättra den genetiska variationen. Lostammen kan komma att reduceras till 1250 individer. Regional förvaltning av rovdjur införs.

Enligt min mening borde propositionen i stället ha innehållit: Höjning av etappmålet för varg till 300-400 individer. Tillåta vargetableringar, åtminstone i begränsad omfattning, i renskötselområdet för att möjliggöra invandring från Finland. Regional förvaltning endast av björnstammen - på försök.

Regeringen menar att en ambition varit att öka acceptansen för rovdjuren. Men acceptansen finns redan - även i rovdjursområdena. Och den är stor! En mångfald opinionsundersökningar, ända ner på kommunnivå, visar att det är så. Den senaste från Värmland i juni 2009. De som inte vill ha varg är en tongivande del av jägarkåren - långtifrån alla jägare.

De skador som rovdjuren orsakar är mycket begränsade, även om de för den som drabbats naturligtvis är allvarliga. Under 2008 dödades 185 tamdjur (exkl. renar och hundar) av varg. Hela 104 av dessa dödades av tre (!) vargar. Dessa är nu avlivade genom skyddsjaktsbeslut. Det är dessutom mycket tydligt att skadorna inträffar i områden där vargen är nykomling och tamdjursägarna alltså inte hunnit se över stängslingen. Av totalt 62 angrepp på tamdjur av varg skedde 25 i Västra Götaland! Ytterligare ett flertal i Sörmland och i Roslagen. I de "gamla" varglänen med gott om varg var angreppen relativt få.

Regeringen ger i propositionen intryck av att denna i stora drag överensstämmer med vad remissinstanserna uttryckt och med Naturvårdsverkets förslag. Detta är totalt felaktigt! Om man undantar remissvaren från både naturvårdssidan och jägarsidan så var kritiken mot utredningen förödande från de tunga remissinstanserna. Ett par exempel: "...detta är inte i överensstämmande med god utredningssed. Vi föreslår att en ny utredning tillsätts.." (Stockholms Universitet). "...kan ifrågasättas om utredarens förslag...över huvud taget är användbara som grund för beslut av regering och riksdag" (ArtDatabanken). "Det är inte rimligt att landets rovdjurspolitik skall utformas av så ytliga analyser som i denna utredning." (Uppsala universitet). "...utredningen vill underlätta jakt på rovdjur genom att tolka de internationella konventionerna på ett annat sätt än det som är syftet med dem." (Länsstyrelsen i Jämtland).

Hur har det då kunnat bli på det här sättet? Svaret är mycket enkelt. Svenska Jägareförbundet har sedan 1938 ett - mycket diffust - uppdrag att "leda delar av jakten och viltvården i landet". För detta erhåller man årligen knappt 50 mkr (!) och Jägarnas Riksförbund får 5-6 mkr - utan något uppdrag! Detta har medfört att jägarorganisationerna med sina enorma resurser haft möjligheter att påverka såväl politiker som media och beslutsfattare på ett sätt som naturvårdsorganisationerna inte haft skuggan av en chans att göra.

Handen på hjärtat, hur många av er läsare kände till hur opinionsläget och skadebilden verkligen ser ut och hur många av er har ens hört talas om Brå-rapporten om illegal jakt? Med 50-60 mkr är det lätt att få ut sina egna åsikter och - indirekt - undertrycka de motsatta.

Björn Ljunggren