Fråga
Hej, jag har nyss flyttat till Dalsland. Mina närmaste grannar är jägare som inte har mycket till övers för varg i vår fauna. Idag hävdade en av dem att de vargar som blir för närgångna till hus och människor, river husdjur o.s.v. är uppfödda i fångenskap och sedan "utplanterade". Finns det någon sanning i detta påstående undrar Vargvän.
Frågan ställd av sara. Kategori: VargSvar
Hej! Det här med vargarnas ursprung är en omdiskuterad fråga. Ingen kan med säkerhet säga hur vargarna har kommit till Sverige. Däremot vet vi att de härstammar från den finsk/ryska vargstammen, och det finns inget som talar emot att vargen på egen hand skulle kunna återetablera sig här.
Ryktet om utplanterade vargar startade för mer än 20 år sedan och florerar fortfarande. Då, i början av 1980-talet, reproducerade sig ett vargpar i Värmland och den vargkullen var den första i området på många år. Därefter har debatten om vargarnas ursprung pågått. Den har framför allt drivits av människor som hävdar att vargarna är utplanterade, men många av argumenten är tveksamma.
Många tycker att frågan om utplantering saknar betydelse – det viktiga är att vargen nu finns här. Men spekulationerna kring utplanteringsteorin lever vidare. Här har vi listat de vanligaste påståendena, samt fakta kring dessa.
Påstående: ”Vargarna har släppts ut från svenska djurparker”
Fakta: Genetiska analyser har klart visat att de vilda vargarna i Sverige inte är nära besläktade med vargar i svenska djurparker, och därför har man kunnat utesluta att djur från svenska djurparker skulle ha grundat den vilda vargstammen.
Påstående: ”Någon har transporterat vargar till Sverige och släppt ut dem”
Fakta: Om vargarnas etablering i Skandinavien har skett med människans hjälp måste det alltså ha rört sig antingen om vilda vargar, som fångats in och transporterats till Sverige, eller om djurparksvargar som transporterats hit från något annat land. Det är osannolikt att någon har lyckats fånga in vilda vargar och dessutom transporterat dem obemärkt hela vägen till Sverige för att sedan släppa ut dem. Det är ännu mer osannolikt att det rör sig om utländska djurparksvargar. Vargar i hägn har av förklarliga skäl inte fått den träning som krävs för att döda vilda byten, och skulle troligen inte klara sig i vilt tillstånd där maten inte längre finns serverad.
Påstående: ”Vissa vargar är för oskygga för att vara vilda”
Fakta: Oskygga individer förekommer hos de flesta djurarter, särskilt bland unga djur och framför allt i de djurstammar som inte jagas av människan. När älgar äter äpplen i villaträdgårdar, eller när rävar och grävlingar gör turer under bebodda hus, är det sällan någon som tycker det är anmärkningsvärt och förknippar detta med utplantering. Det är inte heller konstigt att enstaka vargar närmar sig bebyggelse eller människor. De skandinaviska vargarna har hittills mest uppehållit sig i områden långt från mänsklig bebyggelse, troligen för att klara sig undan förföljelse. Men i andra länder lever vargar i relativt tättbebyggda områden. Vargen är en mycket anpassningsbar art och kan överleva i de flesta landmiljöer, så länge där finns mat.
Påstående: ”En varg kan inte vandra hela vägen från Finland till Värmland på egen hand”
Fakta: En varg kan vandra mycket långa sträckor på relativt kort tid – upp till åtta mil på ett dygn. I våras konstaterade svenska viltforskare en rekordlång vandring av en vargtik. Tiken radiomärktes år 2002 med ett GPS-halsband i Norge (i Hedmark fylke som ligger i höjd med Särna i Sverige). I juni 2003 gick hon mot nordost, i riktning mot norra Dalarna. Kort därefter (i juli 2003) tappade forskarna radiokontakten med tiken. 20 månader senare (våren 2005) blev hon lagligt skjuten av en renägare nära ryska gränsen i nordöstra Finland. Sträckan i rät linje som vargtiken hade vandrat var inte mindre än 1100 km.
Påstående: ”En varg kan inte osedd vandra från Finland genom hela norra Sverige till Värmland”
Fakta: En intressant aspekt med den ovan nämnda vargtiken är att ingenstans längs hennes långa vandring har någon noterat hennes närvaro, trots att hon har stannat i långa perioder på flera platser. Vargar kan uppenbarligen ta sig långa sträckor helt i det tysta.
Påstående: ”’Plötsliga uppdykanden’ tyder på utplantering”
Fakta: Människor har reagerat på att vargar plötsligt dyker upp i områden där vargar har betraktats som försvunna sedan lång tid. En orsak till dessa ’plötsliga uppdykanden’ är vargens förmåga att vandra långa sträckor. När det gäller invandring finns åtminstone två möjliga invandringsvägar för vargen. Den ena är från norra Finland, via Tornedalen, och hela vägen ner till Mellansverige. Den andra är över norra Kvarken, det vill säga över isen i trakten av Vasa i Finland och Umeå i Sverige. Man har observerat varg i skärgården på finska sidan, och rävskabben nådde Sverige genom att rävar vandrade över isen.
Mycket tyder på att dagens vargstam bildades ur invandrade vargar och/eller vargar som redan fanns här i början av 1980-talet. Det är inte omöjligt att den skandinaviska vargstammen aldrig blev helt utrotad. En viktig iakttagelse när det gäller vargarna som etablerade sig i Värmland är att under hela 1970-talet kom rapporter om vargförekomst på flera ställen längs den svensk-norska gränsen.
Påstående: ”I Värmland har man sett en bil med vargburar”
Fakta: Ett argument för utplanteringsteorin är att ”någon ska ha sett en bil med burar som har åkt in efter en skogsbilväg” och kort därefter ska varg ha förekommit i Värmland i början på 1980-talet. Problemet är att dessa uppgifter aldrig har kunnat bekräftas från den verkliga källan. Två påstådda fall har undersökts av polis, men i båda fallen visade det sig att uppgifterna var oriktiga. Det handlar troligen om en modern vandringssägen. Liknande rykten har florerat när björn och lo har synts i ”nya” trakter. Fenomenet med ryktesspridningen är inte unikt för Sverige – även i många andra delar av världen startar rykten om inplantering när rovdjur etablerar sig i nya områden.
Påstående: ”Naturskyddsföreningen har planerat utplantering”
Fakta: I ”Projekt Varg” skrev Svenska Naturskyddsföreningen på 1970-talet om hur vargen skulle kunna komma tillbaka till Sverige. Man skrev att en sista utväg skulle kunna vara att sätta ut djurparksvargar, och man pekade ut flera områden där man ansåg att vargar skulle kunna trivas. Nordvärmland var ett av dessa områden. I just detta område återetablerade sig sedan vargarna i början på 1980-talet, vilket visade att man gjort en korrekt bedömning av områdets lämplighet. Detta sammanträffande har bidragit till att förstärka ryktena om utplantering.