Rovdjurscentret De 5 Stora

Kostnader

Rovdjuren medför kostnader genom att rovdjursförvaltningen kräver ekonomiska resurser. Andra kostnader är de som enskilda individer kan få stå för om de råkar ut för till exempel angrepp på tamdjur och inte får full ersättning eller kostnader som uppstår genom att resurser läggs på förebyggande åtgärder. 

Alla kostnader för rovdjuren är inte utredda i dagsläget. Naturvårdsverket finasierar forskningen då de med bättre kunskap om de faktiska kostnaderna enklare kan utforma lämpliga ersättningssystem och kan använda pengar på bästa sätt. 

Statens kostnader

Fotspår i sandDet finns beräkningar som visar att rovdjuren kostar staten omkring 160 miljoner kronor per år. Detta inkluderar myndigheternas omkostnader, forskning, information, ersättningar och bidrag.

160 miljoner kronor är en stor och ansenlig summa pengar - men sett ur en annan vinkel  är det mindre än 20 kr per år och svensk invånare. 

Om rovdjuren är värd 20 kr per person och år är upp till var och en att bestämma, men för att kunna sätta rovdjursförvaltningens kostnader i relation till andra skattefinansierade samhällskostnader så kan man för 160 miljoner kronor bygga 3 km motorväg. En annan jämförelse är att staten betalar 30-150 miljarder per år för det alkohol- och drogmissbruk som finns i landet. Det är alltså upp till tusen gånger mer än vad vi betalar för rovdjuren.

Den enskildes kostnader

SLU har i sitt uppdrag bland annan utrett landsbygdsföretagens kostnader för rovdjursangrepp. Undersökningen omfattar inte bara direkta kostnader för döda och skadade djur, utan också indirekta kostnader för exempelvis försvunna djur, stressade djur med lägre reproduktion och sämre tillväxt, mer­arbete och förlorad miljöersättning för betes­marker.

ElstängselDeras beräkningar visar att de indirekta kostnaderna uppgår till i medeltal 19 500 kronor per år för fårhållare som utsatts för angrepp. För en fårbesättning i ett rovdjurstätt område som inte utsatts för angrepp uppgår de indirekta kostnaderna till i medel­tal 6 700 kronor per år, och för en genomsnittlig nötkreatursbesättning som utsatts för ­angrepp uppgår de till 14 400 kronor per år. ­Fäbodar som utsatts för rovdjursangrepp har en merkostnad på 23 000 kronor per år för stängselunderhåll och nattintag, samt för att söka och fånga in djur, jämfört med fäbodar som inte haft angrepp men också befinner sig i rovdjurstäta områden.

Rovdjuren medför olika kostnader i olika regioner

Inom ramen för ovan nämnda uppdrag har SLU också funnit att hur stora kostnaderna för rovdjursetablering blir kan skilja sig åt beroende på art och region. 

En slutsats är att i de län där det redan finns stabila rovdjurspopulationer blir kostnaden för ytterligare en individ lägre än om de etablerar sig i regioner där det inte finns rovdjur. Det beror dels på att det finns färre tamdjur som kan drabbas av angrepp i de län som idag har gott om rovdjur, men det kan också spela roll att lantbrukare i områden med många rovdjur redan har vidtagit fler förebyggande åtgärder. Exmeplvis skulle en ny vargindivid kosta cirka 1000 euro i Uppsala län och 38 euro i Värmlands län och ett lodjur i Uppsala skulle kosta 3 euro medan motsvarande summa i Värmland skulle vara 11 euro.   

Rovdjuren betyder också inkomster

Man i björnideRovdjuren innebär kostnader för staten men rovdjuren bidrar också till intäkter. Natur- och rovdjursturismen är en starkt växande näring, och även om det finns olika beräkningar på inkomsterna, så handlar det om många miljarder kronor som inhemska och utländska turister spenderar i landet för att uppleva våra svenska djur.