Rovdjurscentret De 5 Stora

Lodjurets biologi

Föda

Lodjurets bytesval varierar mellan olika delar av dess utbredningsområde. I Skandinavien är ren och rådjur huvudfödan, men får, hare och skogsfågel är andra djur som står på lodjurets meny. Lon kan också ta räv, mård eller tamkatter. I Sverige finns en tydlig nord-sydlig trend för vilket som är det vanligaste klövviltet som byte, ren i norr och rådjur i söder.

Staffan Widstrand

Mindre bytesdjur äts ofta direkt efter jakten och det blir inte mycket kvar av dem. Fjädrar och fötter av en fågel eller tassar, skinn och huvud av en hare kan vara det enda som återstår efter måltiden. När lodjuret dödat ett större byte lägger den sig ofta och vilar innan den börjar äta. Då ligger den gärna med bytet inom synhåll. När den sedan börjar äta väljer lodjuret de köttiga delarna i låren eller vid bogen och undviker helt inälvorna.

En lodjursfamilj, bestående av hona och två ungar, äter upp ett helt rådjur på ungefär tre dygn. Även en ensam lo kan äta upp det mesta av ett större byte. Får den bara vara ostörd så återvänder den flera gånger till kadavret för att äta.

Nyslagna byten kan en lo äta av i flera dagar, men ett äldre kadaver intresserar sällan en frisk lo. Av den anledningen lägger inte lodjur upp förråd av mat som till exempel järvar gör.

Utseende

Att lodjuret tillhör familjen kattdjur är inte svårt att se, men den har vissa karaktäristiska särdrag. Lon har en mycket kortare svans än andra kattdjur, samt "polisonger”, och de typiska tofsarna på öronen. Bakbenen är något längre än frambenen vilket gör att ryggen blir något framåtlutad.

Lodjur i helfigurSommarpälsen är tunn och slät, varmt gulbrun till rödbrun. Vinterpälsen är ljusare, gråare och mycket tät och tjock. De flesta loarna har svarta fläckar men fläckigheten varierar.  Lodjuret har även andra svarta markeringar i pälsen. Den har en svart bård på öronens baksida som omger en ljus fläck, bården övergår i en svart tofs på öronspetsen. Ögonen omges av ett vitt fält som avgränsas inåt och utåt av fina svarta linjer. Skägget har svarta kontrastteckningar och den korta svansen har också ett svart parti längst ut. Det svarta tros fungera som en förstärkare av olika kroppssignaler som den använder då den kommunicerar.

Vårt euroasiatiska lodjur är närbesläktat med de tre andra lodjursarter som finns i världen; kanadensisk lo (Lynx canadensis), rödlo (Lynx rufus) och iberisk lo (Lynx pardina).  Dessa tre arter är något mindre än vårt lodjur. En fullvuxen lodjurshane väger 20-26 kg och en hona 16-20 kg.

Sinnen och fysiska egenskaper

För lodjuret är hörsel och syn de viktigaste sinnena i jakten på ett byte. Ofta väljer lon en högt belägen plats för att spana efter lämpliga byten. Som andra kattdjur är lodjuret en expert på smygjakt. Den försöker att komma bytet så nära som möjligt utan att bli upptäckt, för att sedan göra en snabb rusch. Lodjur är mycket snabba på korta sträckor, de har däremot ingen uthållighet för att jaga sina byten längre. Hinner inte lodjuren upp bytet efter 50-60 meter avbryter de ofta jakten.

Lodjuret är ensamt bland våra rovdjur om att kunna dra in sina klor. När lodjuret går är klorna oftast infällda medan de skjuts fram vid jakt och klättring. Lodjur klättrar mycket bra och söker gärna skydd uppe i ett träd.

Hemområde

Lodjur har i jämförelse med andra kattdjur, t ex puma och tiger, stora hemområden men de kan variera mycket i storlek. Beroende på tillgång på föda kan hemområdena varera mellan 300-1700 kvadratkilometer. 

Hanarnas områden är generellt sett större än honornas, vilket förklaras med att de försöker maximera antalet honor de kan para sig med. Honorna som har lite mindre områden verkar också försvara dem mer mot andra lodjur än vad hanarna gör. Detta kan bero på att honan är mer mån om födotillgången än vad hanen är, eftersom hon ska förse både sig själv och ungarna med mat.

Parningstid och ungar

I Skandinavien börjar brunsten i slutet av februari och håller på fram till början av april. Högbrunsten och de flesta parningarna sker i mitten av mars. Ungarna föds i maj och fram till mitten av juni, omkring 70 dagar efter parningen. En kull består oftast av 1-3 ungar, men ofta två stycken. Ibland kan en kull bestå av fyra ungar men det är ganska ovanligt. Vid födseln väger ungarna mellan 300 och 350 g. Ungarna föds på en torr och skyddad plats under en gran, i en bergsskreva eller under ett utstickande klippblock, men inte i någon utgrävd lya.

LodjursungarUngarna följer sin mamma vanligtvis under 9-10 månader innan de vandrar iväg för att hitta egna områden. De kan stanna till över brunsten, men lämnar honan i god tid innan de nya ungarna föds.

Honorna väljer ofta att stanna ganska nära sin mors hemområde medan hanarna vandrar lite längre. Ett exempel på en långvandring är en ung lodjurshanne som radiomärktes i nordvästra Blekinge och vandrade till södra Närke via Småland, Västergötland och Södermanland. Totalt avlade han en sträcka på ca 160 mil under perioden februari 2009 - februari 2010.

Lodjur blir könsmogna under sitt andra levnadsår. Det innebär att de flesta lohonor föder första ungar gången när de fyller två år. I fjällvärlden är det dock ganska vanligt att de får sin första kull som treåringar.

Liksom de flesta andra kattdjur är det europeiska lodjuret ett ensamlevande djur, vilket betyder att de inte lever i flock. Hanar och honor lever var för sig, men ungarna följer honan en stor del av året. Eftersom de flesta honor får ungar varje år är de ensamma bara under ganska korta perioder efter det att de fått sin första kull.

Dödlighet och tillväxt

Dödligheten hos lodjur är olika beroende på ålder. Ungefär hälften av ungarna dör innan 1 års ålder, ofta beroende på naturliga orsaker som svält och sjukdom. För vuxna lodjur är dödlighet ca 17 % och utgörs nästan helt av legal och illegal jakt samt trafik.