Rovdjurscentret De 5 Stora

30 000 f.Kr.

Man vet av fossila fynd att det lever djur på den Skandinaviska halvön för omkring 30-40 000 år sedan. De dör dock ut mellan istiderna.

10 000 f.Kr. -  5000 f.Kr.

När den senaste inlandsisen drar sig tillbaka vandrar klövdjuren till den Skandinaviska halvön och då följer människor och rovdjur efter. Invandring sker från flera väderstreck samtidigt. 

RenhjordAntalet människor i området är lågt under perioden. Uppskattningsvis bor omkring 1 000 människor här för 8 000 år sedan. Människan är jägare och samlare och flyttar runt över stora områden för att kunna hitta mat året runt. Man vet att ren, vildhäst, fjällräv, älg och varg finns för 13 000 år sedan. När det blir varmare och mer lövträd kommer också visent och uroxe. Hunden är redan nu en del av jakten och används troligen för att spåra upp djur och för att få bytet att stanna upp. 

Människans relation till rovdjuren från denna period finns inte dokumenterad. Man kan dock fundera kring hur ofta människor och rovdjur egentligen interagerar med varandra. Men uppenbart är att vi lever av samma bytesdjur och troligtvis jagas rovdjuren om tillfället ges. 

4000 f.Kr. - 1700 f.Kr.

Hällristning tygvepaÄven om det i gynnsamma lägen finns mer eller mindre permanenta bosättningar för omkring 7 000 år sedan så anses få vara bofasta. Men det är under den här tidsperioden som människor i landets södra delar börjar odla jorden och hålla tamdjur. Vid den här tiden ligger dock störst fokus på tamdjurshållningen och inte på jordbruket. Det jordbruk som ändå sker är röjningsjordbruk och det leder till att näringskapital som samlats i jorden sedan istiden nu försvinner. Hundens användingsområde skiftar från jakt till andra upgifter, till exempel vallning. 

Trots ökad andel tamdjur och odling så är jakten och samlandet fortfarande mycket viktigt som försörjningskälla, och trots det relativt låga antalet människor som är verksamma i området så påverkar den mänskilga jakten troligen flera arter. Bland annat verkar älgen och lodjuret minskar i landets södra delar. 

På hällristningar från denna tidsperiod kan man hitta björnar och eventuellt vargar (som dock också kan vara hundar) men lo och järv har inte återfunnits avbildade. Hällristningar visar att människan jagade björnen, ibland i idet, men också att björnen var mycket mer än ett byte. Man verkar ha varit mycket fascinerad av björnen och den hade en alldeles egen särställning - något som tolkats ut genom att björnen avbildas på ett annat sätt än övriga djur. Bland annat finns bilder som tolkas som att björnen vandrar under jord på vintern (går i ide), hur björnar kommunicerar med andra djur och också hur de verkar ha trott att björnar var andliga varelser som kunde förflytta sig mellan olika dimensioner i universum. Teorin om att dåtidens människor såg björnen som ett spirituellt djur som behövde hanteras med respekt stödjs av de björngravar och ritualer som funnits kring björnjakt under senare tidsperioder.

1700 f.Kr. - år 0

Allt fler människor blir nu bofasta i söder, där odling och tamdjur blir viktiga för överlevnaden, medan jakten fortfarande dominerar i de norra delarna av landet. Inom jordbruket går man över till gödseljordbruk som går ut på att ha fasta åkrar som göds och det gör att fler personer kan försörja sig på mindre yta. I Norrland är det bara i kustområdena och i flacka floddalar som jordbruk bedrivs.

För samerna blir vildrensjakten allt viktigare och för att underlätta jakten börjar formen för det som idag är samebyar att växa fram. För omkring 2 000 år sedan kommer troligen ett nytt folk invandrande från Volgaområdet och etablerar då den samiska kulturens kännetecken så som kåtan, urgravar, typiska ornament och språket. Det är också från och med den här tiden som man kan hitta björngravar. Björnen ses i den samiska kulturen som helig men den jagas och äts ändå. För att blidka björnen, och för att den dräpta björnen ska berätta gott om människor för andra björnar, har man en stor ceremoni kring björnjakten. Bland annat begravs björnens ben noggrant och anatomiskt korrekt. Denna typ av ceremoni utförs på vissa håll så långt som in på 1900-talet.