Rovdjurscentret De 5 Stora

Inavel & vargjakt - hur hänger det ihop?

Varg bakom snöig gren (1)Den skandinaviska vargstammen klassas enligt den svenska rödlistan som starkt hotade och för att minska hotet har en rad åtgärder diskuterats. 

Bland annat har förslag om att flytta in nya vargar i landet och att sätta ut djurparksvalpar i befintliga lyor funnits. Samtidigt har licensjakt på varg återinförts efter ett uppehåll i jakten på flera decenier.

Logiken i vargförvaltningen kan i första anblicken vara svår att förstå, men på den här sidan försöker vi beskriva hur det hela hänger ihop! 

Sverige har lovat

Det hela grundar sig i att Sverige har beslutat att vi ska ha rovdjur i livskraftiga stammar, nu och i framtiden. Vi har också internationellt förbundit oss att bevara en stor mängd olika arter och deras livsmiljöer - bland annat vargen.

Att vi lovat detta beror på att förlusten av biologisk mångfald är alarmerande hög och att detta är ett av de största hoten mot jorden och alla dess livsformer. 

De stora rovdjuren minskar i världen

De stora landlevande rovdjuren minskar runtom i världen. Ofta sker detta på grund av att deras livsområden minskar och de konflikter som uppstår när människan vill använda samma områden. Jakt för nyttjande av deras päls eller andra delar är också en hotfaktor. 

Vargansikte bakom grenMen här har ju rovdjuren ökat?

När det gäller rovdjur i Sverige så var de, precis som i övriga Europa, nästan helt utrotade för 100 år sedan men efter fridlysning har de haft en ökande trend följt av några år med relativt stabila nivåer. Dagens svenska rovdjursförvaltning syftar till att vidmakthålla stabila och livskraftiga stammar av björn, varg, järv och lo i Sverige så att de inte utrotas igen. På så vis ansvarar vi för att våra arter finns kvar i framtiden medan andra länder ansvarar för sina arter

Eftersom många länder förbundit sig till att bevara den biologiska mångfalden, inklusive rovdjuren, så har vargen haft en ökande trend även i övriga Europa.  Att vargen återigen finns i många andra länder hörs ibland som argument för att vi inte skulle behöva ha varg i Sverige men - förutom att det inte är lagligt enligt de konventioner vi förbundit oss till - så är frågan om det är etiskt försvarbart och populärt att lägga ansvaret på andra länder att bevara den Europeiska vargen?  

Inavel är ett stort hot för våra vargar

Även fast vargstammen i Skandinavien har haft en uppåtgående trend sedan 1980-talet så klassas den som starkt hotad. 

Inaveln och illegal jakt är det som bedöms vara det största hotet mot vår vargstams långsiktiga överlevnad. Att vargarna är relativt få är också ett hot i sig, men att bara öka antalet vargar utan att se till att inaveln minskar påverkar inte hotstatusen speciellt mycket. Åtminstone inte om antalet vargar inte tillåts bli mycket högt - och det kommer av socioekonomiska skäl och rådande rovdjurspolitik inte ske i Sverige.  

Varför är vargarna inavlade?

Från början fanns flera tusen vargar i Sverige men efter hård jakt under 1800-talets slut och 1900-talets början så utrotade vi dem från vårt land. När vargen fridlystes år 1966 fanns inga, eller möjligen någon enstaka individ, kvar i ödemarken.

På slutet av 1970-talet och början av 80-talet vandrade finsk-ryska vargar in i landet och antalet vargar började så småningom att öka igen. Nu har vi cirka 300 vargar i landet, vilket är en ökning, men alla härstammar från en handfull individer och det innebär att de är mycket nära släkt med varandra - det vill säga att inaveln är väldigt hög.

Hela den skandinaviska vargstammen härstammar fram till år 2012 från endast fem invandrande vargar från den finskryska populationen:

  • Vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983.
  • Hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991–1993.
  • Hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008.

Därefter har tre finsk-ryska vargar fortplantat sig med den skandinaviska populationen. Valpöverlevnaden från dessa kullar har varit varierad och det genetsika tillskottet har hittills därmed varit fortsatt begränsat. 

Den genomsnittliga inavelsgraden i vargstammen är 0,25. Som jämförande exempel är inavelskoefficienten 0,25 bland avkommor till syskonpar, medan den är 0,13 för avkommor till kusiner. 

Är inavel så farligt?

VargvalpEn vanlig fråga är om inavel verkligen är farligt eftersom vargarna verkar tillsynes friska och livsdugliga.

Svaret är att för en enskild individ behöver inavel nödvändigtvis inte vara speciellt märkbar eller farlig, men ju högre graden av inavel är desto större risk är det att en grupp av djur dör ut. Gruppen blir känsligare för förändringar i miljön och sjukdomar eftersom alla individer har likadana egenskaper.

Inavel kan också påverka den enskilda indivden i större eller mindre utsträckning. Det kan ge missbildningar, till exempel skelettförändringar och sämre fortplantningsförmåga. Sådana förändringar har man sett på den svenska vargstammen.

Ett åtgärdsprogram togs fram  

För att minska vargstammens hotstatus beslutade regeringen år 2009 om ett åtgärdspaket som skulle minska inaveln. Detta skulle i sin tur leda till att vargstammens storlek och koncentration kunde minskas, vilket skulle vara fördelaktigt för att minska konflikter med framför allt tamdjursägare och jägare.

Det här åtgärdspaketet innehöll såväl planer på inflyttning av nya vargar till landet som återinförsel av licensjakt på varg. 

Hjälpa vargarna på traven

Eftersom den naturliga invandringen av varg gick så långsamt beslutades att aktivt försöka att minska inaveln. Upp till 20 vargar med nya gener skulle föras in i den nuvarande stammen fram till år 2014. Några av de metoder som gavs som förslag för att få in nya gener var: 

  • Utsättning av vuxna djur från Finland/Ryssland
  • Utsättning av valpar från svenska djurparksvargar
  • Flytta invandrade vargar som uppehåller sig i renskötselområdet till mellersta Sverige

Många ogillade förslaget med fler vargar i landet och för att öka acceptans för detta beslutades att under samma period skulle vargstammen inte överskrida 210 individer. För att kunna hålla stammen på en maxnivå krävdes jakt och därmed tilläts licensjakt på varg år 2010. Detta var första gången varg jagades på licens sedan den fridlysts år 1966. 

Stirrande varg

Den nyinförda licensjakten ställdes in - för att sedan återinföras igen

Efter mycket hård kritik från EU - som hade synpunkter på licensjaktens syfte och utförande, och som menade att jakten äventyrade vargstammens långsiktiga överlevnadsmöjlighet - beslutade regeringen i augusti 2011 att ställa in kommande licensjakt. I och med det tog man också bort maxtaket på 210 vargar eftersom maxtak inte går att ha utan licensjakt.

Riksdagen har senare beslutat om förändringar i rovdjurspolitiken som åter öppnat för svensk licensjakt på varg - dock bara om stammen överstiger den nationella miniminivån. 

Vad hände med planerna på flytt av varg?

De flesta metoder som föreslogs för att minska inaveln har inte använts. De åtgärder som provats är att myndigheterna har flyttat invandrande vargar från renskötselområdet till mellersta landet. Två av vargarna flyttades som ett par och de etablerade sig i mellersta landet (reviret Tiveden), medan de två andra vandrade tillbaka till renskötselområdet.

Att flytta vilda djur är alltså inte en lätt uppgift, och eftersom det kommit in några vargar på egen hand till landet har myndigheterna under en period bedömt att de inte behöver flytta vargar aktivt. Dock har ingen av dessa invandrande vargarna  lyckats sprida sina gener vidare och Naturvårdsverket har därför under vintern 2019/2020 avvägt att återigen flytta genetiskt viktiga vargar från renskötselområdet. De vargar som upptäcktes i början av vintern har inte kunnat hittas igen och någon ny flytt blir troligen inte av denna säsong.

På uppdrag av Naturvårdsverket genomförde också några djurparker ett försök att flytta valpar mellan föräldrar i olika djurparker. Detta genomfördes för att undersöka om det var praktiskt möjligt att "adoptera bort" valpar till befintliga kullar och lyor. Försöket visade att det var praktiskt möjligt. Någon valputsättning från djurpark till det vilda har dock inte gjorts på grund av flera försvårande praktiska omständigheter, bland annat på grund av att det är svårt att lokalisera lyor i det vilda.

Vad händer nu då?

Varg framifrånDet enda sättet att minska inaveln och därmed hotet i den svenska vargstammen är fortfarande att det kommer in vargar med nya gener.

Vargar från Finland och Ryssland vandrar förvisso regelbundet in i landet, men få av dem lyckas sprida sina gener vidare. Anledningen är att majoriteten av invandrande vargarna aldrig når mellersta landet där de flesta vargar finns. De har en lång sträcka att förflytta och det område de ska passera är renskötselområdet. Om vargarna stannar upp längs sin färd och angriper renar beviljas i regel skyddsjakt och därmed når de aldrig resterande population. Att försöka underlätta invandrande vargars förflyttning genom renskötselområdet är därför av hög prioritet. Lyckas inte det kan det återigen bli aktuellt att prova att flytta vargar.

Nordiskt samarbete

Under hösten 2020 fördjupades det nordiska vargsamarbetet genom ett nytt gemensamt ramverk mellan Sverige, Norge och Finland.  

Det övergripande målet med ramverket är att underlätta den långsiktiga överlevnaden för de skandinaviska och finska vargpopulationerna. För att uppnå det ska man bland annat försöka säkra att det finns kontakt mellan den skandinaviska och den finsk-karelska populationen. En sådan kontakt ökar sannolikheten för en livskraftig vargpopulation i Sverige utifrån kriteriet att vi behöver minst en invandrad varg per generation. 

Hur många vargar ska vi ha då?

Miniminivån är den enda siffra som finns idag på hur många vargar vi ska ha i Sverige. Den nivån är satt utifrån stammens långsiktiga överlevnadsperspektiv och betyder att stammen aldrig får vara under den nivån för att vargen ska kunna anses ha gynnsam bevarandestatus. Denna siffra gäller under förutsättning att det kommer in nytt DNA (invandrande varg som får överlevande valpar) till vargstammen minst var femte år. 

Och hur blev det med jakten?

Även fast myndigheterna ur laglig aspekt återigen har möjlighet att bevilja licensjakt har sådan jakt inte skett 2019 och 2020. Det beror på att stammen - troligen på grund av illegal jakt - minskat de senaste åren och legat nära den nationella miniminivån på 300 vargar. Därmed har utrymme för licensjakt inte funnits. Inventeringen 2019/20 visar att stammen ligger över miniminivån och Naturvårdsverket har delegerat rätten att besluta om licensjakt på varg till alla länsstyrelser i mellersta förvaltningsområdet. Licensjakt kan alltså bli aktuellt i flera län 2021.

 

Läs mer om "Genetisk förstärkning av vargstammen" på Naturvårdsverkets hemsida.