Rovdjurscentret De 5 Stora

1800-talet

Industrialismen tar fart

Industrialismen tog fart under detta århundrade och människor flyttade in till städer för att arbeta. Jord- och skogsbruk effektiviserades och blev storskaligt, och den odlade jorden fyrdubblades. Tillgången på mat, bättre hygien och sjukvård gjorde att befolkningen ökade under detta århundrande från 2,3 till 5,1 miljoner. Många flyttade vid den här tidpunkten till USA för att söka bättre lycka.

I början och mitten av detta århundrade fanns cirka 3,1 miljoner tamdjur i landet och fäbodbruket med sin mjölkhantering och skogsbete hade sin storhetsperiod. Det var i regel unga kvinnor som skötte fäboden. De vaktade tamdjuren mot rovdjur och tog vara på mjölken genom att göra hållbara produkter av den. 

Jordbruket gynnas och samer emigrerar

Renskinn på torkUnder början av detta århundrande gynnade Kronan jordbruket och en ökad tillgång på jordbruksprodukter gjorde att rennäringens produkter, som förr utgjort en stor andel av handeln, fick minskad betydelse. Det gjorde att ännu fler samer slutade med renskötsel eller flyttade. På bara 60 år minskade antalet skattebetalande samer i Lule lappmark från 400 till 150  stycken. Majoriteten av dem emigrerade till Norge.

Exploateringen av Norrland fortsatte under 1800-talet. Nationalstaten ville utvinna eftertraktade naturtillgångar som silver, järnmalm, vattenkraft och skog. Till detta behövdes arbetskraft och ännu fler nybyggare lockades till de norra delarna vilket spär på konflikterna med samerna ytterligare. Eftersom den tidigare Lappmarksgränsen från 1751 inte respekterades dras odlingsgränsen upp som ett slutgiltigt skydd för de samer som lever på renskötsel, jakt och fisk år 1867. 

För att ytterligare reglera jakten och fisket mellan jordbruk och renskötsel kom också den första renbeteslagen år 1886. Lagen fick dock från första start kritik, dels för att inte ha utrett samernas jakt- och fiskerätt på ett tillfredsställande sätt, dels för att många anser att den verkliga orättvisan fanns i frågan om att jakt- och fiskerätten gäller endast de samer som är medlem i en sameby (cirka 10 % av samerna).

Renskötseln hade nu på vissa håll övergått från intensiv till en extensiv, storskalig djurhållning och mindre hantering av renarna. Renhjordarna blev större och renägarna färre. 

En nationell viltförvaltning

När fler fick tillgång till jakt (1789 får alla markägare rätt att jaga) så minskade viltet starkt och man insåg att det behövdes en nationell viltförvaltning. År 1808 kom en ny stadga som man hoppades skulle komma tillrätta med det för stora jaktuttaget, bekämpa skadedjur och ge en hyfsat utbildad jägarkår. Jägaren skulle dels vara en god skytt men också ha goda kunskaper om viltet. Därför bildades Skogsinstitutet år 1828 som skulle ta fram fakta, och 1830 bildades Svenska jägareförbundet. En mer noggrann beskrivning av vilda djur startar under denna period. Till exempel beskrivs föda, vanor, utseende med mera. 

Sittande rävSom en respons på de minskade viltstammarna uppstod också  jaktvård som ett begrepp i mitten av 1800-talet. I första hand gick denna jaktvård ut på att placera ut hägnfödda djur och nya arter, men även predatorkontroll var fortsatt viktig. Predatorkontrollen handlade inte bara om stora rovdjur och fåglar utan också rävar, grävling, tamhundar och katter. Man började även diskutera att det var viktigt att spara de reproduktiva djuren i jakten.

Statistik börjar föras

Genom att skottpeng och viltskador började dokumenteras vid den här perioden kan också en grov uppskattning av antalet rovdjur för denna period göras. Den ser ut som nedan:

  • Vargar 1 000-2 000 stycken
  • Björnar 1 650 stycken
  • Lodjur 1 000 stycken

År 1829 beräknar man att hela 35 000 tamdjur angreps av dessa rovdjur. Antalet angrepp på tamdjur är dock enligt statistiken mycket större i vissa län än andra. Det kan ha sin förklaring i att det finns fler tamdjur där, det vill säga samma mönster som man ser idag då det gäller risk för rovdjursangrepp på tamdjur. 

Rovdjuren ska utrotas

Rovdjuren hade under en lång tid klassats som onda och de är stora skadegörare på tamdjur, men de beskrivs inte som direkt farliga för människan. Kanske för att angrepp trots allt är mycket ovanligt. I Sverige spred dock den så kallade Gysingevargen år 1820-1821 skräck genom att angripa ett trettiotal människor. Kanske bidrog det till många människors beslutsamhet om att en gång för alla utrota rovdjuren? 

BjörnsaxFör det är under detta århundrade som den stora utrotningskampanjen mot rovdjuren påbörjas. Den sprider sig från söder till norr. Man använder alla möjliga metoder för att jaga rovdjuren - fällor, vapen, gift och hundar är några exempel. 

De hundar som användes till jakt (på rovdjur eller andra viltarter) hade ibland stora halsband med piggar som ett skydd mot bett. Sådana typer av skydd förekom även under tidigare århundranden. Från 1800-talet finns också ett exempel på en slags skyddssele i järn med piggar som enligt uppgift konstrueras av Jonas Arvidsson 1826. Han är då 25 år och bosatt i Wik som ligger i Ljusdal socken.

Under 1820-talet sköts 400-700 vargar per år och några hundra av de övriga arterna. 1827-1839 fälldes 6 790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. Den snabbaste nedgången i vargstammen kom åren 1840-1860.

Ambivalens till rovdjuren

Från vissa håll hördes dock också kritik mot den hårt förda rovdjurspolitiken. Kanske inte i första hand på grund av ett värnande om rovdjuren i sig utan för att ansträngningen och tidsåtgången för rovdjursjakten fortfarande, precis som allmogen länge tyckt, ansågs vara för stor.

Dessutom hade tanken om att kunskap om viltet är viktigt i förlängningen skapat en förståelse också för rovdjuren. Det blev möjligt, och önskvärt, att också rovdjuren tillskrevs ett eget förhållningssätt. Dessa tankar kan man se i den tidens litteratur. Till exempel beskriver Selma Lagerlöf berättelser ur rovdjurens perspektiv där hennes Gösta Berling inte förmår att skjuta björnen som de väckt ur idet. Samma sak med Falk, en av de största björnjägarna, som menar att även om björnen är ett gissel för den fattige allmogen så bör de få finnas till. Detta blir en start på tanken att en art kan ha ett eget existensvärde och det visar på den ambivalens till rovdjuren fanns under 1800-talet.

Varghuvud till vänster Även fast rovdjurskriget förs och rovdjuren representerar det onda som jägaren ska bestrida fanns också ett nostalgiskt skimmer över dem. Man tillskriver dem nu en plats i naturen och sörjer dess ökande frånvaro. Natursynen börjar förändras och det blir en källa till glädje att det finns sällsynta arter. Även de man inte kan se.  

Detta blir ännu tydligare mot slutet av 1800-talet då djurskyddstankar slår rot och djurskydd beskrivs som graden av ett moderniserat samhälle. Den första djurskyddsförordning kommer 1857 och handlar mest om tama djur och bara undantagsvis om vilt. Senare börjar dock naturskyddsföreningar bildas. Nationalromantiken där man värdesätter vildmark, landskap och natur tar fart.

Enligt 1869 års jaktbestämmelser finns det skottpeng på björn, varg, lodjur och järv. I slutet av 1800-talet uppstår dock en diskussion om att skottpengen för björn ska tas bort, vilket också sedan beslutas av riksdagen år 1893. Detta initieras främst av Jägareförbundet och Vetenskapsakademin, alltså inte från staten.

Många arter utrotas

På grund av den hårda jakten minskade antalet rovdjur kraftigt, men rovdjurens nedgång under 1800-talet kan också ha påverkats av den låga tillgången på vilda bytesdjur. Under 1800-talet jagades nämligen inte bara rovdjuren hårt, utan även en lång rad andra arter minskar dramatiskt eller utrotas. Där ibland finns rådjur, älg, vildren, många fåglar och bävrar.