Fråga
Jag har alltid drömt om att få se en varg i frihet. Så nu undrar jag hur jag skall göra för att öka chanserna för att se nån.
Jag har tillbringat flera timmar i farmors sommarstuga i Hagfors, men har inte sett nån. Så jag har ett par frågor Er:
Är det tillåtet att lägga ut ett kadaver för att få se rovdjuret eller måste man söka tillstånd för sånt?
Ni kan också ge mej fler tips om hur jag skall göra
Tack på förhand
Ulrik Lodin
Svar
Hej Ulrik!
Staffan Widstrand, en av De 5 Storas fotografer, har svarat på din fråga:
Att eventuellt lägga ut sådant som rovdjur av olika slag kan förväntas tycka
om, i syftet att kunna se på rovdjuren, styrs av en hel del lagar och
bestämmelser.
Dels naturvårdsmässiga och dels veterinär-/jordbruksverks-/EU-tekniska
bestämmelser.
Huvudansvarig regionalt för detta är i det ena fallet länsstyrelsens
naturvårdsenhet och i det andra fallet länsveterinären.
De ska tolka befintliga bestämmelser, vilket inte är helt lätt och något de
därför gör på mycket olika sätt.
Allmänt gäller:
Man får lägga ut icke-animalisk mat till vilt, så länge man har markägarens
tillstånd och inte orsakar sanitär olägenhet. Tex mata fåglar vid fågelbord,
eller mata björn med melass eller havre.
Man får, efter särskilt tillstånd, stödutfodra hotade djurarter med
animalisk mat. Tex örnar eller fjällrävar vintertid,. Detta ska då ha en
klar naturskyddsprägel och man ska städa upp platsen efter vintersäsongen.
Det animaliska man vill lägga ut omgärdas av en rad bestämmelser,
huvudsakligen veterinärmässigt.
Man får ha en jaktåtel för räv (vintertid) och för måsfågel eller kråka
(året runt). Mark- och jakträttägarens tillstånd krävs. Platsen ska städas
av regelbundet. Där får vissa animalieprodukter användas, men det omgärdas av en rad bestämmelser, huvudsakligen veterinärmässigt.
På vissa länsstyrelser medger länsveterinären utläggande av animalier för foto- eller observationsändamål, under förutsättningen att veterinärbestämmelserna följs. På andra är det totalförbud.
Oftast vill kommunens hälsovårdsinspektör ha ett ord med i laget, alltid markägaren och oftast jakträttsinnehavaren.
Om en sameby har betesmarker inom området vill de också ha ett ord med i
laget. Grannar och e.v tamdjursägare i närheten likaså.
Dessutom gäller erfarenhetsmässigt att åtlar, oavsett av vilket slag eller
för vilket ändamål, ska ligga så långt från bebyggelse och människors
vanliga verksamhet, som möjligt. Givetvis långt bort också från tamdjursbesättningar.
Att locka in stora rovdjur nära folks hus, hem och verksamheter är direkt
förkastligt och riskerar att utsätta både djur och människor för fara.
Men om det sker ute i skogen, långt bort från hus och hem, och med god lokal
förankring, finns det inga som helst redovisade skadliga effekter påvisade
från vår del av världen, trots flera årtionden av aktiv åtelverksamhet för
främst örn och björn.
Rimligt vore att Länsstyrelserna i rovdjurslänen försökte klara ut hur och
var åtlingsverksamhet för safariturism/foto/jakt ska få gå till, och ge
tillstånd med klara regler till ett fåtal dokumenterat seriösa projekt.
På det viset får de dels erfarenhet och dels kontroll.
Bästa hälsningar,
Staffan Widstrand