Fråga
Hej. Jag gör ett arbete om rangordning/hierarki inom olika djurgrupper och tänkte rikta in mig lite extra på vargen. Vad har ni att säga om detta ämne och var kan jag hitta mer fakta om det?
Frågan ställd av Daniel. Kategori: VargSvar
Hej!
Du hittar en del läsvärt här på hemsidan. Kolla (i menyn till vänster) på ”Om rovdjuren” / ”Varg” / ”Biologi”. Där, under rubriken ”Vargfamiljen”, hittar du fakta om vargens ”familjeliv”.
En bra bok i ämnet är ”Varg”, skriven av Hans-Ove Larsson. Den brukar finnas på bibliotek.
Till din hjälp är här en text om vargarnas kommunikation, hämtad från vår utställning (På Rovdjurscentret De 5 Stora i Järvsö, skriven av Sofia Lagerström):
"Vargar lever ofta i flock & kommunicerar med varandra genom läten, dofter & kroppsspråk. På så sätt kan en varg bland annat visa sin rang i flocken. Inom flocken finns nämligen en tydlig rangordning. Vissa vargar står högt i rang & får till exempel äta först, medan andra vargar har låg rang & får vänta på sin tur. Här kan du läsa om vargens kroppsspråk & läten.
Ansikte: En glad varg visar en ”glad min”, med öppen mun, tungan löst hängande och öronen riktade framåt. En hotfull varg kan rynka nosen, visa tänderna och resa öronen.
Svansen: Vargen viftar på svansen då den är glad. En ranghög varg håller ofta svansen högt, medan en ranglåg varg håller svansen mellan benen.
Öronen: En ranghög varg håller öronen rakt uppåt och vridna framåt. En ranglåg varg fäller sina öron bakåt.
Hälsning: En ranghög varg går högrest, stelbent och med rest ragg. En ranglåg varg kryper ihop med bakdelen och vänder bort blicken. Den ranglåga vargen hälsar genom att sänka svansen, vifta lite med den och fälla öronen bakåt. Den försöker också slicka den ranghöga vargen på munnen.
Läten: En ranghög varg morrar, medan den ranglåge gnäller eller gläfser. Skäller gör vargarna när de känner sig hotade eller skrämda. Ylar gör de för att stärka sammanhållningen i flocken, markera flockens revir och för att på långt håll få kontakt med andra vargar i flocken. Vargen ylar inte mer vid fullmåne än annars – det är en myt!
Här är en annan text, som kanske kan vara användbar (jag tror den är hämtad ur nämnda boken ”Varg”).
Vargflockens struktur
Vargflocken består vanligtvis av de två alfadjuren, deras årsungar och ibland avkommor från tidigare årskullar. Ibland kan även helt obesläktade individer accepteras som fullvärdiga medlemmar av flocken. Oftast sker detta när ett alfadjur har dött och det kvarvarande alfadjuret accepterar att obesläktade vargar tas upp som lägre rankade flockmedlemmar.
På vintern är organiserad jakt med flera individer nödvändig för att vargen ska kunna nedlägga stora byten såsom älg. Sommartid splittras flocken mer eller mindre, eftersom det då finns gott om lättåtkomliga små byten och det därför inte längre är något krav att flocken håller ihop.
Individer som stannar kvar i flocken som vuxna, eller som tillkommer utifrån, brukar kallas ”hjälpare”. Hjälparnas roll i flocken och betydelse för valpöverlevnaden är något oklar och tycks variera med tillgången på föda. Under perioder med god tillgång på föda har hjälparna lätt att uppfylla sitt eget födobehov och tycks då vara villigare att bidra med försörjningen av valparna än då tillgången på föda är dålig. Är födotillgånen dålig kan till och med hjälparnas närvara påverka valpöverlevnaden negativt genom att de konkurrerar med valparna om föda. Dessutom tycks inte hjälparna vara särskilt benägna att försvara sina yngre syskon, vilket istället är en syssla som främst sköts av alfadjuren. Även alfaparets acceptans gentemot hjälparna varierar med födotillgånen. När det är gott om föda är det ingen kostnad för flocken att ha så kallade hjälpare eftersom dessa bidrar till valparnas överlevnad och tillväxt. Vid försämrad födotillgång minskar däremot acceptansen för att tillåta andra vargar att ingå i flocken, eftersom dessa då konkurrerar med valparna om maten.
Rangordning och kommunikation – en förutsättning för flockliv
Vargen hör till de mest sociala däggdjuren på jorden. Vargen är det mest sociala hunddjuret och lever i stor utsträckning i väl organiserade flockar. Upprättandet av en rangordning och bibehållandet av denna bygger på förmågan att kommunicera med varandra. Varje djur i flocken vet hur de andra luktar och vilken position i hierarkin de har och är alltid uppmärksamma på de signaler som sammansvetsar gruppen. De olika sätten att kommunicera förstås av alla vargar och bidrar till att stärka sammanhållningen i flocken.
Unga valpar lär sig snart det invecklade flockbeteendet. Redan vid 3-4 månaders ålder börjar en viss rangordning utvecklas hos valparna. Slagsmålen blir därefter mer sällsynta och stridigheterna om matbitarna likaså – den som en gång har lagt beslag på en matbit får oftast behålla den. Den mer vuxna formen av rangordning visar sig först under andra hösten, det vill säga när valparna blir könsmogna vid cirka 22 månaders ålder. Hannar och tikar verkar ha sin egen rangordning inom respektive kön, men dessutom finns en rangordning som gäller alla flockmedlemmarna.
Lycka till med ditt arbete!