Marit Jernberg - Djurvårdare och rovdjursansvarig på Järvzoo

Vad är det för reaktioner Du möter hos beökarna här på Järvzoo när dom ser rovdjuren? Jag förvånas över att det finns en så stor osäkerhet och rädsla inför dom stora rovdjuren. Märks det när folk kommer och tittar på dom här på djurparken? Ja det gör det. Man frågar om vi går in i hägnen. Och självklart gör vi det för att fixa elen eller städa etc etc. Hur vågar vi det? Och vi berättar, tålmodigt, att det är inga problem. Det är inga av våra svenska rovdjur som har människan på menyn och dom smyger inte gärna efter oss och försöker tugga på oss. Det är väldigt svårt att få folk att förstå det där. Det finns fortfarande en fascination där att man vågar gå in i hägnen. Något som jag själv tänker på när jag går här: Är inte järven större? Ja, det är en permanent kommentar. En järvhona väger inte mer än 10-15 kilo och hannen 15-20. Det är en liten kropp men den där lilla kroppen har ett stort rykte. Jag tror att det är därför man förväntar sig att den ska vara större än den faktiskt är. Och sedan så kallar vi ju ofta våra rovdjur för "De fyra Stora" och järven räknas in där. Då kanske man får andra dimensionser när man samtidigt tänker på vargen och björnen. Har Du själv sett något av de stora rovdjuren ute i det vilda? I Sverige har jag bara sett järv. Det var i Sarek och på ganska långt håll i och för sig men det var ändock en järv. Varg och svartbjörn har jag sett i Minnesota, USA, men inte i Sverige. Reagerade Du på något speciellt sätt när du fick se dom här djuren i vilt tillstånd, du som har dom dagligen runt benen här på Järvzoo? Det är stort!! Min önskan det är ju att få se alla fyra stora rovdjuren i våra skogar härhemma. För mig är det en väldigt speciell känsla. I min skog så ska dom här djuren finnas och jag vill gå där med dom för jag känner mig helt trygg. Hur nära en livs levande vild varg har du varit? Vargen fick jag se på väldig nära håll i och med att jag jobbade på ett forskningsprojekt i Amerika. Hmm, 500 meter kanske. Och dessutom så bodde jag i ett tält i vargarnas revir, så att vid lägerelden om kvällarna fick jag höra vargarna yla. Hade du någon känsla av att det var obehagligt på något vis? Nej, absolut inte. Det här är en stor upplevelse. Som jag sa känner jag mig helt trygg med rovdjuren och dom ska finnas i min skog. Du har ju fött upp en lo här på Järvzoo. Hur kom det sig? Hon blev övergiven av sin mamma. Hon var inte ens ett dygn gammal när jag hittade henne i hägnet. Varför hon blev frånstött vet man inte. Hon har en syster som mamman tog hand om. Den här fick jag ta hand om. Först var du och loungen tillsammans ett år och sedan var du borta i ett år (Fiskfabrik i Vardö i Nordnorge), hur var det att komma tillbaka igen? Jag var helt övertygad om att hon skulle känna igen mig, men exakt hur hon skulle reagera det visste jag väldig lite om. Om jag var borta i en vecka under det första året vi hade gemensamt, var hon ganska sur när jag kom tillbaka. Då brukade hon tugga ganska hårt på mig. Inte bryta skinn men hon var lite tuff under några dagar. När jag kom tillbaka efter min tjänstledighet så började hon hälsa på mig redan när jag var nere på rampen. Och sedan när jag kom in i hägnet så lade hon tassarna på axlarna och pussade mig över hela ansiktet. Så hon kände igen mig. Det var stort. Det regnade den dagen, det var tur....Ha, ha, ha. Vad ska hända med henne nu? Hon har fått en fästman. Vi har givit henne en fästman. I visningshägnet har vi en lohanne som går ensam och det är meningen att dom ska få tid att vänja sig vid varandra och bli ett par. Vad tycker dom om det? Just nu är det väl lite läskigt. Det är en ganska stor kille som är på andra sidan där. Hopsläpp av nya individer är aldrig helt lätt och sällan helt friktionsfritt. Men den här damen är lite extra speciell eftersom hon är handuppfödd och präglad på människan. Vad vi sett hittills så ser det bra ut. Kan man säga att ni försöker fostra henne till en vild lo, fast i hägn? Det är ju tanken att hon ska förstå att hon är ett lo. Hon kan leva i tjugo år och då är det viktigt att hon får ett vettigt liv. Hon är fortfarande väldigt beroende av mänsklig kontakt och jag skulle vilja att det avtog. Och att hon fick leva det liv som hon ska leva att hon tillåter en parning och att hon får ungar och då inbillar jag mig i alla fall det är många nya hormoner som tar över. Ser hon skillnad på dig och andra besökare som kommer in och hälsar på henne här i hägnet? Oh ja, hon vet precis vilka hon känner och vilka hon har träffat. Och - nu när hon blivit lite äldre också - vilka hon bestämmer sig för att gilla också. Om det är någon som hon inte är så förtjust i, hur reagerar hon då? Hon morrar. Och längre än så pressar jag inte. Kan man skilja på morrning och på det här hälsningskurret som vi hörde tidigare? Oh ja, det syns på ansiktet också. Hela hennes sätt att vara, kroppssignaler och så. Hon är väldigt tydlig. Vet du hur många vilda lodjur finns det nu? Man räknar väl med mellan 1000 och 1500 i Sverige idag. Så det är en stam som ökar. Vad äter dom vilda loarna? Rådjuren hör ju till stapelfödan och lon får mycket badwill, speciellt av jägarna för det. Vad får loarna här på Järvzoo? Det är väldigt blandat diet. Det är allt från ihjälkört vilt, som vi får in, det är slaktrens, det är höns och det är råttor. Man hör tals om människor som ser vilda loar alldeles inpå knutarna och någon gång har dom ätit upp en tamkatt. Varför gör dom så? En kommentar som vi ofta får från besökare vid lohänget är att lon är väl väldig, väldigt skygg. Men det är dom inte. Lon är ju ett väldigt tryggt djur. Det här är ett kattdjur. I och med att stammen ökar nu så ser inte jag det som något underligt att folk både ser loar oftare eller att dom kommer in på gårdarna. Dom är lugna, trygga, nyfikna. Vad är den stora skillnaden mellan djur i det fria och djur i djurpark bortsett från att djuren där har begränsad rörelsefrihet? Det blir ju självklart en skillnad. Dom här djuren är födda i hägn. Dom är vana vid människor och vana vid publik. Det är ett vilt djur som är ändå inte är vilt. Och inte tamt heller. Men dom behåller en form av vildhet i alla fall. Vad jag tycker mig se här på Järvzoo, är att djuren behåller mycket av sina naturliga instinkter. Järven lägger upp köttbitar i träden precis som dom gör ute i skogen. Vargarna behåller sin skygghet. Dom har ett område att röra sig över och kan bejaka den skyggheten på något vis. Att gå och titta här i djurparken är ett bra sätt att lära sig om hur djuren fungerar ute i skogen där man definitvt har mycket liten chans att få dom.