Lars Svanberg - Björnjägare

Hur känns det att skjuta en björn? - Det är något vedmodsfullt över att ha tagit livet av en björn, särskilt då av gamla björnar. Den kanske är tjugo år och har vandrat över oerhörda vidder. Man blir betänksam när man ser den ligga där och har vandrat klart. Åtminstone jag själv har alltid förstått att jag gjort ett våldsamt ingrepp i naturen, även om jag vet att den inte skulle leva i evighet i alla fall. På samma sätt tänker man till lite extra om man fällt en fura som är 250 eller 300 år gammal. Den där översvallande glädjen har jag nog inte känt. Är eftertanken något som kommer med åren? - Nej, även när jag var rätt så ung tyckte jag att det var lite extra högtidligt att fälla en björn. Björnarna påminner ju på något sätt om oss själva. Just det där att han vandrat på de fria vidderna. Gäller det när du skjutit en 24-taggars älgtjur också? - Inte på samma sätt. Det torde förmodligen bero på det att björnarna ändå är ganska få. Jämförelsevis. Även om det är en 24-taggars älg, så upplever jag honom som ett bytesdjur som vår Herre har skapat för att han ska ätas upp. Och så är det inte med björnen! Men varför har Herren i så fall skapat björnen? - Förmodligen av samma anledning som han har skapat oss. Du är känd som Sveriges kanske meste björnjägare. Hur kom det sig att du blev intresserad av björnar? - Björnen är ett fascinerande djur. I slutet på 50-talet och början på 60-talet var det inte så många som jagade björn, men vi tog någon då och då just i det här området, vilket uppmärksammades. Och då blev vi förknippade med björn på ett sätt som kanske inte alltid var så positivt för oss själva. Folk trodde att vi höll på att utrota de sista björnarna. Men vi har ju alltid jagat björn på de här breddgraderna. Det känns bara naturligt. När det gäller björnhistorierna här, finns det ju stora överdrifter. Det är ju inte så att jag och brorsan bara jagar björn, utan mest har det ju varit annat, småviltjakt och så vidare. Varför började du med björnjakt från början, var det för att det var spännande eller för att det fanns pengar i det? - Det var en kombination, det får jag nog säga. Det var inte så våldsamt lätt att klara sig ekonomiskt här i slutet av 50-talet. Folk flyttade härifrån då. Och vi som blev kvar, vi skulle ju syssla med någonting. Och det är klart att då var det ett bra ekonomiskt tillskott att skjuta en björn eller två. Det är ingen tvekan om det. Och sen är det nog så att det låg i blodet också. Det hade vi lärt av våra förfäder att björn skulle man skjuta när man har chansen. Fanns det en marknad för björnprodukter? - Det var bättre priser förr. Tidigt fick vi bra betalt för björnkött. Det såldes ju till Stockholm. Det var ofta uppköpare som köpte sånt här då. Även skinnen? - Nja, skinnen har det aldrig riktigt funnits någon marknad för. Men det dök väl upp någon spekulant då och då. Annars betalade uppköparna väldigt lite för skinnen. De har aldrig haft något speciellt värde. De flesta skinnen torkade vi på gammalt sätt då och vi struntade i skallen som trofé . Är det någon skillnad på björnjakten idag och jämfört med för en 20, 30, 40 år sedan? - Den har ju utvecklats. Nu är det mest jakt vid åtel som folk sysslar med. Vi jagade alltid med hund, alltså förföljelsejakt i stort sett. Ofta spårade vi björnen i snön, den första snön på hösten. Det var det normala. Vad är det för hundar du använder? - Om man skulle ta en liknelse där, så på en meterstock så har 80 cm varit jämthundar och blandhundar och det är bara de sista centimetrarna som jag haft östsibirisk laika. Hur reagerar du när hunden har fått björnkontakt? - För att lyckas med björnjakten så fordras det lite dådkraft. Man får inte var alltför passiv utan måste vara rätt aktiv som jägare. För att man ska få en god björnhund måste föraren vara med i själ och hjärta. Det innebär ju att man måste pallra sig dit det händer saker, alltså man måste rusa in på ståndet så snabbt som möjligt. Sen kan man nog i stort sett strunta i vindriktningar och annat. Det gäller att få hunden att förstå att nu är är det allvar. Och det gör man inte genom att sätta sig och koka kaffe när man hör hundskallet som älgjägarna gör. Hur många björnar har du sett i dina dagar? - Man kan väl dra till och tro att man sett några stycken per år. I fyrtio år. Det kan bli ett par hundra björnar. Men det är inte något som man håller reda på. Har du varit rädd när du mött björn ute i skogen? Direkt rädd, nej. Om man är rädd bör man nog pyssla med någonting annat! Men däremot får jag nog lov att säga att jag har stor respekt för björnarna häruppe och den respekten har växt med åren. Men i själva jaktögonblicket har jag aldrig känt någon direkt rädsla. Och björnfrossa, jag har nog varit förskonad från. Har vanliga människor som vistas ute i skogen och plockar bär eller vandrar någon anledning att vara rädd för björn? - Nej, jag tycker inte att folk ska vara rädd för björn. Men man bör inte nonchalera björnen, för att det är ju ändå så att det är ett stort rovdjur. Man bör ha respekt och uppträda därefter. Det finns folk som bott ett helt liv häruppe utan att se en enda björn, hur är det möjligt? - Det är ganska vanligt. Det har med intresset att göra. Det gäller att veta vart man ska titta. De flesta björnarna har jag ju sett i samband med jakt, men det ligger också i blodet att titta på rätt ställen. Sedan underlättar det att vistas i de områden där det finns mycket björn.