Dan Törnström

Naturligtvis kan inte några hundra svenska individer av världens vanligaste stora rovdjursart, vargen, ha så stor betydelse som debatten ger sken av – varken för jakten, jordbruket, samhället, miljön eller ekologin.

Orsakerna till vargdebatten måste helt enkelt vara flera:

 

För mig blev det tydligt när Åmotsreviret i Ockelbo – min egen uppväxtort – etablerades i början av 2000-talet på en plats där skogsbolaget StoraEnso hade (eventuellt världens bästa) kontroll på älgstammen, som på bolagets order skjutits ned till omkring fem älgar per 1000 hektar. När predationen räknades bort återstod en älg var till alla jaktlagen.

I vanlig ordning hade ingen riktigt lyssnat på forskarna. De hade förvisso långt före riksdagsbeslutet om en sammanhållen rovdjurspolitik klart redogjort för att en vargflock konsumerade mycket älg. Två i veckan.

Men för nästan alla jägare, huvuddelen av politikerna och andra berörda var det en chock. Fortfarande mottas beskedet med gapande förvåning, då i regel av någon ur den breda och dominerande folkgrupp i Sverige som egentligen inte bryr sig om varken jakt eller varg.

 

Orsak 1: Vargdebatten vilar på en liten bas av oerhört högljudda debattörer. 

Ockelboborna, såväl jägare som ickejägare, är vanligt folk med båda fötterna i den svenska folkhemsmyllan. Jag växte upp med dem. Det är hederligt folk, inget rikemansfolk, långt från stadens kulturliv och utan de fantastiska hjort- och vildsvinsstammar man hittar 30 mil söderut. Skogen har alltid stått Ockelboborna nära, på alla vis. Men över en natt miste 300 jägare i 25 jaktlag i praktiken älgjakten. Detta i en kommun där nästan vartannat hushåll hade en jaktkortslösare och med begränsningar i skolan för hur många dagar barnen fick vara lediga för älgjakt.

Orsak 2: Människor blev överkörda.

Vargen var inget man räknat med, visste något om eller tillfrågats om. Men protesterna hamrades ned effektivt av både insändarskribenter och politiska redaktörer. Snabbt reducerades alla med invändningar mot varg till några högljudda, mer eller mindre kriminella, jägare och varghatare. Det var då jag skrev min första debattartikel om varg – inte mot varg, utan till försvar för Ockelboborna. De var nämligen inga varghatare. De älskade bara sin älgjakt.

Orsak 3: Drabbade misskrediteras och tas inte på allvar.

 Efter den inledande paniken ställdes till slut frågan: Vem var det egentligen som orsakat älgbristen i Åmot?Om det funnits tre-fyra älgar till per tusen hektar på markerna så skulle tilldelningarna ha varit oförändrade.När den frågan, sent om sider, började sjunka in i vargdebatten fick också vargarna en mycket mäktig fiende, nämligen skogsbolagen. Att riskera älgbetningsskador på grund av vargar var naturligtvis otänkbart.

Orsak 4: Vargfrågan är komplex, där debattörer inte vill förstå och övriga kan ha svårt att förstå.  

Vargdebatten närs av mängd undertoner, av typen jaktmotstånd, stad mot land, mytbildning och en del romantik. De som faktiskt kan ge oss svar – forskarna – misstros och marginaliseras. Rapporter och avhandlingar räknas om och vantolkas.

Orsak 5: Sakkunskapen väger lätt i vargdebatten

 "Nollvisionärerna" fortsätter sitt kompromisslösa korståg. Inplanteringsmytomanerna tröttnar aldrig på att förfäkta sin obegripliga konspirationteori utan relevans. Samtidigt som vi i dag har de största rovdjursstammarna i mannaminne målar naturvårdsorganisationerna upp varje DNA-prov och tjuvskjuten varg som en nära förestående undergång och kräver 100-procentig underkastelse för vargstammens utveckling.Båda grupperna underkänner därför regeringens nya rovdjurspolitiska proposition – vilket förvisso är skäl nog att anta att regeringen faktiskt inte är helt fel ute.

Orsak 6: Debattörerna jobbar, i likhet med vargarna, i flockar – utan empati för något utanför revirgränsen. 

För mig rättfärdigas jakt med att det är ett naturbruk, ett skördande av ett överflöd. Då kan jag inte försvara utrotning av en naturlig art – ens lokalt. Jag måste alltså acceptera varg, trots att jag inte är glad över att behöva jaga i två vargrevir. Jag har inga romantiska illusioner om vargen. Men att förneka vargen existensrätt strider mot mitt grundläggande förhållningssätt till naturen.Att vargen däremot ska återta sin naturliga ekologiska roll i någon avgörande omfattning betyder åtskilliga tusen vargar vilket, mot bakgrund av dagens debatt och problemvargar, förfaller omöjligt – ens med den mest massiva av informationsinsatser. En mer rimlig kompromiss är en livskraftig och vital vargstam i samarbete med våra grannländer. Det avgörande är inte om det är 200 eller 400 vargar, utan vad som sker i Finland och Norge – och kanske också i renbetesområdet. Jag gillar regeringens nya förslag till rovdjurspolitik, av ett enda skäl: Vi behöver lite andrum, vilket faktiskt i huvudsak är vad regeringen föreslår. Vi kommer förvisso att få se dramatiska konfrontationer när det dags att skjuta bort ett helt års vargtillväxt. Men det är kanske är dags för fler än de som drabbats av varg att vänja sig.

Vi behöver alla tid vänja oss, både med vargar och vargjakt.  

Dan Törnström

Journalist och fristående debattör

Jägare, hundägare och skogsägare

Redaktör på jakttidningen Jakt & Jägare J

Jagar i två vargrevir, men har aldrig sett en vild levande varg.