Intervju med Gunnar Johansson

Gunnar Johansson

Intervjun sker denna gång med en jägare som bor mitt i ett värmländskt vargrevir.
"Vi har haft vargar här sedan 1992 och det är numera såpass vanligt att de visar sig på vägarna att folk slutat rapportera vargobservationer"

Denna månadens intervju sker med en jägare som bor mitt i ett värmländskt vargrevir. - Vi har haft vargar här sedan 1992 och det är numera såpass vanligt att de visar sig på vägarna att folk slutat rapportera vargobservationer. De flesta verkar ha vant sig vid vargen som granne. Var det inte för jakthundarnas skull vore det nog inget problem med vargarna över huvudtaget. - Att släppa jakthundar är en mycket gammal tradition och en frihet som landsortsborna haft i dessa trakter. Visserligen kan hundar ju drunkna, bli vådaskjutna eller ihjälkörda i trafiken med mera, men det här med varg är något nytt som man inte riktigt kan gardera sig mot. Några försöker spåra av sina marker innan de släpper sin hund men oron finns där hela tiden. - Blir mina hundar attackerade av varg och jag har möjlighet att göra något åt saken gör jag nog det, sedan får jag väl ta de rättsliga konsekvenserna efteråt. Hundarna är ju för mig mer värda än en varg! - Drivande hundar, som stövare till exempel, har större problem än älghundarna eftersom de är så koncentrerade och "borta" från omgivningen när de driver. Stövarjakten är kanske den mest tradionella jakt du kan hitta i de här trakterna. Rådjurs-hundar finns det knappt några kvar eftersom rådjursstammen minskat. Försäljare av hundpejlar har däremot haft lysande affärer i vargens fotspår, man känner en viss trygghet om man har pejl på var hunden är och förhoppningsvis så får man tag i den innan någon annan gör det. - Vargen bör kunna bli ett minst lika ädelt jaktbyte som räven är idag, även om jag personligen inte tror att det lär bli någon riktig vargjakt än på ett tag. Men först måste vargen in i jaktlagstiftningen, där den hör hemma, så att möjligheter till skyddsjakt återinförs. - Vi har såpass mycket varg här i Filipstadstrakten att vi anser att Naturvårdsverket borde kunna bjuda på någon eller några vargar. Fick vi en möjlighet att skjuta enstaka vargar är jag övertygad om att vargmotståndet skulle minska. Att skjuta någon varg då och då avgör inte vargens vara eller inte vara. Hade vi fått tillstånd att skjuta en varg för några år sedan hade vi nog kunnat rädda livet på några vargar eftersom avslaget ledde till att lagen togs i egna händer. Folk här har helt enkelt tröttnat på vad de kallar "verklighetsfrämmande potentater i Stockholm". Något direkt varghat anser Gunnar Johansson inte att det finns. - Visserligen finns det de som ser vargen som en konkurrent om viltet och anser att vi klarar oss bra utan varg. Men det är framförallt från andra håll som man påstår att jägarna inte vill ha konkurrens och att vi skulle vara motståndare till varg. - Däremot finns det ett hat mot myndigheternas agerande i rovdjursfrågorna och personligen tycker jag att det skötts oerhört klantigt av beslutsfattarna många gånger. Så kallade experter säger att det är si och så, men vi som lever i naturen vet att den inte följer några givna lagar. Byråkraterna verkar anse att vargreviren finns tio mil isär, men här går de faktiskt i varandra! Experterna verkar också tro att det är katastrof och livsfarligt om man tar bort några enstaka vargar. Men stammen härstammar ju från ett enda vargpar här i Värmland 1982, och har utvecklats till kanske inte någon direkt stor stam, men bara i det här området på 250 000 hektar finns ett 30-tal vargar. Och då har det under den tiden förolyckats ett 30-tal vargar i Sverige. Vargstammen är nog tåligare och starkare än vad många tror. Gunnar Johansson anser inte att vargens återkomst påverkat klövviltstammarnas utveckling. - Tillfälligtvis kan det bli lite mindre älg just som vargen etablerar sig i ett nytt område. Annars har vi inte kunnat märka av någon minskad tillgång på älg i vargområdet. Det verkar som om älgkorna kompenserar de ökade förlusterna av kalvar med att få fler dubbelkalvar. - Min bestämda uppfattning är att både älg och rådjur anpassar sig till vargen och beter sig mer vaksamt när de vant sig vid att det finns stora rovdjur på trakten. Och just nu har vi faktiskt mer rådjur här i Värmland än vad vi hade på 60-70-talen då det inte fanns en enda varg i länet. Att rådjuren ändå minskat lite igen beror inte på vargen utan snarare på att räven återkommit och att vi fått något hårdare vintrar med större snödjup än i början på 90-talet, då det var ovanligt gott om rådjur här. - Skogsbolaget STORA:s flyginventeringar har också visat att det kan finnas mer älg i kända vargområden än i vargtomma. Vargen jagar i första hand vilt och i de här trakterna finns det knappt några tamdjur för vargen att ta. Visserligen finns det lite får här och där, men de går bra att inhägna. Det är när vargarna ger sig ner i jordbruksbygderna på allvar som problemen kommer att öka eftersom det inte finns någon möjlighet att inhägna så stora arealer. - Åsikterna om varg skiljer sig inte nämnvärt mellan jägarna och allmänheten här. Däremot tycker jag det verkar som om en del icke-jägare är påtagligt mer rädda för vargen. Här i Nordmark finns det människor som tyvärr är rädda för att gå ut i skogen. Det finns också en irritation här i trakten över att folk som bor i storstäder agerar väldigt hårt för vargen och man känner sig lite överkörd här på landsbygden där vi verkligen har dem. - Vi lägger ju oss inte i hur de sköter sitt i Stockholm och då ska inte stockholmarna lägga sig i hur vi sköter vårt. Den inställningen är vanlig här. - Vargen är något konkret som man kan ta på och har tyvärr blivit något av en symbol för missnöjet. Tilltron till Naturvårdsverket är i botten och något som folk raljerar över. Man ser tjänstemännen där som byråkrater utan verklighetsförankring. Personligen hoppas jag mycket på Monika Stridsman som är en mycket klok och förståndig kvinna. - Men det finns de som tyvärr har slutat jaga på grund av vargens ankomst. Jag har en granne en kilometer upp på skogen som inte jagar själv numera, men pojken hans gör det och har en hund som är en bra trädskällare. Men pojkens far är fullkomligt förstörd av oro ända tills hunden kommer hem till kvällen igen. Hunden är en viktig jaktkamrat och självklar familjemedlem som man gör allt för att inte mista. - Vad jag vet har det inte skett någon incident med vargangrepp mot någon människa sen vargens återkomst hit 1992. Men vissa vargar är orädda. En hund kom tillbaka lekandes med en varg som stannade först på tre meters håll från hundföraren. En tjänsteman på STORA fick tre nyfikna vargar inpå sig och kände sig till och med tvungen att skjuta ett skott i luften. Då försvann två men den tredje följde honom ända till bilen. Mannen är jägare och en van skogsmänniska, men tyckte i alla fall att det var lite obehagligt. - Två gråhundar och en jämthund har skadats av varg här i trakterna. Gråhundarna klarade sig bra men jämten blev rätt illa tilltygad. Förmodligen hade då nog även vargen fått sin beskärda del... - Lo har vi haft i alla tider och dem är det mycket prat om. Under 60-talet hade vi riktigt gott om dem. Sedan dess har de funnits till och från. Under älgjakten ses lodjur däremot relativt ofta. - Björn har har vi haft ända in i Filipstad så sent som i våras. Och en björn har setts bryta sig in i en soptunna av stålnät utanför ett varuhus. För vart år visar sig björnar allt oftare, i år även honor med ungar strax norr härom. - Personligen har jag betydligt mer respekt för älg än vad jag har för björn och varg. Jag har varit påväg att få stryk av olika älgar flera gånger även om jag klarat mig. Framförallt ko med kalvar är inte att leka med. Dessutom har jag lockat på älgtjurar i brunsttid som stannat först på fyra fem meters håll. Skjuter man en älgkalv rusar ofta kon mot en och viker först på fem meters håll. - Ibland snackas det här på trakten om att gå ut och skjuta varg, men jag tror inte att det skjuts många stora rovdjur i Värmland illegalt, möjligen något enstaka. I fyllan och villan påstås det en hel del, men de flesta är ändå laglydiga. Sannolikheten att en beväpnad person ska träffa på en varg och samtidigt våga skjuta är mycket liten. Avslutningsvis berättar Gunnar Johansson att det är mycket få som ännu faktiskt fått se varg i Värmland. - I den här trakten är det inte mer än ett par-tre procent av invånarna som sett varg, trots att det ju finns en hel del av dem i krokarna.