Gärna varg - men inte här

Där vargen etablerar sig är den också minst omtyckt. När får ligger illa rivna i hagen, och när jakthundar blir bitna till döds, sprider sig osäkerheten hos dem som kan höra vargflocken yla i vinternatten. Vågar jag låta barnen gå till skolskjutsen på egen hand? Kan jag vara säker när jag ska plocka svamp eller rida i skogen? - Jag var misslyckad som viltbiolog i mina försök att rädda hotade arter. Så jag styrde om mitt liv, från biologi till socialvetenskaper. Det är där artskyddet måste börja. Biologiska kunskaper kommer i andra rummet. Steven J Bissell har arbetat mer än 20 år med förvaltning av hotade rovdjur. Han har erfarenhet av att återinföra grizzlybjörn i Idaho och i Montana, varg i Yellowstone och Adirondack, varg i Mexiko och panter i Florida. Nu driver han ett företag som gör opinionsundersökningar om allmänhetens inställning när olika viltvårdsåtgärder är på gång. Den eviga frågan för myndigheter som ansvarar för rovdjurens fortlevnad är hur folk ska förmås att gilla bestarna, hur negativa attityder kan vändas till positiva. För några veckor sedan medverkade Steven Bissell och andra viltbiologer vid ett seminarium i Stockholm, på temat människans känslor för de stora rovdjuren. Alla var eniga om att en rovdjurspolitik som inte tar hänsyn till den mänskliga dimensionen är dömd att misslyckas. Frågan var inte om de som bor i vargtrakter ska ha inflytande över förvaltningen, utan snarar hur mycket makt de ska ha. - I alla våra studier tycker människor att lokalt inflytande är viktigt när ett rovdjur ska återintroduceras. Jämfört med alla andra frågor värderas lokalbefolkningens möjligheter till kontroll extremt högt, konstaterade Steve Bissell. Som exempel nämner han inplantering av varg till Adirondack i New England, nära New York City. När frågan först kom upp, 1996, var mer än 70 procent av dem som bor i Adirondack mycket (34 procent) eller ganska (42 procent) positiva till att återinföra varg, som varit försvunnen från området i över 100 år. Bara var femte kände ganska (8 procent) eller mycket (11 procent) stort motstånd mot vargintroduktionen. Vintern 96/97 var uppmärksamheten kring varginplanteringen i Adirondack extremt stor i tv, radio och tidningar. Debatten för och emot gick het. Kändisar i New York city engagerade sig, och enades till slut om att de, kändisarna, skulle säkra att vargen verkligen återinfördes i Adirondack. Men då ville lokalbefolkningen inte vara med längre. Över en vinter förbyttes det starka stödet till ett hårt motstånd. De negativa fördubblades, från 20 till över 40 procent. - Lokalbornas inflytande över varginplanteringen försvann i och med att kändisarna gjorde den till sin, säger Steve Bissell. Alistair Bath, från University of Newfoundland, arbetar inom ett europeiskt rovdjursprojekt, Large Carnivore Initiative, vars uttalade syfte är att Europas rovdjursstammar ska utvecklas i samlevnad med människan. Lokalbefolkning, jägare, djurägare och andra berörda måste ha verklig makt att påverka rovdjursstrategin i sitt land, anser han. - Allmänheten involveras för sent i processen. Vi lyssnar på deras åsikter, men de är inte med och tar besluten, säger Alistair Bath. En vanlig uppfattning är att människor som är negativa till varg helt enkelt är okunniga. Mer information kan ändra deras attityder. Men flera undersökningar, från Sverige, Norge och USA, visar att det sambandet inte är så entydigt. Bakom en av dem står Göran Ericsson vid Sveriges Lantbruksuniversitet, tillsammans med Thomas A Heberlein, University of Wisconsin. De mätte kunskap om varg med fem påståenden som skulle besvaras med sant eller falskt. De fann att jägare som bor i områden med varg är kunnigast, det vill säga den grupp som är mest negativ till vargar i Sverige. Och den grupp som är mest positiv - allmänhet som inte bor i vargtrakter - var mest okunnig. Men Göran Ericsson vill inte påstå att information är meningslös för att få människor mer positivt inställda. Det är möjligt att jägarna hade varit ännu mer negativa om de inte hade haft så mycket kunskap, menar han. Ett annat resultat som förvånade Göran Ericsson är att människor med erfarenhet av varg också är mer negativa. - Positiva upplevelser, som att höra vargar yla, slår inte alls igenom lika starkt, säger han. Följden blir att andelen människor som är negativa till varg ökar i takt med att stammen växer och flockar etablerar sig i nya områden. Men för befolkningen som helhet är åsikterna om varg inte särskilt starka eller uttalade. Över 30 procent svarar neutralt på frågor om hur viktiga vargar är. Det borde bekymra dem som förvaltar rovdjuren, ansåg Steven Bissell. De som inte har en starkt uttalad åsikt kan snabbt bli negativa, till exempel om vargen orsakar någon skada som får stort genomslag i massmedier. Erfarenheterna från Adirondack visar att åsikterna kan ändras snabbt och bli bestående. Ericsson och Heberlein med flera har även granskat över 100 attitydundersökningar i olika västländer, från 1973 till år 2000. En överraskande slutsats är att stödet för varg inte har ökat de senaste 30 åren. Mest negativa är äldre, födda på 1930- och 40-talen. Till bilden hör att många länder bedrev utrotningskampanjer på varg fram till 1950-60-talen. Positiva attityder är vanligast bland stadsbor med utbildning. En lärdom från den svenska undersökningen är att åsikterna hos lokalbefolkningen skiljer sig från allmänhetens. Dessa skillnader bör uppmärksammas mer, anser Göran Ericsson. Till exempel är lokalbor mer positiva till att jaga varg. - Den björnjakt vi har i Sverige är ett exempel på lokalt inflytande. Frågan kommer till slut ned till hur hänsyn ska tas till den lokala opinionen utan att äventyra internationella konventioner, säger han. Lokalt medbestämmande kan innebära en risk, exempelvis att vargen jagas så hårt att stammen på sikt försvinner, som i Norge. Men det finns också exempel på motsatsen. Den svenska björnstammen är trots jakt den snabbast växande på norra halvklotet. Älgjakten i Sverige baseras helt på lokala älgjägares och markägares beslut. - I Newfoundland blev lokalbefolkningen rasande när begränsningar av snöskoteråkningen fördes på tal. Myndigheten lämnade över beslut om regler till lokala kommittéer. Resultatet blev större återhållsamhet än myndigheterna någonsin vågat drömma om, berättar Alistair Bath. Göran Ericsson summerar: - Den samlade erfarenheten hittills av lokalt medbestämmande är att man tenderar att vara försiktig, konservativ, i sina beslut.