Debatt: "Varning för vargforskning"

Denna text är ett debattinlägg av Tommy Hammarström publicerat i Expressen 2002-10-14 (red. kommentar). Den svenska vargen håller på att vetenskapas ihjäl -om stammen ska överleva måste nog forskarna hålla sina klåfingriga tassar borta. Så fort det dyker upp en varg är ju forskarna där och hänger på den diverse halsband med sändare och grejer, och sedan sitter de i sina sambandscentraler och följer djurens vandringar och ritar upp vetenskapliga rörelsescheman eller vad de håller på med. Men det där blir rena dödsfällan för vargarna. Det finns andra i skogen som kan hantera pejlutrustningar, tjuvskyttar nämligen, som lätt hittar vargens frekvens, lokaliserar djuret och dödar det. Ett sådant fall är bevisat, men ytterligare åtta vargar har med största sannolikhet skjutits de senaste åren på grund av den vetenskapliga sändarapparaturen. Man kan anta det när signalen plötsligt och oförklarligt tystnar: någon har pejlat in vargen, dödat den och sedan slagit sönder sändaren. Det är så det går till. Nio vargar på tre år, det är en allvarlig förlust för en stam som kanske uppgår till hundra djur - 120 enligt Svenska rovdjursföreningens senaste uppskattning, men det tror jag är en alltför hög siffra. Vintern 1998/99 märktes till exempel 40 vargar med radiosändare, det vill säga nästan varannan varg enligt beräkningarna då. Och så där håller de på, vinter efter vinter, och söver ner vargar och hänger på dem nya sändare eller byter ut gamla. Skandulv heter forskningsprojektet, och vintras märkte de 21 vargar, varav 16 för första gången. Ett par djur fick då också, för första gången i Sverige, GPS-sändare som spåras via satellit och som gör det möjligt för forskarna att bestämma vargens position timme för timme. Det är verkligen anmärkningsvärda insatser, riktiga vetenskapliga räder, får man säga, för så enkelt är det ju inte att leta upp en varg i skogen och komma inom skotthåll och träffa med ett bedövningsskott och sedan koppla på elektroniken och allt annat som ska med, och examinera vargen och ta alla tänkbara prover innan den vaknar. I dag finns emellertid bara ett drygt tjugotal vargsändare kvar i etern, en del har hittats igen på vargar som dött av olika skäl, men nio är som sagt försvunna och får sättas upp på tjuvskyttarnas konto. 6 av dessa försvunna är till på köpet alfadjur, gruppledare i vargflocken. Rovdjursföreningen satsar nu pengar ur egen kassa för att Skandulv ska byta ut de återstående sändarna. Man vill ha smartare apparater som forskarna själva kan stänga av och sätta på och som tjuvskyttarna inte ska kunna pejla lika lätt eller inte alls. Det betyder att forskarna får ge sig ut i skogen och skjuta samma vargar igen, visserligen bara med bedövningsskott, men det kan ju inte vara alltigenom nyttigt att bli sövd så där om och om igen. Detta gäller för övrigt också björnar och järvar som ideligen peppras fulla med sömnmedel för att vetenskapsmännen ska kunna ta alla nödvändiga prover, rycka ut tänder och bestämma åldern till exempel, eller ta hudprover och klippa märken i öronen; och sedan hänga på nya smarta apparater: GPS-sändarna har ett minneschips i halsbandet som lagrar informationen och som forskarna kan ladda ner en gång i veckan och få vargens vandringsschema rätt in i datorn. Det är många vetenskapliga projekt som ska försörjas av vår lilla bräckliga rovdjursstam. Men det får ju inte ske på djurens bekostnad. Det är klart att tjuvskyttarna kommer att knäcka de nya smarta sändarna, och hur hälsosamt och trevligt är det egentligen att springa omkring med all denna elektronik runt huvudet? Nej, håll tassarna borta och låt vargen löpa, fri och omärkt. Av Tommy Hammarström