Bara vargar i skogen?

Kombinationen älgjakt, vargar och skogsbruk är en svårlöst ekvation, skriver Bertil Bäckström och Rolf Brittas, Jägareförbundet Gävle-Dala. Skogsbrukets s k 2-procentmål, vilket betyder att man accepterar årliga skador på högst 2 procent av tallarna kommer att omöjliggöra en meningsfull älgjakt sedan vargarna tagit sitt. Den svenska vargstammen har fördubblats under en treårsperiod och kan förväntas tillväxa snabbt även fortsättningsvis. Riksdagens mål är en varsam tillväxt till ca 200 svenska vargar i 20 familjegrupper. Enligt Jägareförbundets uppfattning är inte dagens tillväxttakt varsam, dessutom anser vi att riksdagen skall minska det nationella målet till 150 individer eller 15 familjegrupper. Att ha en vargstam i områden där det bor människor medför att det uppstår problem, och med ökande antal vargar finns det all anledning att förvänta allt större problem de närmaste åren. De viktigaste problemen är. Skador på tamkreatur. Vargskadorna har mer än fördubblats de senaste åren. De är framför allt får som dödats men även nötkreatur Vargskador på hundar. Årligen angrips ett tiotal hundar i Sverige och flertalet dör. Effekter på jaktutövningen. Eftersom hundar angripits i och även utanför ett flertal revir påverkas jaktutövningen i stora områden. Konsekvenserna för jakten blir omfattande. Att inte våga släppa sin jakthund upplevs som en drastisk försämring av livskvalitén. Vissa jaktformer omöjliggörs och älgjakten försvåras om hundarna måste hållas i band. I områden med gles älgstam som i Åmot och Furudal påverkas det möjliga uttaget av älg kraftigt, så kraftigt att man inte anser sig ha en meningsfull älgjakt längre. Människors oro. Många är så rädda att deras livsföring påverkas. Eftersom hunden står människan nära, orsakar angrepp på hundar stor ilska och oro bland jägare och andra som bor i vargområden. De som mister tamkreatur upplever självklart också stor frustration. Den gemensamma faktorn är således att det är de i glesbygden boende som påverkas mest vilket kan synas självklart. Det är dock inte samma människor som kan påverka situationen. Om vargstammen skall bli accepterad måste våra beslutsfattare ta större hänsyn till rovdjurens grannar. Vad kan då göras? Lagstiftningen bör ändras så att ägaren eller vårdaren av ett tamdjur får döda en björn, järv, lo eller varg som är under direkt angrepp på tamdjuret. Möjligheten att ingripa skulle ta bort den känsla av maktlöshet som idag finns hos många människor i de rovdjurstäta områdena och på så sätt skapa förståelse och göra det lättare att leva med rovdjuren. En begränsad skyddsjakt borde också tillåtas för att förebygga vargangrepp på tamdjur och för att möta lokala problem i en situation där vargstammen ökar snabbt och koncentrationen av varg är stor. Staten bör också förbättra möjligheterna till ekonomiskt stöd och hjälp till de drabbade husdjursägarna. Detta görs redan men kan göras bättre genom att inte bara ge ersättning till speciella stängsel utan även till uppsättning och skötsel. Ersättning skall också utgå för merarbete som orsakats av att rovdjur skrämt eller skadat tamdjur. För att öka möjligheten för hundägare, att undvika områden där vargarna befinner sig bör "vargtelefon" inrättas i fler områden än idag. Det är särskilt angeläget att radiomärkning sker i Åmot och Furudal så att jägare, fäbodbrukare m fl också i dessa områden kan få aktuell information om var vargarna håller hus. Vad händer med älgstammen och därmed skadorna på tallungskogen om jägarna slutar att använda löshundar i älgjakten? Det torde inte vara särskilt många som är beredda att hålla älghundar för att gå med dessa i band. För att minska människors rädsla bör opartisk information om rovdjursstammarna och problembilden ges löpande. Det planerade rovdjurscentret De 5 Stora i Järvsö och andra rovdjurscentra, kommer där att få en viktig funktion. Älgstammen måste, i områden som hyser eller förväntas hysa familjegrupper av varg, tillåtas vara av en sådan täthet att avkastningen räcker såväl till mat år vargarna som till en meningsfull jakt. Det är svårt att tro att vargarna accepteras om det är till priset av en utebliven älgjakt. För många glesbygdsbor är det den största anledningen till att man bosatt sig där. Det borde vara ett ansvar för alla att hålla landsbygden levande. Tyvärr kolliderar detta med skogsbrukets s k 2-procentmål, vilket betyder att man accepterar årliga skador på högst 2 procent av tallarna. I exemplet Åmot bedöms vinterstammen av älg vara ca 6 älgar per 1.000 hektar. Detta ger en avkastning som idag omöjliggör en meningsfull älgjakt sedan vargar och björnar tagit sin del. De färska skadorna på tallungskogen är ändå dubbelt så höga som skogsbolaget, Stora, accepterar, och om älgstammen sänks ytterligare för att minska skogsskadorna kommer avkastningen sannolikt bara att räcka till för rovdjuren. Ekvationen går således inte ihop. Här måste skogsbruket dra sitt strå till stacken om vi även framledes skall kunna bedriva älgjakt i alla områden. Dessutom måste politiker och beslutande myndigheter öka möjligheterna att hantera de problem vargarna orsakar.