Angående "Problemvargar och proffsjägare"

Under det årliga rovdjurssymposiet i Vålådalen 15-17 mars höll den amerikanske biologen Bill Paul, som är s.k. "Game Control Officer" i Minnesota, USA, ett anförande om statlig kontroll av s.k. "problemvargar". I samband med detta intervjuades jag av Roland Johansson från TT om huruvida det amerikanska systemet med statligt anställda "rovdjurskontrollörer" var något för Sverige. I den TT-artikel som publicerats i ett stort antal dagstidningar onsdagen 17 mars, och väckt stor uppmärksamhet, har en del av mina intervjusvar förvrängts på ett olyckligt sätt. Jag påstås ha hävdat att problemen nu "kräver nya grepp" vilket jag aldrig givit uttryck för. Felaktigt ges sedan läsaren intrycket att jag anser att jakten på stora rovdjur helt ska tas över från den svenska jägarkåren till ett litet antal professionella jägare. Dessutom påstås jag ha hävdat att det är "forskare" som ska ta över denna uppgift (citat från artikeln: - " Det nya systemet skulle innebära att några få professionella personer får huvudansvaret för alltihop säger Liberg. Tanken är att några av forskarna på Viltskadecenter får speciell utbildning och tar på sig uppgiften på heltid" - slut citat). Ett korrekt återgivande av min uppfattning är i stället följande: Det huvudsakliga ansvaret för jakten på stora rovdjur, inklusive varg, bör som tidigare ligga hos den jagande lokalbefolkningen. Detta är en beprövad svensk modell som jag tror är mycket viktig för en bred folklig acceptans av rovdjur i de områden där de förekommer. Som ett möjligt komplement till detta skulle man eventuellt kunna tänka sig ett system med en eller ett par statligt avlönade personer. Denne eller dessa skulle i så fall enbart hantera speciella fall där lösningen på ett problem med rovdjur förutsätter att en speciell djurindivid identifieras och snabbt oskadliggörs, eventuellt med metoder som ej är tillgängliga för den vanlige jägaren, t.ex. sax och snara, som används i USA. Exempel på en sådan situation är när en enskild varg under sommarhalvåret börjar ta tamdjur i större omfattning, såsom den varg som under sommaren 2002 tog ett antal nötkreatur i södra Värmland. Den eller de personer som skulle utbildas för en sådan här eventuell uppgift skulle naturligtvis inte vara forskare, utan personer med stor praktisk erfarenhet av jakt och av stora rovdjur. Däremot är det riktigt att jag utpekade Viltskadecenter vid Grimsö (som är helt skild från forskningen vid Grimsö) som en lämplig bas för en sådan här verksamhet, om en sådan skulle bedömas nödvändig, vilket jag för närvarande inte är helt övertygad om. Såvitt jag vet finns för närvarande ej heller några som helst uttalade planer från våra myndigheter på en sådan här verksamhet. Det bör dessutom påpekas att Bill Paul under symposiet klart uttalade att den kontrollverksamhet han arbetar med ej klarar av att begränsa vargstammens tillväxt. För det krävs helt andra insatser. I Sverige har vi en stor och folkligt förankrad frivillig jägarkår som jag är helt övertygad om är den rätta gruppen att hantera den uppgiften. Jag vill betona att de synpunkter jag lämnat här är helt mina egna och inte ger uttyck för någon intention eller åsikt från myndigheternas sida. Vill man ha officiella kommentarer till detta ämne får man vända sig direkt till berörda myndigheter. Grimsö 19 mars 2004 Olof Liberg Docent i viltbiologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Grimsö Koordinator för SKANDULV, Det Skandinaviska Vargforskningsprojektet Tel. 046-14 85 99, 070-39 49 519